Stålberg / Reprint Mytholex

Nordisk Mythologisk Lexikon
1. Auflage 2023
ISBN: 978-87-430-8600-0
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 208 Seiten

Mytholex - Nordisk Mythologisk Lexikon er et lille håndleksikon med mere end 750 opslagsord indenfor nordisk mytologi. Med afsæt i navnestoffet - mytologiske person- og stednavne eller mytologiske betegnelser og begreber - gengives en række af vikingetidens gude- og heltesagn - både de kendte og de mindre kendte.

Wilhelmina Stålberg (1803-1872): svensk forfatter, digter og oversætter. Hun var overordentlig alsidig i sin forfattervirksomhed, opnåede stor popularitet og oversattes til flere sprog. I sit forfatterskab henvendte hun sig til et bredt publikum, hvilket også er tilfældet i dette mytologiske leksikon.

Autoren/Hrsg.

Stålberg, Wilhelmina

Reprint, Heimskringla

Leseproben

A
Adils. En konung, som regerade i Upsala. Hans gemål var Yrsa, konung Rolf Krakes moder. Han var i fejd med norske konungen Ale och begärde derföre sin stjufsons, konung Rolf Krakes hjelp. Adils erbjöd Rolf, om denne skulle hjelpa honom, tre kostbarheter, hvilka han sjelf ville välja; dessutom skulle hans krigsmän blifva väl lönta. Konung Rolf kunde icke sjelf komma, men han skickade tolf sina bästa kämpar, så kallade Berserkar. Den norske konungen, Ale, föll i denna strid och Adils tog hans hjelm, Hildisvin och hans ridhäst, Raum. Rolf Krakes berserkar begärde nu att, enligt löfte, erhålla tre pund guld hvardera, samt att de måtte få utvälja och tillföra konung Rolf de tre omtalade kostbarheterna. Dessa voro hjelmen Hildegalt och brynjan Finnsleif, som inga vapen beto på, samt en guldring, benämnd Sviagris och som Adils' förfäder hade haft. Men Upsala-konungen gaf hvarken solden eller de tre kostbarheterna, hvarföre Rolfs kämpar redo i vredesmode hem. Rolf Krake företog då genast, jemte sina tulf berserkar, en färd till Upsala, och alla kommo utan lejd. Hans moder, Yrsa, undfägnade honom och följde honom till herberget, men ej till konungens palats. Rolf och hans män fingo friskt upp att dricka och stora eldar uppgjordes åt dem. Adils' tjenare buro då in bränsle och eldade så varmt, att kläderna sveddes på Rolf och hans folk, hvarvid de frågade: "Förhåller det sig verkligen så att Rolf Krake och hans män sky hvarken jern eller eld?" – Då sprang Rolf upp och sade: "Ökom än mera elden i Adils hus." Derpå tog han sin sköld kastade den på elden och lopp öfver den, i det han sade: "Den skyr ej elden som öfver den löper." Detsamma gjorde ock hans män, den ena efter den andra. Derpå grepo de dem som ökat elden och kastade dem dit. Nu kom drottning Yrsa och lemnade sin son ett djurshorn, fullt med guld, hvaribland ringen Sviagris. Hon bad honom rida sig väg med sitt folk. Alla sprungo de nu upp på sina hästar och redd längs utmed Fyrisvall. Der sågo de Adils komma efter dem med hela sin, starkt beväpnade här. Då tog Rolf Krake guld or hornet och sådde på vägen. Når svenskarne sågo detta, hoppade de ur sadlarne och plockade så mycket guld en hvar förmådde taga. Detta förargade konung Adils; han bad dem rida på och red sjelf, allt hvad han förmådde. Rolf Krake såg nu att Adils var honom helt nära , hvarföre han tog ringen Sviagris och kastade åt honom. Adils böjde sig, för att på spetset af sitt spjut upptaga ringen. Då nu Rolf såg Adils böja sig, sade han: "Nedböjt hafver jag nu den mägtigaste af alla Svear!" – Så skiljdes de. De gamle skalderna kallade från den dagen guldet Fyrisvalls säd eller Krakes säd. (Sturlesons Edda.) Adilsl. En af konung Rolf Krakes berömda berserkar. Han var jättelik till växten och oöfvervinnelig i krig. Aegir. Se Ägir. Agnar. Agnar och Gejröd voro, enligt sagan, söner af konung Hrödung. Då denne dog, var Agnar, såsom äldste sonen, rättmätig arfvinge till thronen, men Gejröd stötte honom derifrån och gjorde sig sjelf till konung. Då nu Oden en gång antog mensklig gestalt och reste omkring på jorden, helsade han äfven på hos konung Gejröd, der har kallade sig Grimner. Men Gejröd, som var en misstrogen och hård man, kallade Grimner spejare och lögnare, samt påstod sig vilja tvinga honom att tala sanning. Han lät derpå gripa den förmente resande och upphänga honom mellan tvenne eldar. Agnar ömkade främlingen, men kunde och vågade icke hjelpa honom. Sedan Oden, med