Sjöman / Ericsson Mitt namn är Ingen

1. Auflage 2025
ISBN: 978-91-8134-641-1
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 240 Seiten

Två pojkar föddes med någon timmes mellanrum i en sjukstuga i Västerbotten. Den ene ljus, den andre svarthårig. Snart gick ryktet av pojkarna hade förväxlats vid födseln. Efter flera år av uppslitande utredningar och upprepade domstolsbeslut avgjordes att pojkarna skulle byta föräldrar och hem. En sann historia som rev upp svårläkta sår. Agneta Sjöman har utifrån denna historia skapat en roman om sex personer - två barn, två mammor, två pappor - vars dramatiska liv kom att formas av en spädbarnsförväxling. I dagböcker, brev och anteckningar berättar, rasar, anklagar och förtvivlar barnen och en mamma. Läkare och skötare på mentalsjukhuset Utmarka Slott dit Anton, den ena pojken förs, skriver journalanteckningar. Händelsen har även inspirerat författaren Per Olov Enquist till romanen Kapten Nemos bibliotek.

Agneta Sjöman, född 1944, är psykolog och psykoanalytiker. Hon har arbetat inom psykosvården med unga nyinsjuknade psykotiska patienter som hon upplevde som känslomässigt vidöppna under psykoterapier. Hon handledde sjuksköterskor och mentalskötare under 80- och 90-talen på Beckomberga sjukhus. Genom sitt arbete har Agneta Sjöman erfarenhet av hur psykotiska människors kaotiska verklighetsupplevelser framträder i ett associativt, ofta poetiskt, språk. Med sina språkerfarenheter har Agneta Sjöman skapat skilda personkaraktärer i romanen. Hon återger även läkarnas och skötarnas annorlunda språkbruk.

Autoren/Hrsg.

Sjöman, Agneta

Ericsson, Leif

Leseproben

Början

1.

Flotten kränger, Johannes har fullt upp med att hålla sig kvar, han har ingen makt över hur de far. Han ser Anton stå stadig i fören, högerarmen håller han bakåtsträckt, vänstern håller han hårt om masten. Långt där framme, på andra sidan sjön, ligger Toklö, det är väl dit de är på väg, men nu går det alldeles för fort, alldeles för vilt, de är på väg ut i sjön nu, vattnet skummar och det är omöjligt att se vart de far och omöjligt att prata med Anton, han står med ryggen mot Johannes medan de är på väg att gå i kvav och drunkna i sjön. Johannes skriker rakt ut, han skriker så det river i strupen. Sakta, nästan hånfullt, vrider Anton på huvet, pojkarnas ögon möts. I samma stund tappar Johannes balansen, faller över bord och försvinner i det vrenskande, iskalla vattnet.

Hur han tog sig upp på land vet inte Johannes men plötsligt ligger han med huvet i vått strandgräs, ena benet har somnat, han lyssnar men hör inget, bara vågor och vind, hela han huttrar och fryser. Försiktigt lyfter han huvet, tar hjälp av armarna, hasar sig högre upp på strandbädden, reser sig på darrande ben, ser ut över vattnet, ser ut över sjön, ser upp över älven men ser inte flotten, ser inte ett spår av Anton.

Det blåser, dånar gör det. Johannes fryser, hostar sjövatten, måste upp, måste resa sig, måste röra på sig. Mödosamt, öm i hela kroppen, reser han sig, hostar, reser sig lite till, står upp, vinglar lite men har god sikt både uppåt älven och neråt sjön. Ser inget spår av flotten, inget spår av Anton, bara löst timmer, sånt som slitit sig och som inte låtit sig fångas, sånt löst timmer virvlar i vattnet. Johannes har haft tur, han har klarat sig oskadd i land. Benen bär, han kan röra armarna men ingenting är som det ska.

Försiktigt tar han några steg, känner sig inte som vanligt, allt är svårt, det är inte bara det att han är våt, inte bara det att han fryser, det är något annat, han mår illa, nu vill kräkas, spyr plötsligt i strandgräset, huttrar, spyr igen. Vart ska han ta vägen, åt vilket håll ska han gå? Han är på fel sida av älven, kan inte ta sig hem. Varför har han som hade det så bra, som har det bäst, han som vunnit? Varför följde han med Anton på flotten, följde med fast han märkte att Anton inte ville ha honom med?

Johannes kränger av sig sina våta kläder, vrider ur lite vatten, kastar håglös sina våta kläder över gräset. Står stilla, huttrar, glor ner på kläderna, håller armarna tätt om kroppen. I det fuktiga strandgräset lägger han sig ner, rullar ihop sig till en liten boll, river ner så mycket strandgräs han når, lägger gräset över sig, fortsätter huttra, stillnar lite, huttrar lite mindre, är utmattad nu, bryr sig inte längre, han låter sömnen ta sig.

2.

Tid går, kanske sover han lite. Kläderna är nästan torra nu, byxor, skjorta, jacka på, strumporna i fickan, skorna fuktiga. Johannes fryser, är hungrig, mår illa. Två gånger har han kräkts, mest äckligt älvvatten. Nu har han börjat gå, mödosamt, linkande, det är något fel med vänsterbenet, har haft så här förut, har haltat förut fast inget hänt. Den här gången har något hänt men hältan är densamma som förut. Benet vill inte, det vänstra benet vill inte, fast han verkligen behöver det nu. Tårar trängs, vill ut men får inte, Johannes måste blunda hårt, hålla tårarna inne, allt måste han hålla inne nu.

