Olofsson Kopparberget

1. Auflage 2017
ISBN: 978-87-11-52022-2
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 319 Seiten

Bondsonen Pär Olsson har råkat dräpa en man hemma i Roslagen. Han döms till fredlöshet och förskjuts ur samhället. Han tar sin tillflykt till Kopparberget i Dalarna, där det råder bergsfrid. Väl där hamnar han i 1500-talets fogdeförtryck med orättvisor, fylleri, slagsmål och bestialiska straff. Rune Pär Olofsson, född 1926 på Gotland, är en svensk författare, journalist och präst. Han är mest känd för sina historiska romaner men har även bland annat skrivit dikter.

Autoren/Hrsg.

Olofsson, Rune Pär

Leseproben

I
1
Han for upp ur sömnen, vrålande som en vettvill, och slet förtvivlat efter yxan han lagt intill sig. Men någon yxa fann han inte i sin darrhänta skräck, och det kunde strax göra detsamma. Ungbjörnen som slickat honom över örat vart skrämd av hans elaka ljudande och skumpade hän med sneda språng. Hu! Han skalv ännu, men det var lika mycket av köld. Han hade sovit ute under bar himmel. Det var för all del inte första gången, så han hade vanan inne, men man var redan inne i oktober och nattkylan var därefter. Han stack yxan i bältet, fick ryggkonten på och hastade, nästan på björnens vis, bort mot skogsbrynet. Medan han rände sökte han få upp värmen med ideliga åkarbrasor. Dunkelt var han medveten om att han måste komma bort från stället där björnungen väckt honom – honan fanns säkert i närheten. Medan han rände började han undra. Hade det verkligen varit en björn? Skräcken som väckt honom hade egentligen nått honom redan i drömmen: Hanns Wankow hade stått böjd över honom med spjutet höjt. Och sen hade hans fiende med ens varit en björn. Kunde det ha varit skogsrået eller bergatrollet, som förskapade sig? Han visste inte så noga vad oknyttet kallades i de här trakterna. Säkert var dock att de ondsinta hade sina gelikar här också. Han tog ett hårdare tag om sin yxa; kanske skulle det hjälpa om han slog den i närmsta stubbe och åkallade Kristi namn? Han hade låtit signa eggen medan han själv smidde yxan hemma på Björkby. Men så påminde han sig att han var en fredlös; måhända skyddade inte Kristi namn en sådan som honom? Där skogen vek för slätten stannade han flämtande. Då, äntligen: han kände röklukten! Det luktade kopparrök … Han hade aldrig förr i sitt liv vetat hur kopparrök luktade, och han visste det väl inte nu heller. Men doften var en annan och fränare än den han nu i dagar vandrat igenom: den som kom från järnhanterarna. Och prästen hemma i Ryd hade talat just om kopparröken. – Fly till Kopparberget, hade prästen förmanat. Du får svårt med röken. Men där råder bergsfrid. Pär Olsson hade inte vetat vad bergsfrid var, så herr Ericus hade måst förklara. Den fredlöse kunde finna en fristad vid gruvan, om han lyckades få städsla där. Då kunde hämnarens arm inte nå honom; han var skyddad såsom av konungen själv. Eller Herran. – Jag skall skriva ett brev till herr Hans, min gamle studiekamrat, hade kyrkoherden fortsatt. Det brevet får du med dig och lämnar fram. Herr Hans är inte bara kyrkoherde vid Kopparberget, han är även en ansedd bergsman. Så du bör ha goda utsikter att finna arbete. Pär hade tänkt: Vad vet jag om gruvor! Han hade aldrig varit nere i någon gruva ens. Men – en biltog hade inte så mycket att välja mellan. Att löpa på skogen, samman med rövare och andra fredlösa, det var en tanke han inte kunde förlika sig med. Han var en bofast bondeson. Därför var landstrykarens lott dubbelt förhatlig. Prästens förslag hade varit en ljusglimt i mörkret, trots allt. Pär var dock bara tjugo år. Fick han blott ett arbete, skulle han inte känna sig så helt utan framtid. Nu var han alltså nästan vid målet för sin vandring. Flera veckor lång! Någon munter färd hade det förvisso inte varit. Bort från Ryds prästgård hade han smugit i natten. Och så länge han snuddat vid bebodda trakter hade han ständigt fruktat att bli igenkänd och upphunnen av Wankows anhang. Wankowens hade svurit att finna honom och slå honom ihjäl. De var kända för att söka hålla vad de lovat – i det som ont var. Sen tog de ändlösa skogarna i norra Uppland och Västmanland vid. Han var uppvuxen i Roslagen och hade tyckt att skogarna där var vilda nog. Men visst var de ett intet mot trakterna uppåt Bergslagen! När han nu inte längre behövde rädas sina förföljare, spratt han till som en hare för vart knäpp i skogen. Varg eller björn? Eller oknytt? Omsider hade han nått Dalälven. Men han hade inte vågat följa dess lopp utan hållit sig på betryggande avstånd inne i skogarna, och stundom hade han förirrat sig; denna förbannade älv visste man ju aldrig var man hade! Och så hade det tagit honom rundlig tid att på nytt hitta åter till vattendraget. När han nu äntligen kände röklukten, drog han därför in den med något som liknade välbehag. Han tog in den vida, böljande slätten i ögon och