den styrka som endast en Gud kan hafva, hade i åtta dagar uthärdat dessa marter, tillstod han att han var Oden, alla gudars fader. Gejröd, som redan börjat ana att något gudomligt bodde hos den mer än tålige främlingen, ville skynda att taga honom ner, men Oden hade redan befriat sig sjelf och Gejröd stupade deremot på sitt svärd och omkom. Agnar blef då, till belöning för sitt medlidande och sin fromhet, af Oden uppsatt på den lediga thronen. Ai. En dverg, hvars namn, enligt Finn Magnusson, betyder vattenande. Han hörde till den klass af dvergar, som sades bo i stenarne, men han lekte dock med elfvor och flodens vattuhvirflar. – I öfrigt spela dvergarne en stor roll i nordiska mythologien. Fyra dvergar uppbära himlahvalfvet, andra bebo underjordiska hålor, äro förträffliga guld- och vapensmeder, kunda, genom sina gåfvor, göra menniskorna lyckliga, eller ock, genom sin illvilja, skada dem; åter andra äro luftandar och regera elementerna, o. s. v. (Se art. Dvergar.) Alfer. Desse voro andeväsenden som troddes upfylla hela naturen. De voro af tvenne slag: Ljusalfer, eller goda och välgörande, samt Svartalfer, eller onda och skadliga. Eddan säger att de förra voro skönare än solen och de sednare svartare än beck. I skaldestycken får man ofta höra talas om Alfer, då det goda, ädla och sköna liknas vid en ljusalf, men det onda, plågande och oroande, såsom t. ex. mjellsjuka, svartsjuka, samvetsagg, m. m. benämnes svartalf. Alferna förblandades vanligen med Elfvorna, dock är det svårt att utröna om de verkligen voro ett och samma slags väsenden, eller om Elfvor äro en sednare föreställning. Ännu i våra dagar bibehåller sig, i flera delar af Sverige, sagan om elfvor och det är således icke ovanligt att man, bland allmogen, får höra talas om Elfdans och Elfring (se Elfvor). Alfablot. En hednisk religionsceremoni eller offerfest hos innevånarne på skandinaviska halfön. Den firades till ljusalsernes ära, men så hemligt, att ingen oinvigd fick bevista den, eller deruti deltaga. (Vollmer.). Alfhem. Enligt Eddan ett ställe i himmelen, hvarest Ljusalferne bodde Svartalferne deremot bodde nere i jorden. Alfhem påstods ock vara guden Frejs boning. Han erhöll den såsom skänk af Asarne när han fick den första tanden. Ljusalferne skulle, efter Ragnarök (verldens undergång), flytta från Alfhem till en annan trakt af himmelen, som kallades Gimle. Alfhild. Ett i den Skandinaviska mythologien och historien mycket berömdt och ofta förekommande fruntimmersnamn. Så hette en af Valkyrierna, samt flera sköldmör; så hette ock den, väldige Ivar Vidfamnes maka, samt Ragnar Lodbrooks moder. Sigurd Rings gemål, hette ock Alfhild. Alfkors eller Elfkors. Den bekanta figuren Pentagramm. (Vollmers mythologiska ordbok). Se art. Drudenfot. Allfader. Så kallades ofta Oden, i egenskap af gudars och menniskors fader. Likväl menades egentligen med ordet Alfader den nordiska forntidens äldste och högste Gud, hvilken var en helt annan än Asa-Oden. Det bevisar att det folk som i forntiden bebodde Sverige, Norige, Danmark och en del af Tyskland, hafva, till grund för sin religion, haft, en ren gudsdyrkan; ty många af de ädla egenskaper som den mosaiska urkunden tillägger den onämnbare och christna läran den ende och sanne guden, återfinna vi hos denne. Allfader, utan något enda af de drag som vanställa den högste gudens bild, såsom (vrede, hämndlystnad, afund, m. m. Allfader är verldsalltets skapare, ordnare och styresman; hans anda flägtar genom alla verldar, hans blick sträcker sig till den doldaste yrå. Outforskliga äro hans rådslut och oföränderliga hans domar. Hans vilja är den öfverallt herrskande och allt är honom underdånigt, ty gudar och menniskor bero af hans herrskaremagt. Sturleson talar, i sin Edda, sid. 15, om den högste guden sålunda: "Ganglere började på detta sätt: Hvem är den högste eller äldste bland gudarne?" Har svarade: ”Han heter, på vårt sprak, Allfader. I det gamla Asgård hade han tolf namn: Ett var Allfader, det andra Herran, eller Herjan, 3. Nikar, 4. Nikuz, 5. Fjolner, 6. Oske, 7. Ome, 8. Biflide eller Biflinde, 9. Svidor, 10. Svidrer, 11. Vidrer, 12. Jalg eller Jalk." — Åter sporde Ganglere: "Hvar är dennel Gud? Hvad förmår han? Hvad stort har han uträttat?" — Han svarade: "Han lefver genom alla åldrar. Han beherrskar hela sitt rike och...