Olofsson Blomsterkungen

1. Auflage 2017
ISBN: 978-87-11-81689-9
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 284 Seiten

Uppsala 1763. Blomsterkungen Carl von Linné är besviken och gnällig. Han ser tillbaka på sitt liv och inser att hans framgångar varit stora - men inte i hemlandet. Han anser sig vara bortglömd. I utlandet däremot är han en respekterad vetenskapsman. Rune Pär Olofsson, född 1926 på Gotland, är en svensk författare, journalist och präst. Han är mest känd för sina historiska romaner men har även bland annat skrivit dikter. 'Man möter Linné som människa, kommer honom nära. Lider och gläds med honom. Författaren har lagt ännu en stor roman till sina föregående.' - Östgöta Correspondenten

Autoren/Hrsg.

Olofsson, Rune Pär

Leseproben

I
I sin ungkarlsvåning vid Klostergatan beskådar Torbern Bergman en sista gång anstalterna för aftonens collation. Punschbålen av ostindiskt porslin står redo och välfylld; silversleven ligger därbredvid. Höga fotglas i tillräckligt antal. På ett fat vid bordets andra ände har hushållerskan satt in söta kakor samt något bakverk han inte känner igen. En flaska pyrmontervatten med låga glas omkring står på ett litet bord i fönstersmygen. En korg med valnötter på fönsterbrädet. Tända vaxljus i höga stakar på bordet och i tvenne lampetter ovanför soffan kappas med brasan i kakelugnen. På ugnsfrisen vilar ett antal långpipor i sitt ställ och därintill en tobaksrulle; fint späntade stickor ligger redo att bekvämt kunna tändas på brasan, till tjänst åt den röklystne. Vad felas? Citronerna! Raskt går han till köket; jo, minsann, där står de, färdigskurna och förgätna. Han tar skålen med sig in i sitt finrum och hänger så de tillskurna citronskivorna längs bålens rand. En halva lägger han in i citronpressaren; den som vill skall kunna få några droppar i sin punsch. Han kastar en hastig blick på det förgyllda bordsuret på sekretären; än är hon inte stort mer än tre kvart på sju. Han har tid att ögna igenom det nykomna numret av Hamburgischer Correspondent, som han ännu inte hunnit ta del av. Gott att det eländiga pommerska kriget äntligen är över! Det var si och så med den utrikiska postgången så länge kriget varade. Adjunkten i matematik vid Uppsala universitet Torbern Bergman är tjugoåtta år, men kindernas djupa raviner får honom att se äldre ut. Det markerade ansiktet har en bestämd men vacker mun, kluven haka, stora ögon med fast blick under täta ögonbryn. Ovanför den höga pannan har han svart peruk – icke så vanligt. Han sänker tidningen, stryker med handen utefter sin långa näsa och ser åter på klockan. Nej, det blir inget bevänt med hans läsande! Hans tankar vandrar för ofta till dem som strax skall komma. Hans lilla fest är avsedd för Peter Jonas Bergius. Det är första gången Bergius hedrar Uppsala, sen han blev professor i Stockholm. Bergius är fem år äldre än Bergman. De är västgötar bägge. Som landsmän har de förvisso kommit i nära kontakt med varann, men det som förenar dem i en angenäm vänskap är deras kärlek till naturvetenskaperna. Bägge startade de i botaniken och bägge var de väl något av den ryktbare Linnæi favoritlärjungar, var och en vid sin tid. Men medan Bergius gick vidare i botaniken och medicinen och nu bekläder den nya professuren i Stockholm – i samma ämnen som Linnæus här i Uppsala – slog sig Bergman på fysiken och matematiken. Fast ännu lyser hans ljus också bland biologerna: en fjäril bär hans namn. Givet av Linnæus ”såsom erkänsla för den unge Bergmans entomologiska nitälskan”. Ack, ja – då var han tjugoett år; det känns redan som förfärligt länge sedan. Särskilt nu, när Linnæus … Klockan slår sju och han far upp ur sina tankar. Och innan klangen förtunnats ringer ännu en klocka. Hans gäster kommer på slaget. Han springer själv till dörren – hushållerskan har han gett orlov, så att de skall kunna tala ostört. Bergius in först. Ett runt ansikte med vänliga drag och grop i hakan; bestämt har PJ lagt ut sen han blev professor! Så ännu två medlemmar av den västgötska nationen: Johan Peter Falck, amanuens hos Linnæus, några år äldre än Torbern, och Johan Peters yngre bror Anders, lovande matematiker och astronom. Smala som vinthundar. Slutligen välkomnar värden Johan Christian Fabricius, en blott artonårig dansk, som hela det snart förflutna läsåret varit lärjunge åt Linnæus. Torbern Bergman har hört så mycket gott om den unge danskens kunskaper att han bett den äldre Falcken ta honom med sig. Dansken kan ju behöva en smula annat sällskap än Gubbens! Torbern Bergman öser upp den gyllne punschen i gästernas glas; så dricker de varandra till. Bergius tackar ja till en pipa och medan han tänder den, säger han: – Skönt att vara i Uppsala igen! I Stockholm vet man knappt vad en professor är för slags djur. Här blir man minsann ärad … – Å, gnäll inte, din skojare! Vad är en professor här i stan, där det går tretton på dussinet? – Nej, jag försöker bara skalkas. Guvet, om vi academici