Olofsson Silverdalen

1. Auflage 2017
ISBN: 978-87-11-52023-9
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 288 Seiten

Den fristående fortsättningen på 'Kopparberget' om den fredlöse Pär Olssons öden vid berget i Dalarna. En berättelse fylld av hård realism men också av kärlek och värme. Ett ras har stängt in Pär och prästens son Erik i berget. Vattnet stiger och döden kommer närmare och närmare ... Rune Pär Olofsson, född 1926 på Gotland, är en svensk författare, journalist och präst. Han är mest känd för sina historiska romaner men har även bland annat skrivit dikter.

Autoren/Hrsg.

Olofsson, Rune Pär

Leseproben

I
1
Just som de nådde Knektestötspelaren brakade helvetet loss bakom dem. De släppte sin malmbår och tumlade hals över huvud hän emot korgstaden, rände omkull varann i sin skräck och lopp vidare på alla fyra ett stycke, innan de gav sig tid att åter resa sig upp. Hela tiden kände de att det råsande berget var efter dem. Först när de såg korgstadshjonen ute vid tunnan släppte pirret i rygg och ändtarm så pass att de förmådde vända sig om. Men ännu sprang de, fast inte längre så vettvilligt. – Ras! skrek de så mycket de förmådde. Fall i nya rummet! Flera instängda – hjälp! Korgaren började gasta i sin ropare för att få liv i laven däruppe. De andra hjonen släppte vad de hade för händer och gav sig av inåt berget. Försiktigt men ändå nyfiket snabbt. De ville se med egna ögon, innan stöten fylldes av räddningsmanskap och skådelystna. Staffan och Sverker stod flämtande ute vid tryggheten och såg hjonen försvinna in i berget. Något mer ras än det första hade de inte hört – eller hade de? De började skämmas en smula över sin brådstörtade flykt. Men, hur fanen skulle de ha kunnat veta … Motvilligt vände de åter in mot Knektestöten. I det flackande skenet från blossen såg de vad som hade skett. Det som nyss hade varit vägg mot det nya rummet, låg nerrasat. Av giman in till orten fanns intet spår. Och därinne hade de varit alldeles innan. Först hade drängarna stått tysta och betraktat förödelsen. Nu slapp tungorna lös. – Ingen kan ha klarat sig som var därinne. – Nej, det forsar vatten också, hör ni inte det? Jo, de hörde och de kunde se: en liten bäck letade sig ut mellan stenblocken och rann bort längs skullen. – Sa vi inte att den nya kusan var för farlig att arbeta i! Den kom ju till genom ett fall alldeles nyss. – Ja, till och med konstmästarn tyckte att rummet var för vådligt. Men de snikna mästermännen går inte att stoppa. – Värst kåt på malmen var prästfan själv! – Prästens Erik är kvar därinne, sa Staffan. Alla teg, med gapande munnar. De blängde på Staffan, halvt misstrogna. De hade hållit inne med sina frågor om vilka som blivit kvar under fallet, därför att namns nämnande skulle vara liktydigt med dödförklaring. Så länge som möjligt ville de slippa höra vilka som drabbats. Kusan var så liten att ingen kunde föreställa sig annat än att de instängda hade strukit med eller åtminstone var så illa slagna att det kunde komma på ett ut om de levde eller var döda. Men nu hade ett namn blivit nämnt, och det namnet förvandlade med ens alltsammans. En av herrarnas egna söner! Därtill prästens son; prästen som de nyss hade skällt för den hetaste malmivern. Då såg det ändå ut som om där funnes någon rättvisa i tillvaron. – Vem mer? – Pär Olsson. Den fredlöse. Jaha. Prästens son – och så den som tänkte bli måg hos prästen … Hade det varit några enkla gruvbusar, skulle herrarnas lust att gräva fram dem ha visat sig måttlig. Nu skulle här bli annat av! Ingen möda skulle sparas för att få fram de förolyckade – levande eller döda. Pär Olsson ensam hade nog fått bli kvar därinne; vad de kunde förstå var prästens inte så livade på att få en fredlös gruvdräng i släkten. De bägge ungtuppar som hamnat under raset hade i vart fall varit i slagsmål strax före påsken, och alla kunde gissa vad det slagsmålet rörde sig om. – Vi lär väl få bud till mäster Hans om att son hans råkat illa ut, menade ett av hjonen. Så det blir lite fart på … Men det behövdes inte. Gruvfogden och hans karlar var redan på väg in i Knektestöten med bloss och redskap. Han visste redan vem som fanns därinne i fallet. 2
