Tolstoj Anna Karenina

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-57150-7
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 939 Seiten

Dras med i en av litteraturhistoriens mest berömda kärlekshistorier i denna klassiska översättning. Anna är på besök hos sin bror Oblonskij och hans familj för att agera fredsmäklare efter att hans fru Dolly upptäckt en av hans otrohetsaffärer. Väl där träffar hon den yngre greve Vronskij, och strax fångas de av ohejdbar dragning till varandra. Detta kompliceras naturligtvis av att Annas brorsdotter Kitty hoppas på giftermål med densamme. Parallellt med detta bekantar vi oss med Levin, olyckligt med tappert förälskad i Kitty. Tolstojs mästerverk har av många ansetts vara den bästa roman som någonsin skrivits. Vid sidan av sin ojämförligt tragiska kärlekshistoria med några av litteraturhistoriens mest oförglömliga ögonblick är den också ett mästarprov på iakttagelseförmåga och berättarbegåvning som får livet att vidgas. I originalöversättning av Sigurd Agrell Lev Tolstoj (1828-1910) blev under sin levnad uppburen som en av sin tids främsta författare.

Autoren/Hrsg.

Tolstoj, Lev

Leseproben

3
Då Stepan Arkadjevitj var färdigklädd stänkte han parfym på sig, rättade på manschetterna och fördelade med invand färdighet i respektive fickor cigarrettetui, plånbok, tändsticksask och klocka försedd med dubbelkedja och berlocker, fläktade ett slag med näsduken och stegade så ut i frukostrummet, trots sin moraliska olycka ändå angenämt fylld av välbehaget att känna sig ren, väldoftande, fräsch och vid god fysisk vigör fast inte utan en obetydlig darrning i benen. Kaffet stod framsatt och bredvid låg några brev och en del handlingar från ämbetsverket. Han ögnade igenom breven. Det var ett som var särskilt obehagligt - det var från en affärsman som underhandlade om köp av skogen på hustruns gods. Det var absolut nödvändigt att sälja denna skog. Men för närvarande, så länge den äktenskapliga konflikten varade, kunde det inte bli tal om det. Och allra obehagligast berörde det honom att ett ekonomiskt intresse genom detta blandades in i hans förestående uppgörelse med hustrun. Tanken att han kunde komma att låta leda sig av detta intresse, att han för skogsaffärens skull kanske skulle sträva efter försoning med sin fru, kränkte hans stolthet. Då han var färdig med breven drog Stepan Arkadjevitj till sig papperen från ämbetsverket, bläddrade hastigt igenom två rättsakter och gjorde med en stor blåpenna en del randanteckningar, varefter han sköt dokumenten åt sidan och övergick till att dricka kaffe. Medan han drack vecklade han ut en ännu fuktig morgontidning och började läsa. Stepan Arkadjevitj höll sig med en liberal tidning, men inte någon ytterlighetsgående utan ett av det frisinnade flertalets organ. Fast varken vetenskapen, konsten eller litteraturen i egentlig mening intresserade honom höll han sig ändå med bestämda åsikter på dessa områden, nämligen dem som företräddes av hans tidning och dess stora parti, och han ändrade dessa åsikter endast då majoriteten inom partiet ändrade dem eller rättare sagt, han ändrade dem inte alls utan det var åsikterna själva som oförmärkt omgestaltade sig inom honom. Stepan Arkadjevitj valde varken tankeströmningar eller åskådningar utan tankeströmningarna och åskådningarna kom till honom av sig själva, precis på samma sätt som han inte valde formen på sin hatt eller snittet på sin rock utan tog den hatt och den rock man visade honom. Att äga åsikter var för honom, som levde i ett samhällslager där det hos män vid mogen ålder krävdes en viss intellektuell rörlighet, lika nödvändigt som att ha en hatt. Om det också fanns en grund till att han föredrog den liberala riktningen framför den konservativa, som också många ur hans krets tillhörde, så låg den inte i att han fann den liberala åskådningen bättre grundad i förnuftet utan i att den bäst passade för en man i hans levnadsomständigheter. Det liberala partiet sade att i Ryssland var allt uselt, och det förhöll sig faktiskt så att Stepan Arkadjevitj hade stora skulder och att pengarna aldrig räckte till. Det liberala partiet sade att äktenskapet var en föråldrad institution och att det var nödvändigt att reformera det, och det var nu ett faktum att livet i äktenskapet beredde Stepan Arkadjevitj föga tillfredsställelse och tvingade honom att ljuga och förställa sig, något som inte låg för honom. Det liberala partiet sade, eller rättare lät underförstå att religionen bara var en nödvändig tygel på de obildade folklagren, och det var ett ofrånkomligt faktum att Stepan Arkadjevitj inte utan värk i benen kunde uthärda ens den allra kortaste gudstjänst och inte kunde förstå vad alla dessa stränga och högtidliga ord om ett liv efter detta skulle tjäna till, då det i alla fall var så behagligt att leva i den här världen. Dessutom var det för Stepan Arkadjevitj, som alltemellanåt var upplagd för skämt, ett angenämt nöje att ibland kunna förbrylla en enklare intelligens bland ståndsbröderna med argumentet att om man skulle yvas över sitt ursprung, så var det inte konsekvent att stanna vid Rurik och sedan inte vilja kännas vid sin äldste anfader - apan. På så sätt hade det liberala tänkesättet blivit en vana hos Stepan Arkadjevitj, och