i exilen någonsin blir uppsalaprofeternas jämlikar i deras egna ögon. När jag mötte Gubben i dag, kallade han mig för doktorn! Torbern skrattade. – Nej, PJ, han lär aldrig förlåta dig och dina kolleger att ni stampat fram en fakultet i huvudstaden! – Nej, jag vet. Wargentin skvallrade att Bäck hade skvallrat att Linnæus tänkte avgå när han fick höra att jag fått den nya stolen i Stockholm. ”En himmel förmår inte bära två solar”, skall han ha sagt i sin vrede. – Undskyld, sa den unge dansken, ni kallar honom Linnæus – men han är ju numera adlad och heter von Linné! – Förvisso, min vän, svarade Bergius, vi måste lära oss den nymodigheten. Det är bara det att han själv har adlat sitt gamla namn för flera decennier sen! Så jag tycker han borde ha behållit det. Förresten är han själv inte så noga. Han skrev till mig för någon månad sen om några frön han önskade, och då undertecknade han ännu med Carl Linnæus. Anders Falck hade slagit sig ner vid bordet, han blandade en av de kortlekar Torbern hade lagt fram. – På tal om solar, sa han, så har vi ju nyligen fått två sådana på den linneanska himlen. Så nog har vi lärdare professorer här än i Stockholm! Alla begrep vad unge Falcken syftade på; det fordrades bara en svag antydan för att hela det akademiska Uppsala skulle råka i uppror. Så också nu: en lång stund talade alla utom Fabricius i munnen på varann om det oerhörda som skett. Som enda utgift för det allmänna hade den tilltänkta ”nationalbelöningen” åt Linné resulterat i nådigt tillstånd att utse sin efterträdare – i sinom tid. Varpå Linné hade valt sin egen son, Carl. Helt nyligen, i mars 1763, hade Carl von Linné den yngre fått sin professorsfullmakt. Låt vara utan tjänst och utan lön, så länge hans fader kunde upprätthålla tjänsten. – Dauphin blir professor utan att vara doktor, fnös Anders. Ja, han är inte ens kandidat. Det är väl ändå för djävligt! Än mindre har han disputerat – och jag vågar mitt huvud på att han aldrig kommer att tordas. JP säger att han inte kan formulera den enklaste tes på latin. Torbern vände sig till dansken. – Fabricius, ni har kanske svårt att hänga med i våra namnförkortningar? Vi skiljer på PJ och JP för enkelhetens skull – PJ är professor Bergius och JP är alltså amanuensen Falck. Det kan inte fan hålla på och rabbla deras långa förnamn avigt och rätt. – Pardon, ni kanske själv brukar bägge era förnamn? – Ja, egentligen. Men här i Uppsala kallas jag kun Christian – min kamrat Zoega heter nämligen också Johan Christian. – Gott! Lite mera punsch? Torbern Bergman visste inte hur pass stort helgon Linné var för sin unge danske lärjunge, därför sökte han föra in samtalet på något mindre brännbart ämne. Men Fabricius själv var inte hågad att nysta någon annan tråd för han sa: – Jag förstår inte – på mig gör Linné filius ett mycket kunnigt intryck. Och mer hinner han lära sig under de år hans fader ännu kan sköta professuren. Herr archiatern är ju dock bara femtisex år. De andra suckade och såg på varann. – Det är inte i och för sig lille Carl vi talar om, svarade Bergius. Det är principen. Att Gubben vill sätta sitt rykte på spel genom att lämna sin världsberömda professorsstol till en totalt oprövad tjugotvååring, som därtill är hans son. Linnæus kan ju dö i morgon dag! – Han dör nog inte så snart, suckade Anders och började lägga Postiljonen. – Vet någon vad Dauphin själv säger om sin upphöjelse? Du, JP, som om inte står så ligger honom närmast i mullbänkarna! JP Falck ruskade på huvudet och såg bekymrad ut. – Inte är han glad, inte. Jag hörde hur någon gratulerade honom till att ha blivit professor och sin store fars efterträdare. Vet ni vad han svarade? Jo: ”Min faders efterträdare – puh! Jag hade hellre blivit soldat!” – Hm, sa värden, jag fruktar att det här varit en björntjänst åt Carl, som kan komma att knäcka honom helt. – Men, invände JP, det är ändå inte Gubben som utnämnt sin son – det har ju kunglig majestät gjort. Hur … – Därför att vår höga överhet numera är den enda i riket som bländas av glansen från Princeps botanicorum, fräste Torbern. Alla andra har börjat genomskåda hans vettlösa självhärlighet. Han tog ett av hushållerskans bakverk och kastade det i munnen; sekunden därpå hade han spottat i vrån. Tvi! – Nå, vidtog JP, Princeps botanicorum är han väl ändå alltjämt. Jämlikar har han måhända, men vem överträffar honom i vår tid? – Nej, visst! Men Linné tror numera att vartenda hugskott han skjuter a priori är genialt. Och han fattar framför allt inte att han är en skral zoologicus, lika väl som en svag medicus. – Just, instämde Bergius. I allt utom botaniken är han egentligen långt efter sin tid. – Och fan vet om han inte stått still också i botaniken sen trettitalet, muttrade Anders. – Somliga var inte ens födda på den tiden, sa hans äldre bror. – Starkt argument! Men har du inte själv sagt att Svartbäcksgubben knappast läst en ny, utländsk bok på de tio – tolv år du varit hans lärjunge! Nå, då så...