Persson Räddningen

1. Auflage 2017
ISBN: 978-87-11-75746-8
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 128 Seiten

Malins bästa vän, welshponnyn Amie, blir dödsdömd. Hon rymmer med ponnyn ut i den norrländska skogen. Tillslut är det inte bara hennes bästa vän som behöver räddas, utan även naturen. En räddningsaktion hon får spela huvudrollen i vare sig hon vill eller inte... Örjan Person föddes 1942 i Jämtland. Han slutade på sitt jobb som 42åring för att bli författare. Han skriver äventyrsromaner och cyberromaner för ungdomar, men har även skrivit dystopier och lättlästa böcker. Hans mest sålda bok är The Great World Game (1998).

Autoren/Hrsg.

Persson, Örjan

Leseproben

1.
”Ta bort den där karamellpåsen från bänken!” — — — ”Hör du inte vad jag säjer?” Det blev med ens tyst i klassrummet. Malin vred sej långsamt tillrätta. Hon hade suttit halvt nedhasad på stolen, med högra armbågen stödd på bänklocket och den vänstra löst hängande över stolsryggen. Hon brukade sitta så. Kolla in den stora lönnen utanför fönstret. Den var så vacker. Väldig tornade den upp sej med sina långa, kraftiga stammar, bredde ut sin generösa krona över gungbrädena och klätterställningen av trä, där lågstadieeleverna outtröttligt gungade och klängde, rast efter rast. Att dom bara orkade! Det var förbjudet att klättra i lönnen, för skolledningen var både rädd att trädet skulle slitas ut och att ungarna skulle ramla ner och skada sej från den farligt höga höjden. Förr hade Malin varit ledsen för klättringsförbudet, men nu var hon enbart glad för att hon kunde sitta och se in i trädkronan utan att en massa ungar klängde och hojtade där uppe. Just den här dagen återstod inte så många av bladen som för några veckor sen hade skimrat i rött och gult, men Malin tyckte om att följa stammarnas form med blicken, från marken upp mot grenarna som sträckte sej mot himlen, rymden, friheten. Hon tvingade blicken från sitt älskade träd för att få reda på vad som var på gång i klassrummet. Så blekt allting var därinne! Blåaktigt lysrörsljus mot beige väggar och smutsgrå plastmatta. Trist! Trist! Trist! Malin satt längst framme till vänster, alldeles framför katedern. När hon hade satt sej tillrätta, lyfte hon blicken mot sin svensklärare som nyss hade talat till henne. Lapplisas ansikte lyste som en mogen tomat i ett växthus mot den gröna tavlan i bakgrunden. ”Supinum” hade hon skrivit med krita på tavlan. Malin kunde inte hålla tillbaka ett flin när hon tänkte på likheten med tomaten. Vilken bild, tänkte hon, synd att man inte har en kamera! ”Sluta flina och ta bort påsen!” röt läraren. Hon stod så nära att Malin fick salivstänk på kinden när hon talade. Malin torkade sej demonstrativt med baksidan av handen över högra ansiktshalvan. ”Spotta inte på mej!” sa hon. ”Ta bort påsen, annars åker du ut!” ”Den är inte min!” ”Det var då själva…” Lapplisa slog näven i Malins bänklock och den lätta cellofanpåsen fladdrade ner på golvet av vinddraget. ”Nu är den borta”, sa Malin med tillkämpad behärskning. Det var bara Carina, som satt närmast till höger om henne, som la märke till att Malins händer darrade när hon flyttade dem från bänklocket till knäna. Från en av de bakersta bänkarna kom ett fniss. Fnisset spred sej snabbt framåt i bänkraderna och övergick strax till ett återhållet gapskratt bakom kupade händer. ”Det är inte min påse!” upprepade Malin. ”Du ljuger! Det här skajag prata med rektorn om, lita på det du! Att det ska vara alldeles omöjligt att hålla ordning i den här klassen! Under mina fyrti år som lärare har jag aldrig varit med om något liknande! Ni pratar på lektionerna, sitter som slashasar, skräpar ner och är uppkäftiga. Ljuger en rakt i ansiktet!” Lapplisa stirrade med rödsprängda ögon på Malin, som ofrivilligt hukade sej i bänken. Det var inte att ta fel på vem hon menade med ”ni”. ”Jag ljuger inte!” protesterade Malin kränkt. ”Vem har lagt en tom karamellpåse på Malins bänk?” Lapplisa lät blicken svepa över klassen, som nu satt tyst och oskyldig som en höstterminsetta vid inskrivningen. ”Ingen alltså! Nu går jag till rektorn! Jag tänker inte acceptera detta!” Den korta, lite rultiga sextiåriga damen förflyttade sej med raska steg mot dörren. När det ilskna klapprandet av hennes träskor dog bort, slappnade klass 8 C av. Malin kände en hand på sin axel. ”Heja Malin!” Det var Peter, han som satt närmast bakom. ”Bra, du fick ut kärringfan!” ”Bravo Malin! Duktig flicka! Toppen!” Beröm från alla håll. ”Vems påse är det?” Malin böjde sej ner efter den förargelseväckande saken och höll upp den till allmänt beskådande. ”Det är Sussis!” ”Det är inte alls min!” ”Det är det visst! Jag såg att du hade en sån på rasten! Försök inte!” ”Det såg jag också! Va taskig du är som inte erkänner!” Inför den kompakta enigheten var Sussi tvungen att