Persson I säkert förvar

1. Auflage 2017
ISBN: 978-87-11-75744-4
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 144 Seiten

Linda ger sig ut på långritt tillsammans med sin pojkvän och älskade häst Rambo. En helikopter som kretsar över deras huvuden ska snart få henne att fatta ett beslut som kanske gör att hon förlorar allt som betyder mest. Men kan en femtonårig tjejs beslut skaka om samhället i grunden? Eller ligger andra krafter bakom? Örjan Person föddes 1942 i Jämtland. Han slutade på sitt jobb som 42åring för att bli författare. Han skriver äventyrsromaner och cyberromaner för ungdomar, men har även skrivit dystopier och lättlästa böcker. Hans mest sålda bok är The Great World Game (1998).

Autoren/Hrsg.

Persson, Örjan

Leseproben

Det var dan innan sommarlovets höjdpunkt: Gabriels och min långritt till den plats långt uppe i fjällen där hans familj och de andra samerna var för att märka renkalvarna. Gabriel hade all utrustning som behövdes, som tält och sovsäckar och sånt, så jag behövde bara tänka på hästarna, mej själv och en del av maten. Jag la fram regnkläder och lite ombyte på en stol i mitt rum. Min matsäck hade Sigrid, min mamma, handlat på affären i Granviken. Det som tog tid för mej var att få våra hästar, Rambo och Freja, i perfekt skick. Jag kammade och borstade man, lugg och svans, men utan att klippa. De långa luggarna skyddade mot insekter och ingen av hästarna behövde ha flyveil trots att luften ibland var grå av mygg. Klockan var väldigt mycket när jag var klar. Jag stod en stund och njöt av synen av de två vackra djuren som fredligt betade intill varann i hagen. Jag var visserligen bara fodervärd för Rambo, en underbar sexårig nordsvensk travare, men skulle antagligen få ha honom så länge jag ville. Freja hörde till Gabriels familj. Gabbes pappa hade köpt två islandshästar för att ersätta motorcyklarna i arbetet med renarna. Hela familjen Fjällman, utom Gabriel, var redan uppe vid sommarvistet, men eftersom Gabriel bara satt och höll på med sina datorer och inte brydde sej alls om Freja, hade jag tagit henne hem till mej för att hon skulle bli ordentligt omskött innan vi red iväg. Nätter fanns inte den här årstiden i Getvattnet, den lilla jämtländska fjällbyn. De förbrukade dagarna övergick nästan omärkligt i nya, fräscha, oanvända. Solen som hade vilat sej bakom Atjetjahke nån timme gled sakta upp över fjällets norrsluttning och lyste på beteshagens alla smörblommor som hästarna hade ratat. Som en stjärnhimmel såg hagen ut med de små gula blommorna som reflekterade solljuset. Sigrid hade varit ute ett par gånger sent på kvällen för att höra om jag inte tänkte gå och lägga mej, jag hade ju en jobbig dag framför mej. Men för mej var min sömn inte lika viktig som att hästarna var ordentligt omskötta, det var ju de som skulle bära oss hela vägen. Jag hade ställt väckarklockan på sju, men vaknade en kvart innan och steg upp. Tunga snarkningar hördes från Sigrids sovrum. Det var Ivan som låg över hos henne. Ivan, det var han som hade renoverat huset som Sigrid och jag hade ärvt av min morfar. Och det var han som hade byggt om det gamla stallet och snickrat en rymlig box av de två spiltorna. Sigrid och Ivan hade varit kompisar när de var unga och hade nu funnit varann igen efter att båda två hade flyttat tillbaka till hemtrakten. Sigrid var nere i köket och ordnade med frukost och min matsäck. Hon drack en kopp kaffe medan jag slängde i mej choklad och ett par mackor. – Har du allt nu? undrade hon på morsors vis. – Visst, svarade jag. – Tog du din tjocktröja? – Ja. Jag har allt. Du behöver inte tjata. Morsan blev tyst en stund. – Det är en annan sak också, sa hon trevande. Som vi inte har pratat om. – Vad då? – Det här med sex. – Sex? – Ja, Gabriel och du ska ju sova tillsammans i två nätter. – Än sen då. – Det ligger ju nära till hands att … att ni ligger med varann då, sa hon. – Du är inte klok! protesterade jag. Vi håller verkligen inte på med sånt! – Nej, men nån gång lär väl bli den första, suckade hon, men såg samtidigt ut som om hon önskade att den gången aldrig skulle bli av. – Jag är ju bara femton år, sa jag förorättat. Jag är inte alls intresserad av sex, det ska jag bara tala om. Jag gillar Gabbe, men han är mer som en kompis. – Jag trodde ni hade sällskap, sa Sigrid och såg mej oroligt i ögonen. – Det är klart att vi är ihop, sa jag. Men det betyder ju inte att man måste ligga med varann. – Nej, jag hoppas att det är så, sa morsan och såg lite mindre ängslig ut än nyss. Men jag vet ju inte hur ni ungdomar umgås nuförtiden. – Jag lovar att jag inte ska ligga med Gabbe. Är du lugn nu? Sigrid nickade. Så reste hon sej och gick upp till övervåningen. När hon kom ner igen gav hon mej sex kondomer som hon hade tagit ur paketet i badrumsskåpet. – Ta dom här, sa hon. Bara för säkerhets skull. – Men morsan, du är ju hopplös, sa jag. Det verkar som om du absolut vill att vi ska knulla. Och sex gånger på tre dar dessutom. Sigrid