Det börjar skymma nu, älven är bred och högljudd. Ensamma stockar, svarta, lama, hjälplösa, knappt urskiljbara i skummet. Johannes vänstra ben känns som en lam stock, en nästan lam stock, benet släpar lite när han går. Han vill sätta sig men fortsätter gå, snart ska det skymma, vad ska han göra då, ensam ute i sensommarnatten? Kanske är det benets fel att han föll av flotten, hans eget fel att han nu går här ensam på fel sida sjön. Kanske ville Anton att han skulle falla, kanske ville Anton bli av med honom när han väl fått flotten byggd och i sjön?

Johannes går nu, går naken, släpar på de våta kläderna, han snubblar fram i strandkanten medan skymning faller och solen blir en röd apelsin bak talltopparna. Tröttheten, rädslan, tårarna stiger, snart finns Hannes Johannes inte mer. Orkar inte mer. Johannes släpper taget, sjunker ner, rullar ihop sig, marken är kall och våt, lite tröst, lite vila måste han få. Som en liten boll kryper Johannes ner i kantgräset, blundar hårt, håller sig hårt, vaggar lite, låter sig falla, falla lite, bara lite till, när solen gått ner blir det mörkt. Johannes ska sova.

3.

Söket pågår, ropar, Johannes sover, ligger still. Olsson från Idvallen tar sig över till andra sidan, går i land, säkrar båten. Vem vet, tänker han, har de varit i båt kan de ha hamnat här på andra sidan. Olsson lämnar skallgångskedjan, tar sig över vid vadet, envis är han, Olsson, lyder ingen ledning, inte ens när liv står på spel, inte ens i skallgångskedja. I skymningsljuset söker han längs västra stranden, söker sakta längs stranden, skogskanten, blötmarken emellan. Söker och går, söker i skymningsljuset, i skuggor och ljus. Området är inte stort, han ska klara det på egen hand, han rör sig i sträckan mellan pojkarnas hem, sträckan mellan pojkarnas hem fast på andra sidan älven.

Man kan undra varför pojkarna inte skulle vara just här, varför de inte skulle ha tagit sig just hit, till strandremsan där de kan gå mellan varandras hus fast på andra sidan älven, se sina hus fast från andra sidan, se husen där den ene bodde först och den andre sen så att de nu båda, en i taget, bott i båda husen. Just härifrån ser man silhuetterna av Hedmans dass och sjöbod. Bakom bergknallarna, lite längre ner längs älven, just innan den öppnar sig mot sjön, just där blänker vindsfönstret på Josefinas gröna gavel.

Olsson går upp och ner längs älvkanten, i det fallande skymningsljuset går han, ropar men hör ingen, fann ingen. Går sträckan mellan pojkarnas hus, fast på andra sidan älven, fram och tillbaka och fram igen, men finner ingen. Fortsätter gå, följer älvmynningen bort från husen, går nu längs sjön, ser hur kedjan söker på andra sidan, söker som han. De har satt ut båtar nu, ror, stakar, några låter båtarna driva som timmerdösar ute på sjön. Några ropar pojkarnas namn: ”Anton! Johannes!” Olsson söker på sin sida, går tyst, söker i strandkanten, stannar, lyssnar. Ute på älven ropar de för mycket, väntar inte på svar. ”Håll käften, gubbar!” tänker Olsson. ”Håll för helvete käften!” Han tycker han hör något nu, går långsammare, hör verkligen något, stannar, böjer sig på knä, lyfter undan det långa täta strandgräset, och där! Där rör sig ett bylte, där, lite längre upp i buskaget, ett bylte under taggbuskaget! En pojk är det! Och pojken gnyr, som en valp gnyr han, rör på sig nu, kravlar sig ut, försöker resa sig, kanske.

”Var inte rädd, pojk, nu har jag hittat dig och nu ska jag rädda dig och du behöver inte vara rädd, det går fint det här!” Olsson pratar så försiktigt, Olsson, domderar inte alls som han brukar, är mjuk i rösten nu, lika mjuk som han är med valparna därhemma i sin lilla stuga.

4.

Nu ligger Johannes i sängen i vindsrummet, tittar på fotgaveln, undrar över djuren, det är Antons djur förstås. Själv ser han inga djur, vill inte se några djur! Johannes blundar, vill inte tänka på gaveldjuren, de kan röra sig uppåt i sängen, röra sig mot huvet, ta sig in i hjärnan. Han Hannes Johannes blundar, blundar hårt, vänder på sida, rullar ihop. Rullar ihop hårt som vid älvkanten. Vem är den där Olsson som bar honom hela vägen hit, till Gröna Husets vind, ända upp på vinden i Gröna Huset med Mor Josefina vimsande bakom i trappan? Han Olsson pratade om valpar, kallade Johannes valp, nu förstår han att det är bortkomna valpar, förkrympta, ruttnande hundvalpar som huserar i hans...