Olofsson Ryggen fri

1. Auflage 2017
ISBN: 978-87-11-52028-4
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 350 Seiten

Säters hospital under tiden kring första världskriget. Ett mentalsjukhus eller dårhus, fyllt med skräck, skam och nyfikenhet. I denna miljö får läsaren träffa de båda unga skötarna Johan och Emma, båda med en solidarisk och humanistisk syn på mentalvården. Men snart ska deras visioner krossas. Arbetsförhållanden är usla och vården otillräcklig. Johan och Emmas kärleksaffär möter hinder samtidigt som Johans försök till att bilda en fackförening motarbetas. Rune Pär Olofsson, född 1926 på Gotland, är en svensk författare, journalist och präst. Han är mest känd för sina historiska romaner men har även bland annat skrivit dikter.

Autoren/Hrsg.

Olofsson, Rune Pär

Leseproben

I
I
Efter några vresiga knyckar stannade tåget på Säters station. Rejält försenat: det var 21 grader kallt och hård blåst. Strax hitom Hedemora hade loket kört fast i snön, och man hade måst av och skotta. Till tågsättet på Södra Dalarnes Järnväg var Kungl Järnvägsstyrelsens särskilda ”dårvagn” kopplad. Ett slags kombinerad boskaps- och sovvagn. Med britsar för de sängliggande, där också de alltför oroliga kunde spännas fast vid behov. I sittavdelningarna var all onödig komfort utesluten. Innanför de smala rutorna klungade storögda och oroliga hjon för en första titt på Säters stad. De fann sig genast öga mot öga med representanter för Säters medborgare. En ansenlig svärm hade trotsat kylan och blåsten för att gå ner och kika på dårarna. Många såg så befängda ut innanför de sotiga rutorna att man inte kunde annat än skratta. Och hade man tur kunde man få se någon dåre brottas med sin vårdare. Hade man ännu större tur, lyckades någon av de förryckta ta sig av tåget och sätta iväg utefter banvallen. Med svärande vårdare efter sig. Då höll man på den flyende – samtidigt som man rös och förfasade sig: tänk, så usel uppsikt myndigheterna höll över galningarna! Knappt att man vågade bo kvar i Säter. Endera natten blev man väl överfallen och mördad i sin säng av någon vettvilling som rymt från hospitalet. Men – de som varnat för byggandet av ett hospital inpå det stillsamma Säters knutar, de hade talat för döva öron. Se, hade man inte maximal utdelning denna ovädersdag den 1 februari 1912! En ovan järnvägare trodde att dårarna nu var framme och låste upp ena dörren. Strax vällde fyra-fem karlar ut och försvann in i horden av nyfikna. Sen hann stinsen fram och avstyrde fler utbrytningar. Vagnen skulle ju kopplas ifrån och baxas till Säters hospital. En halvmil ytterligare – det visste ju varenda jävel! Vårdare och järnvägare hade inga större svårigheter med de fem som hunnit av. Hjonen frös svårt i sina tunna rockar och näverskor och var glada att få komma ombord igen. Även om värmen inne i vagnen var allt annat än tryckande och det luktade därinne som i det värsta svinhus. Emma Sund var gråten nära av vrede och trötthet. Att människor kunde vara så grymma! Hon sökte jaga undan de flinande halvstövlingar som tryckte näsorna mot rutan och glodde in på de kvinnliga hjonen. Men vad hjälpte det fönstret gick inte att öppna; de lipade åt hennes maktlösa vrede. En del av hennes skyddslingar sökte gömma sig undan de hjärtlösa blickarna men andra fann nöje i också denna form av mänsklig kontakt och hoverade sig som mannekänger och luder inför åskådarna. Fanns det då ingen rullgardin? Nej; hade där funnits någon, hade Kungl Järnvägsstyrelsen betraktat den som alltför dyrbar statlig egendom för att äventyras vid en dårtransport … Hon suckade och lät alltsammans vara. Vände sig bort från fönstret och sökte trösta kvinnan som grät högljutt på nedersta britsen. Måtte omkopplingen gå snabbt! Måtte de få komma fram till Säters hospital, äntligen! Hon stod själv snart inte ut längre; hur skulle det då vara med dessa arma, sjuka sinnen. 17 män och 14 kvinnor hade kommit ”hem”. Ja, hem till Dalarne. Masar och kullor som vistats på Uppsala hospital och asyl under många år hade nu genom tillkomsten av Säters hospital fått en anstalt i hemlänet; alltså skulle de flyttas dit. Fler skulle komma efter. Andra hade redan anlänt eller skulle komma frånKristinehamn, från Vadstena – Emma visste inte så noga vilka andra anstalter som hyst det förskingrade dalfolket. Jo, Långbro hörde nog också dit. Hon fasade redan för ödet att nödgas hjälpa till vid fler slika transporter. Mellan Uppsala och Säter var ändå kort väg; hur skulle det inte … Två av kvinnorna framför ett av fönstren hade råkat i luven på varann; hon måste försöka skilja dem åt. – Det var inte jag som började, försvarade sig den ena. Den där jävla apan sökte knuffa bort mig från fönstret och … – Å, jag såg väl hur du stod och hånglade med dem – sånt passar sig inte! Du drar ju ont rykte över oss redan innan vi kommit fram till Säter. – Hör på den lögnerskan! Det var ju du som drog upp kjolarna och … – Ja ja, lugnade Emma. Stilla er nu, tåget skall strax gå igen – så det är bäst att ni plockar ihop era persedlar, för