sinnen. Så fagert här var! På andra sidan slätten och vattnen blånade bergen på nytt. Där, någonstans norrut, skulle Kopparberget ligga. Det måste vara där slätten tog slut, eftersom han redan förnam röken från hyttorna. Att den kunde kännas så vida omkring! När Pär hade vandrat ännu någon halvtimme, märkte han att han hade vinden i ryggen. Alltså kunde röken inte komma från Kopparberget. Eller – hade han gått vilse? Måste det inte vara Dalälven han just gått över? Kunde något annat vatten i denna bygd vara så väldigt …? Skräcken tog honom ånyo fatt. Han var åter i bebodda trakter, dem han så hett hade trått till inne i skogarna. Men nu var han också på nytt en fredlös, som blickarna följde. Han borde spörja någon om vägen, men han föreställde sig att hans främmande munart och hans rivna klädsel skulle skvallra om honom. Och någon skulle kanske påminna sig en ryttare som frågat efter en yngling som såg sån och sån ut, och denne någon skulle kanske få för sig att gå till fogden med sina funderingar … Han bannade sig själv, så som han gjort otaliga gånger redan: du är inte så märklig att folk bryr sig om dig! Wankowarna har annat att göra än att ränna land och rike runt efter dig! Vad är du för en mus, stora starka – Han spratt till och tog efter yxan. Ett skallande skratt slog in över honom. – Så, så, så – jag är inte farlig! Stoppa ner yxan du! Fortfarande skrattande kravlade en vildskäggig karl sig upp ur gräset. Han haltade svårt. Pär bannade sig på nytt och kände hur han rodnade. Skulle han fortfara att vara så här folkrädd, då dög han inte ens till stråtrövare! Mannen räckte handen åt Pär. – Sfre! sa han. Jag är, om Gud vill, på väg till Främby, men mitt arma ben tarvade vila ett slag. Och du? Pär svarade fåordigt att han var ute och sökte arbete; tillstod han nu att han var på väg till Kopparberget och redan hade gått förbi målet – ja, då skulle han få skämmas redigt! Han måste finna på ett sätt att ta reda på var han var, utan att mannen begrep att han var vill. – Samma här, sa mannen. Jag kommer nerifrån Västergötland, och det kan tyckas eget att jag vandrar norrut, men jag har en frände på Främby. Jag hoppas han kan ge mig någon utkomst, för hemma var det bara nöd och elände. Själv har du gått långan väg, ser jag? Mannen såg spörjande ner på Pärs fötter och Pär följde hans blick; jo, skorna var så slitna att tårna tittade fram. – Från Roslagen, svarade han. Jag vet inte heller riktigt vad jag har här att göra, ljög han, men stugan blev för trång där hemma, så… – Och nu tänker du söka din lycka vid Kopparberget? – Varför tror du jag är på väg till Kopparberget? – Därför att vägen leder dit. Och hade du varit på väg till något bestämt ställe, så hade du sagt det, liksom jag. Nå, har jag inte gissat rätt? Jo; Pär log lättad. Han hade fått reda på att han var på rätt stråt och att mannen var en ofarlig arbetslös, alldeles som han själv. – Varför söker du dig inte till Kopparberget själv, då? undrade Pär. –Är det något ställe för en krympling, det! Nej, den som dansken har fördärvat benet på, han får allt vara glad över sämre, han. Och så har jag hört: det är ont om arbete vid berget. Många vill dit, för det är goda förtjänster. Bättre än på de flesta andra håll. För den som är rask, vill säga. Och du är ju ung och stark, så det! Du slipper nog vända om. Jaha! Då fanns det väl föga hopp att man skulle ha rum för en fredlös! På nytt sjönk hoppet ner i honom. Men så blev han med ens sint på sig själv. Varför ville han kasta yxan i sjön redan innan han sökt bruka den! Vad visste en haltebolink från Västergötland om gruvor i Dalarne! Mannen hade svårt att följa Pärs takt och Pär hade stor lust att gå ifrån honom. Men hur det var behövde han sällskap, den sista biten väg. Det kändes liksom lättare att möta det okända, om man inte var ensam. Så han saktade in på stegen och lät den halte bestämma farten. Själv behövde han inte säga stort mer än ja och ha, för den halte pratade om allt mellan himmel och jord utan att vänta stort på svar. Pär flyttade på konten som skavde. Den skavde numera var han än bar den; remmarna hade skurit djupa rännor i huden hans. Så kände han röken på nytt. Han sniffade. – Kan det vara från Kopparberget, månntro? Röken, förtydligade han. – Inte med den här vinden. Nej, här ligger det hyttor lite varstans. Min frände har då en i Torsång, det vet jag. Ja, det skall nog vara alldeles härintill, det. Tänk, om man skulle … Den halte såg sig om och fick syn på en dräng som grävde inne på åkern. – Du där! Vet du om Sven Olsson har sin hytta här i närheten? Drängen pekade med spaden: – Strax bortom Ornäs. Den halte nickade belåtet. – Se där! Tur som en tokig! Har jag ännu större tur, är min frände vid hyttan, och då får jag åka ända fram till Främby. Skall du gå med, så får du kanske skjuts, du med? Pär skakade på huvudet; han gick helst vidare ensam – och så skildes...