bekänna. ”Äh, jag tappade den”, sa hon och ryckte på axlarna. ”Det var väl inte så farligt.” ”Vad gjorde du här framme då?” frågade Peter anklagande. ”Vässade pennan.” ”Sss”, kom det från flera håll. ”Äsch, det gör ingenting”, sa Malin. ”Lapplisa hatar mej i alla fall. Hon blir förbannad bara hon ser mej.” ”Det är inte bara dej hon avskyr”, tröstade Peter. ”Hon gillar inte nån av oss. Inte nån i dom andra klasserna heller.” ”Fast hon är mest på Malin”, sa Carina. ”Hon har utsett henne till sin egen lilla hackkyckling.” ”Jag undrar vad supinum betyder”, sa Malin. ”Ingen aning”, sa Peter. ”Jag undrar om vi nånsin får reda på det. Det kan förresten göra detsamma.” ”Hasse kommer!” Inom ett par sekunder var ordningen återställd. Det enda som tydde på lärarfrånvaro var ett antal papperstussar och sönderskurna radergummin på golvet samt en pornografisk teckning på gröna tavlan. Det klagande gnisslet från studierektorns rågummisulor närmade sej snabbt och snart kom han in, Hasse Ivarsson, och stängde dörren bakom sej. Han satte sej i katedern och såg ut över den prydliga klassen. ”Elisabet Fjällberg har framfört allvarliga klagomål på er”, sa han. ”Ni har visst gett er sjutton på att ta knäcken på henne som det verkar.” ”Det är väl inte värre här än i andra klasser”, protesterade Carina. ”Och förresten är det hennes eget fel, det är bara på hennes lektioner som det blir strul.” ”Enligt Elisabet är det värst här”, sa studierektorn. ”Hur som helst så har hon gått hem för dagen.” ”Jippi!” ropade Anders långt bakifrån. Hasse Ivarsson såg på Anders med forskande blick. ”Ja, hon är så jävla jobbig”, sa Anders som svar på hans outtalade fråga. ”Ni kan läsa på sidorna 36 och 37 i svenskboken”, sa Hasse. ”Jag har inte tid att stanna kvar. Och ni, försök att dra ner volymen lite, tänk på att ni inte är ensamma i huset.” Han lämnade dörren öppen och gnisslade bort mot expeditionen. Ett upprört sorl utbröt i klassrummet. ”Vi som är tysta som möss va!” ’Hoppas att hon aldrig kommer tillbaka!” ”Lappkärring!” Freestyleapparater, tuggummipaket, tidningar med maxibilder av fotbollslag och utvikta tjejer dök upp ur väskor och bänkar. Några av åttorna försvann ut i korridoren, törstiga, kissnödiga eller bara allmänt upprymda över möjligheten att rå sej själva när ingen lärare hindrade. Malin sjönk ner i sin vanliga ställning. Det såg obekvämt ut för en utomstående att halvligga på snedden på en vanlig stålrörsstol, men Malin var van och njöt, hon kopplade bort skolan när hon satt på det viset. Såg ut mot sitt träd. Hon skulle vilja sitta uppe på en av de högsta grenarna. Det var så instängt och kvavt inne. Meningslöst att vara där. Malin älskade hösten. Särskilt de klara, soliga dagarna med kalla morgnar när hon kunde se fjälltopparna från sitt sovrumsfönster efter att ha öppnat persiennerna. En dag i veckan steg hon upp tidigt, före sex. Själva uppstigandet, att slita sej från den goda sängvärmen och gå ut till duschen, var nästan outhärdligt, men att komma utomhus en lugn och klar septembermorgon när inga andra var vakna, gav henne lön för mödan. Fast det förstås, ibland regnade det eller blåste en pinande västanvind som pressade sej genom den allra tätaste jacka. Att hon steg upp så tidigt, berodde på att hon fodrade hästarna i Elofssons stall en morgon varje vecka. Elofssons stall låg ett par kilometer utanför samhället där Malin bodde. Elofsson var en gammal ungkarl som höll ett par travhästar, halvblodsstoet Sara och welshponnyn Amie på sin gamla släktgård. Han hade byggt om den gamla lagården till stall och förutom sina egna hästar, hyrde han ut sex boxar för ridhästar, vars ägare bodde inne i samhället. I priset som hyresgästerna betalade, ingick foder och dessutom själva utfodringen på morgnarna. Men för att själv slippa engagera sig i arbetet i stallet, hade Elofsson organiserat morgonfodringen med hjälp av några villiga, hästtokiga tjejer av vilka Malin var en. Mot att flickorna fick rida Sara och Amie, turades de om att stiga upp tidigt, cykla till stallet eller gå om det var vinter och ingen förälder förbarmade sej med transport, utfodra och släppa ut hästarna i deras hagar. Elofsson var nöjd med arrangemanget och flickorna lyckliga. Malin hade hängt i stallet ända sen hon var elva år och hade flyttat in till Hälledal. Från början hade hon bara fått rida nån gång ibland tillsammans med de äldre tjejerna, men mest rykta och mocka. Hon kunde hålla till i stallet varje dag i en hel vecka i väntan på det lyckliga ögonblick när Amie plötsligt stod utan ryttare eftersom den ordinarie hade blivit sjuk eller uteblivit av andra skäl. Då rusade hon in i sadelkammaren och hämtade sadel och träns och stod klar i gången med Amie, innan den som hon skulle rida tillsammans med ens hade kommit in med sina grejor. Så småningom hade hon avancerat...