sen är vi framme på några minuter. – Synd och skam, synd och skam! mässade Matilda ur sin vrå. Herrans dom skall drabba alla liderliga och trätgiriga fruntimmer, det är då visst och sant. Judarna har börjat församla sig i Jerusalem, det är ett sannskyldigt tecken på att änden är nära. De två som rivaliserat om pojkarnas gunst framme vid fönstret glömde sin träta och började gaffla med Matilda i stället. Hur länge skulle de stå här på denna fördömda station! Emma hade i sin unga enfald trott att en sådan här sjuktransport skulle gå undan. Var och en måtte ju begripa att en slik resa frestade på. Men först hade de fått sitta i vagnen både länge och väl, innan det var dags för avgång från Uppsala. Natten innan hade knappast något av hjonen fått en blund i ögonen av oro och spänning. Ovana att resa och att vistas ute bland så många främmande människor, for de av och an som en skock skrämda får, innan betjäningen äntligen fått dem ombord på järnvägsvagnen. Sen blev det bråk om sittplatserna. Alla ville vara vid fönstren. Männen hade sin halva av vagnen och kvinnorna sin, men i februarimorgonens mörker hamnade ändå några män bland kvinnorna och tvärtom – ingen begrep riktigt hur. Och så vart det då ett hejdlöst stimmande och övertalande innan man fick könen ordentligt åtskilda på nytt. De som ”hamnat fel” visste ju mycket väl hur de burit sig åt – och de manliga hjon som plötsligt hade fruntimmerssällskap hjälpte förvisso inte till med att tala dem till rätta … Tusen sinom tusen oroliga frågor hade Emma och hennes kamrater måst försöka svara på – för tusende gången: hur var det på Säter? hur skulle man få bo? var maten lika usel som på Uppsala? Och Emma hade svarat efter tro och övertygelse: Säters hospital är skinande nytt, det har alla den nya tidens bekvämligheter och är inte så trångbott och mörkt som det gamla Uppsala. Nej, nya ljusa rum skall ni få bo i! Och så är det vackert uppe i Dalarne! Som om de inte visste att det var vackert i Dalom – de kom ju därifrån! Men de hade redan fått höra att överläkaren, Göransson, var en riktig slavdrivare. Han höll värre regemente än en fångvaktare, sades det. Kunde det vägas upp av allt det nya i lokalväg? Och tänk, hur det skulle bli om man hamnade på samma sal som riktiga dårar! Själva var de ju orättvist inspärrade och borde egentligen ha fått åka raka vägen hem till sina riktiga hem, i stället för att behöva göra denna onödiga omväg över Säter … Uppsala hade varit ett helvete, det hade det, men där hade man åtminstone sina vänner och invanda ting omkring sig. Nu, däremot, nu skulle allting bli nytt: främmande personer, läkare man inte kände men hade all anledning att frukta för; nya översköterskor som satte näsan i vädret och bestämde över en … Ja, skulle sanningen fram, var det bättre att bli styrd och ställd med av upplänningar och stockholmare än av masar och kullor: dessa var rent oregerliga, när de fick något att säga till om! Sturska och barska var de, och inte gick det att prata omkull dem. Det var då tur i olyckan att sådana som Emma följde med dem hem, så de åtminstone hade någon som det gick att tala förstånd med. Emma försökte säga att det säkert inte alls bara var dalfolk bland personalen på Säter, men det hjälpte föga. Vid det här laget hade hjonen på nytt lyckats skrämma upp varann så vådligt att deras stackars magar råkade i olag. Det fanns bara ett dass på ”kvinns” och ett på ”mans”, så där blev ständig kö. Inte var det stor mening med att den där uppnosige järnvägarn kom och gormade om att dasset inte fick nyttjas medan tåget gjorde uppehåll på station! När sedan tåget omsider kom iväg och några inte tålde dess svängande och skakande utan började spy, blev de sanitära förhållandena nära nog kaotiska – man kunde ju inte gärna begära att de illamående skulle stå i kö, de också, i väntan på sin tur. Om fönstren ändå hade gått att öppna! Emma begrep gott och väl varför de var bommade i en vagn för sinnessjuka – men om ”om” inte hade varit, kunde åtminstone några ha spytt utanför tåget i stället för inne. För att inte tala om hur underbart det hade varit att kunna vädra … Nu blev fler illamående av själva lukten än av tågresan. Emma och hennes två kamrater hade varit beredda på åksjukan och delat ut papperspåsar, men i villervallan kom hjonen inte ihåg var de hade lagt sina påsar eller förstod inte att använda dem. Sköterskorna hade nya påsar till hands – men då var det oftast så dags. När sedan flera av dem som stod i dasskön inte förmådde hålla sig längre utan gjorde på sig, gav de tre sköterskorna upp. De som var på benen och kunde reda sig hjälpligt själva, fick feja sig så gott de kunde; sköterskorna hade nog av de oroliga och osnygga på britsarna. De senare hade man visserligen ”packat in” ordentligt med vitmossa och torvströ före avfärden från Uppsala, men inte heller dem gick ju tågresans strapatser omärkligt förbi. Sedan stod vagnen i Sala både länge och väl. Och i Krylbo, där hjonen skulle få middag, dröjde avfärden en evighet. I Krylbo tvang sköterskorna dock...