Söderberg Martin Bircks Ungdom

1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7639-084-9
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 183 Seiten

Reihe: Svenska Ljud Classica

Martin Bircks ungdom är en kortroman av Hjalmar Söderberg som publicerades 1901. Författaren presenterar en ung mans, Martin Bircks, successiva utveckling i Stockholmsmiljö runt slutet av 1800-talet. Romanen består av tre delar som beskriver Bircks barndom, ungdom, och tidiga medelålder. Den har självbiografisk karaktär och bygger på några av Söderbergs egna erfarenheter.

Autoren/Hrsg.

Söderberg, Hjalmar

Leseproben

DEN GAMLA GATAN.

Martin Birck var ett litet barn, som låg i sin säng och drömde.
Det var sommarafton och skymning, en tyst och grön skymning, och Martin  gick vid sin moders hand genom en stor och underlig trädgård, där skuggan  låg mörk i alleernas djup. På båda sidor om vägen växte sällsamma blå och  röda blommor, på smala stänglar vajade de av och an för vinden. Han gick  och höll sin moders hand och såg förvånad på blommorna och tänkte på  ingenting. Du får bara plocka de blå blommorna, de röda äro giftiga, sade  modern. Då släppte han hennes hand och stannade för att plocka en blomma  åt henne, en stor blå blomma ville han plocka, som satt och nickade tungt  på sin stjälk. En sådan underlig blomma! Han såg på den och luktade på  den. Och åter såg han på den med stora, förvånade ögon: den var ju icke  blå, utan röd. Den var alldeles röd! Och så otäckt, giftigt röd! Han  kastade den elaka blomman på marken och trampade på den som på ett farligt  djur. Men då han vände sig om, var modern borta. Mamma, ropade han, var är  du? Var är du, varför gömmer du dig för mig? Martin sprang ett stycke  nedåt allen, men han såg ingen, och han var nära att gråta. Allen låg tyst  och tom, och det mörknade mer och mer. Äntligen hörde han en röst helt  nära: Här är jag, Martin, ser du mig inte? Men Martin såg ingenting. Här  är jag ju, varför kommer du inte hit? Nu förstod Martin: bakom  fläderbusken, det var därifrån rösten kom, att han inte hade förstått det  genast... Och han sprang dit och tittade; han var säker om att hans  moder hade gömt sig där. Men bakom fläderbusken stod Frans från Långa  raden och gjorde en otäck grimas med sina tjocka, såriga läppar, och så  räckte han ut tungan så långt han kunde! Och en sådan tunga han hade: den  blev längre och längre, ja den tog aldrig något slut, och den var full med  små gulgröna blåsor. Frans var en liten buse, som bodde i "Långa raden" snett över gatan. Förra  söndagen hade han spottat på Martins nya bruna klädesjacka och kallat  honom snobb. Martin ville springa sin väg, men stod som fastspikad vid jorden. Han  kände, hur benen domnade under honom. Och trädgården och blommorna och  träden voro borta, och han stod ensam med Frans i en mörk vrå av gården  därhemma, vid soptunnan, och han försökte skrika, men det kändes som om  strupen varit hopsnörd...
Men då han vaknade, stod hans moder vid bädden med en ren vit skjorta i  handen och sade:
--Upp med dig, du lilla sjusovare, Maria har redan gått till skolan. Och  kommer du inte ihåg, att päronträdet på gården skall plundras i dag? Du  får skynda dig, om du skall få något med!
Martins moder hade blåa ögon och brunt hår. Och på den tiden var blicken  ur dessa ögon ännu leende och ljus. Hon lade skjortan på sängen och nickade åt honom och gick ut. Maria var Martins stora syster. Hon var nio år. Hon gick i skolan och  visste redan vad många saker hette på franska. Men Martin hade ännu sömnen i ögonen och drömmens virrvarr i huvudet  och kunde icke komma sig för att stiga upp. Gardinen var uppdragen, och solen sken rätt in i rummet. Dörren till köket  stod på glänt. Lotta låg i köksfönstret och pratade med någon; det var  visst med Häggbom, portvakten. Till sist började Häggbom sjunga nere på  gården, med sin supiga röst: ''Om jag nu vore som Salomon rik och hade pengar i stycken, skulle jag  fara till Turkit och köpa mig hundra flickor." --Vad skulle Häggbom göra med sa många? frågade Lotta. Häggbom, som inte  kan sköta sin madam en gång. Martin kunde inte höra vad Häggbom svarade. men Lotta började skratta med  full hals. --Häggbom