Kyrkoherden vid Kopparberget, mäster Hans, vankade oroligt av och an på skullen utanför raset. Framför honom arbetade så många som fick rum med att lyfta undan rasmassorna. Det gick förtvivlat sakta! Gång på gång var han i färd med att skynda på dem, men han besinnade sig i tid. Det gick inte an att arbetet drevs så raskt att man riskerade nya ras. Det kunde gå ut över räddningsstyrkan, men det kunde också betyda att de innestängda fick nya fall över sig. Ingen kunde heller säga hur brett fallet var, och därför var det omöjligt att beräkna hur fort man kunde vara inne hos de olyckliga. Hade berget endast rasat utåt från kusan, fanns det en möjlighet att Erik och Pär var instängda bakom raset. I så fall skulle man hitta dem snart nog. Kanske efter några timmar. Men en aning sa mäster Hans att så väl var det nog inte. Ja, det var mer än en aning; han visste själv att vatten trängde in i kusan redan i går och att det var för vattnets skull som Erik befann sig i gruvan. Men den förtimring som Erik skulle ta mått för, hann aldrig på plats för att hindra det fruktade fallet. Erik hann inte ens ta mått förrän … Mäster Hans våndades. Han var månne själv skuld till sin sons olycka? Borde han ha lyssnat till konstmästarens varningar och inte trott så hårdnackat på sin egen visdom och erfarenhet? Han var själv bergsman och hans far hade varit det före honom; nog borde han kunna läsa av tecknen i en gruva. Men – den här gången hade han inte förmått det. Men mäster Hans hade mera att våndas över. Var kanske detta straffet för att han ville skilja Pär och sin dotter åt? Skulle han nu mista Erik, sin älskade, därför att han varit ohörsam mot den himmelska syn, som Gud hade unnat honom att se? Han hade väjt för minnet av denna syn sen påsknatten; nu stod den med ens tydlig inför honom, som vore den ristad med glöd. Han hade stigit ur sin sömntomma säng och tassat till studerkammaren. Där hade han blivit sittande i påsknatten med sina villande tankar kring Pär och Maria. Hans läppar hade formats till bön. Han hade sökt Herren om vägledning. Då hade han blivit varse små glödögon i den kallnade spisen. Små röda lyktor i kammarens dunkel. Han hade räknat dem: fem var de. Fem röda ljus. Fem – liksom Kristi sår … Håret reste sig på ända på hans huvud, men det var inte av rädsla. Han fann till sin förvåning att han kunde tänka: nu ser jag en syn! Han böjde sig framåt för att se bättre och tappade pipan han diat. En ljusbåge, en ring av glödande guld omslöt och belyste en gestalt. Han visste var han sett den gestalten en gång förut, en enda gång: i San Giovanni-baptisteriet i Florens på sin ungdoms stora resa. Ljusringen var svagare än de fem röda sårmärkena på Kristi kropp, men medan cirkeln var stilla rörde sig de röda lyktorna av och an. Herr Hans väntade med öppen mun; skulle Kristus tala till honom? Men Kristus teg. I stället höll Kristus upp ett språkband mellan sina blodsölade händer. Herr Hans stavade och läste: ”Och hoo som helst ibland idher will wara then fremste, han skall vara allas dreng …” Snabbt ryckte en hand språkbandet ur Kristi händer och strax satt där ett annat: ”Och thet swacht war för werldenne haffuer gudh uthwaldt, och thet intit är, på thet att thet som någhot är skulle affkomma …” Jo, nog hade han förstått! Herren ville lära honom att kväsa sin dröm att Maria skulle göra ett rikt gifte. Helst adligt. Men – han ägde också ett förstånd som människa och fader: vad skulle det bli för slags hjonelag mellan hans egen dotter och en fredlös fattiglapp? Var det inte hans plikt att hindra en sån galenskap? Låt vara att han tyckte om Pär Olsson, men vad hade den stollen med hans Maria att göra. Han kunde inte ta en sådan, snabbt uppflammande älskog på allvar. Pär och Maria var bägge alltför unga för att fatta vad kärlek var. Pär var inte 21 år fyllda, och Maria var ännu bara 16 år. Vad visste sådana barn. Mäster Hans var heller inte ensam avgörande. Hans hustru Hanna stod hårt emot varje tanke att ge Maria åt en fredlös. Och sina söner hade han lika gärna kunnat kasta eld på som att göra Pär till deras svåger. Så hade det då ändat med att han kompromissade med Vår Herre: han lovade Pär att få läsa till präst i Västerås mot att Pär avstod från Maria. Och Pär hade förstått och fogat sig. Han hade väl heller inte stort val: vrenskades han kunde han bli tvungen att lämna Berget. Och därmed miste han bergsfriden och skulle åter vara varg i veum. Var mans niding, varhelst han blev funnen i landet. Nå, de följderna hade mäster Hans aldrig målat upp för Pär. Han hade ilsket slagit ifrån sig när hans hustru ville ta till det yttersta hotet. Han hade tagit emot Pär vid Berget, och han ville behålla honom där – om nu detta med Västerås inte ginge som han tänkt sig. Men Pär hade själv tackat ja till Västerås med öppna armar; det var långt mer än han kunnat tänka eller drömma. Hade han känt sig tvungen, var det något han själv räknat ut – utan att mäster Hans hade behövt säga det. Men medan mäster Hans väntade utanför det rum där hans son var levande begraven, gav honom alla dessa kloka tankar föga ro. Ja, ju mer han tänkte, desto osällare blev han. Han var nära att avge ett löfte: om Herren frälste Erik, då skulle han ge Pär och Maria åt varann. Fast på villkor att Pär först läste till präst. Nej, det var för svårt! Han kunde inte ta på sitt ansvar att … Fast, han måste nog ut med löftet. Han skulle aldrig förlåta sig själv, om han inte lade allt i vågskålen för Eriks skull. Men, kanske Gud inte likade att han ställde villkor? Kanhända fick han inte dobbla med Erik? Skulle han anse sig fri från sitt löfte, om Erik vart framdragen död medan...