rodnade lätt. – Nej, sa hon. Men jag vet hur det är när man är ung. Det är lätt att falla för frestelser. Och jag vill inte att det ska bli några obehagligheter för dej efteråt. Jag lät paketet med kondomerna ligga kvar på bordet när jag gick ut ur köket. Nån måtta på omsorgerna fick det verkligen vara! Rambo hade förstås rullat sej och var jätteskitig. Det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång att rykta. Och när jag kratsade hovarna upptäckte jag att högra bakskon satt löst. Det här började just bra! Jag hade haft hovslagaren hemma bara för två dar sen. Hade den där eländes karln varit i närheten, skulle han ha fått se hur Linda Larssons svarta ögon kunde blixtra av ilska. Men som det nu var, blev jag tvungen att ta hand om den lösa skon själv. De två bakersta sömmen var borta och de andra satt mer eller mindre löst. Han hade antagligen fastnat i nånting. Skon hade behållit formen och hoven var bara lite trasig så jag kunde slå i nya söm i de gamla hålen. Men allt tog tid och när jag hade hästen hel och ren igen var jag redan en timme försenad. Rambo fick bära packningen. Det var bättre att jag red Freja än Rambo, eftersom hon var ivrigare och mera framåt. Jag skulle aldrig kunna hålla henne kvar i repet bakom mej om Rambo gick före. Sigrid kom ut med sadelväskorna och till och med Ivan, som hade snarkat färdigt, var med och vinkade av mej. När jag försiktigt skrittade iväg mot Atjetjahke med Rambo som klövjehäst tog Ivan ett par kort av oss. Jag tyckte att det var synd att jag inte hade en cowboyhatt i stället för ridhjälmen. Strax innan vårt hus försvann bakom talldungen tittade jag mej bakåt och såg Ivan stå med armen om Sigrids axlar. Som ett riktigt par såg de ut och jag blev tvungen att blinka lite eftersom jag fick tårar i ögonen. Synd bara att det inte var pappa som stod där. Men det var nu inget att göra åt och jag tyckte mycket om den store, snälle Ivan också. Och morsan behövde naturligtvis en karl, nåt stadigt sällskap hade hon inte haft sen pappa flyttade elva år tidigare och vi bodde i Smultronbergen, en förort till Stockholm. Hästarna lunkade lugnt längs leden som ibland bestod av en stig uppe på en backe och ibland av ett spår över en myr. Det klafsade av hovarna när de hastigt drog upp dem för att inte helt sjunka ner i de mjuka myrarna och det stänkte av svart myrvatten långt upp på deras nyryktade ben och magar. På ett ställe ledde en liten bro av runda trädstammar över en bäck och där stannade vi och drack vatten. Sen fortsatte vi upp till passet där det kunde ta i och blåsa alldeles förfärligt ibland. Men den här morronen var det lugnt och när vi kom fram på andra sidan mellan fjälltopparna låg Lövdalen nedanför oss, tyst och till synes öde i solskenet. Hemma hos Gabbe brukade jag alltid mötas av de två lapphundarna, men de var uppe på sommarvistet och ingen kom glatt hoppande och skällande emot mej den här gången. Jag släppte hästarna på gårdsplanen och gick in utan att först knacka. Ingen Gabbe syntes till, men hans packning låg klar på köksgolvet. – Gabriel Fjällman, ropade jag högt. Inget svar. Jag förstod var han höll till. – Kommer du inte frivilligt så klipper jag av telefonledningen igen, sa jag bistert när jag stod i dörröppningen till hans rum. – Vänta lite, sa Gabbe, utan att se på mej. Jag ska bara avsluta. Jag väntade, stående med armarna i kors, medan han stirrade in i sin flimrande dataskärm. Han visste att jag menade allvar, för en gång några veckor tidigare hade jag verkligen klippt av telefonledningen för honom. Han bara satt och pillade med datorn och kollade på saker i databaser runt om i världen och brydde sej inte alls om mej. Så jag reste försiktigt upp en stege mot husväggen och klippte av trådarna som hängde på knotiga stolpar hela vägen från Granviken och slutade uppe under taket på Fjällmans hus. Sen gick jag in till Gabriel som satt och slet sej i håret för att kontakten med en databas i Atlanta i USA så oförklarligt hade brutits. Han blev ganska arg när jag visade honom vad jag hade gjort. Men samtidigt fick han klart för sej att han inte kunde behandla mej hur som helst. Och bara efter en stund blev vi vänner igen och han klättrade upp och lagade tråden. När han hade kopplat ur alla sina älskade apparater kramades och pussades vi lite. Fast Gabbe är inte så mycket för sånt så vi bar ut hans grejer till hästarna som stod och nafsade i sej de gröna strån som växte runt husen. Hästarna såg bedrövliga ut. Leriga och smutsiga långt upp på ryggarna. Där fick man för all putsning innan. – Har du allt nu? frågade jag när vi hade suttit upp. – Det är klart, svarade Gabbe. – Varma kläder och sånt, sa jag. – Sluta, sa Gabbe irriterat. Jag är van att klara mej själv. Och jag har redan en morsa. – Förlåt att jag frågade då, sa jag förorättat och tryckte skänklarna i Rambos sidor. Jag skrittade ner mot landsvägen utan att se mej om. Han behövde väl inte bli så irriterad bara för att jag frågade....