har ingen skam i sig, sade hon. Nu kom visst portvaktarmadamen också ut på gården; det lät som om hon slog  ut en balja diskvatten. Så började hon gräla på Häggbom, och på Lotta  också. Men Lotta skrattade bara och smällde igen fönstret. Martin låg halvvaken och stirrade på sprickorna i taket. Det var en  spricka, som var alldeles lik madam Häggbom, om man såg på den på det  rätta sättet. Klockan slog nio i Ladugårdslandskyrkan, och då den hade slutat att slå,  började klockan i salen. Martin hoppade ur sängen och sprang till fönstret  för att se, om päronen sutto kvar i trädet. Päronträdet på gården var kärt för husets kattor och barn. Det var gammalt  och stort, och många av dess grenar voro redan torra och döda; men de  andra skänkte ännu blom och grönska varje var och frukt var höst. Häggboms pojkar sutto uppe i trädet och kastade ned päron, sedan de först  hade stoppat sina fickor fulla, och nedanför slogs den övriga  barnskaran om vart päron, som kom ned ur trädet. Mitt i flocken stod fru  Lundgren, bred och högröstad, och ville skipa rättvisa; men det var ingen  som brydde sig om henne. Ett stycke ifrån stod lilla Ida Dupont med stora  ögon och händerna på ryggen; hon vågade sig icke in i tumultet. Och fru  Lundgren skaffade henne icke något päron, ty hon var ovän med herr Dupont,  som var violoncellist i hovkapellet. Martin blev ivrig, kastade på sig kläderna i flygande hast och kom ned  utför trapporna. Lotta skrek efter honom: --Skall han inte tvätta och kamma sig först-- Men Martin var redan på gården. Fru Lundgren tog honom genast under sitt  beskydd. --Kasta ner ett päron åt Martin, John--håll upp mössan, lilla barn, så får  han ett päron-- Det kom ett päron i mössan. Men nu stod Martin och kunde inte hitta rätt  på sin pennkniv; han ville skala päronet. --Tag hit päronet, jag skall skala det åt dig, sade fru Lundgren. Och hon tog päronet, bet i det med sina stora, gula tänder och rev bort  ett stycke av skalet. Martin gjorde stora ögon och blev mycket röd. Nu  ville han inte alls ha något päron. Herr Dupont låg i sitt fönster i skjortärmarna och rökte pipa med en röd  kalott på huvudet. Nu böjde han sig ut och skrattade åt fru Lundgren. Fru Lundgren blev misslynt: --Det är ett bortskämt barn, sade hon. Nu höll John triumferande upp det sista päronet, och barnen hurrade och  skreko, men John stoppade päronet i sin byxficka. Men så hittade Ville  ännu ett, och det var det allra sista; han fick se Ida Dupont stå med  tårarna i ögonen borta vid väggen, och så kastade han ädelmodigt sitt  päron i hennes förkläde. Så hurrades det igen; päronträdet var plundrat.
Men nu kom madam Häggbom ut: --Gud i himmelen ett sånt oväsen, och Häggbom som ligger för döden ! Ner  med er ur trädet, lortungar ! Häggbom hade för en tid sedan legat sjuk, och madamens fantasi vände ofta  tillbaka till denna jämförelsevis lyckliga tid. Pojkarna hade kommit ned ur trädet; hon fick John i håret och Ville i örat  och skulle leda in dem. Men fru Lundgren kände sig en smula stucken; hon  hade ju på sätt och vis presiderat vid uppträdet. Hon var dessutom road av  gräl och försummade därför icke att med en viss skärpa förehålla madam  Häggbom det olämpliga i hennes uppträdande. Madamen släppte sina pojkar  för att kunna sätta händerna i sidorna, och det blev stor träta. Åhörare  strömmade till, och alla koksfönster slogos upp på vid gavel.
Till sist brot en röst genom grälet:
--Sch ! Kanslirådet ! Det blev alldeles tyst; kanslirådet Oldthusen hade den största våningen  och var husets finaste hyresgäst. Han var klädd i en lång, åtsittande  livrock, och under armen bar han en liten skinnportfölj. När han hade  kommit nedför trappan, stannade han och tog en pris snus. Därefter gick  han långsamt ut genom porten med tankspridd och bekymrad statsmannamin. Martin och Ida smögo ut på gatan, hand i hand. De vågade sig ett par steg  utanför porten; så stannade de mitt på gatan och blinkade mot solen.
Gatan var kantad av trähus och tegeltak och gröna träd. Huset, där Martin  bodde, var det enda stora stenhuset vid hela gatan. "Långa raden" snett  emot låg i skuggan: en låg, smutsgrå huslänga. Där bodde bara riktigt  fattigt folk, sade Martins mor. Bara...