han älskade sin tidning liksom sin middagscigarr för det lätta töcken den spred över hans hjärna. Han läste tidningens ledare där det utvecklades att det är fullständigt i onödan som i vår tid klagomål höjs över att radikalismen hotar att förstöra alla konservativa element och att landets styrelse borde vara skyldig att vidta alla mått och steg för att kväva den revolutionära hydran, ”tvärtom ligger enligt vår mening faran inte i en förment revolutionär hydra utan i traditionens motspänstighet, som sätter stopp för framåtskridandet” och så vidare. Han läste också igenom nästa artikel, en ekonomisk ledare där Bentham och Mill citerades och finansdepartementet fick sina väl förstuckna pikar. Med sin snabba uppfattning märkte han strax innebörden i varje pik: från vem och mot vem och av vilken anledning, och detta beredde honom som alltid ett nöje. Men i dag förgiftades detta nöje av Matrjona Filimonovnas råd och tanken på att det var så illa ställt hemma. Han läste också om att greve Beust enligt förljudande rest till Wiesbaden samt annonserna om att inga grå hår mer behövdes, att en mindre droska var till salu och att en ung dam önskade bekantskap. Men dessa underrättelser beredde honom inte som förr ett stilla ironiskt välbehag. Då han hade läst sin tidning, tömt en andra kopp kaffe och ätit en semla med smör, steg han upp, borstade brödsmulorna av västen, rätade på sig och log belåtet, inte därför att han hade något särskilt att glädja sig över utan bara som en följd av en förträfflig matsmältning. Men detta godlynta löje kom honom att med ens erinra sig allt vad som nyss hade hänt, och han blev allvarsam. Utanför dörren hördes två barnröster. Stepan Arkadjevitj hörde att det var Grisja, yngste pojken, och Tanja, äldsta flickan - de drog någonting som välte. - Det sa jag ju. Det går inte att ha passagerarplatser på taket, ropade flickan på engelska. Nu får du plocka upp dem! Allt går på tok, tänkte Stepan Arkadjevitj, där får ju barnen springa utan tillsyn. Han gick fram till dörren och ropade dem till sig. De lämnade ett träskrin som skulle föreställa järnvägsvagn och kom in till fadern. Flickan, faderns favoritbarn, sprang käckt fram till honom, slog armarna om honom och blev hängande vid hans hals, upplivad som alltid av den välkända parfymdoften från hans polisonger. Sedan hon till sist tryckt en kyss på hans vänligt skinande ansikte som blev rött av den framåtböjda ställningen släppte hon honom och ville springa sin väg igen, men fadern höll henne kvar. - Hur är det med mamma? frågade han och strök med handen över flickans lena finhyllta hals. Godmorgon, sade han med ett leende till gossen som kom fram och hälsade på honom. Han var medveten om att han höll mindre av sonen och bemödade sig om att vara likadan mot båda barnen, men pojken märkte skillnaden och log inte till svar på faderns tvungna vänlighet. - Mamma? Jo, hon har just stigit upp, svarade flickan. Stepan Arkadjevitj suckade. Ja, då har hon återigen inte sovit på hela natten, tänkte han. - Nå, är hon glad? Flickan visste att det hade uppstått osämja mellan föräldrarna och att modern inte kunde vara glad, att fadern visste det och att han nu gjorde sig till då han i så lätt ton frågade om denna sak. Hon rodnade för faderns skull. Han begrep det och blev också röd i ansiktet. - Jag vet inte, sade hon. Hon har sagt till oss att vi inte ska läsa i dag utan gå ut på en promenad med miss Hull och hälsa på mormor. - Nå gå då, lilla Tanja. Men vänta lite, sade han och höll henne kvar med blicken fäst på hennes fina hand. Han tog ner en ask konfekt som han dagen förut hade ställt ifrån sig på kakelugnsfrisen och valde ut två godsaker av hennes favoritsorter, choklad och marsipan. - Ska Grisja ha den här? frågade flickan och pekade på chokladbiten. - Ja, den kan han få. Han strök henne över skuldran och gav henne en kyss vid hårfästet och en på halsen och släppte henne sedan. - Vagnen är framme, sade Matvej. Och så är det en dam som har bett om företräde, tillade han. - Har hon varit här länge? frågade Stepan Arkadjevitj. - Så där en halvtimme. - Hur många gånger har jag sagt till dig att du genast ska anmäla folk som kommer! - Man måste väl ändå ge er lite tid att dricka kaffe, sade Matvej i en vänskapligt rättfram ton som det var omöjligt att förarga sig på. - Nå, be henne komma in genast, sade Oblonskij med en liten missnöjd rynkning på pannan. Den uppvaktande, en kaptensänka Kalinina, kom med ett omöjligt och orimligt ärende. Men Stepan Arkadjevitj lät henne ta plats och hörde, som han brukade i dylika fall, uppmärksamt på henne utan att avbryta, varefter han gav henne ett utförligt svar om vart och till vem hon hade att vidare vända sig och skrev till och med i all hast med sin eleganta och lättflytande spatiösa handstil en biljett till en person som kunde vara henne till hjälp. Då kaptensänkan hade gått grep Stepan Arkadjevitj sin hatt och stod ett ögonblick dröjande och funderade på om han hade glömt något. Men det var ingenting han glömt, det var bara det som han ville glömma - hustrun. Ack ja! Han sänkte huvudet och hans vackra ansikte antog ett bekymrat uttryck. - Ska jag gå eller inte gå? sade han för sig själv. Och en inre röst sade honom att det inte lönade sig att gå, att...