Nehrer Travesty !

En enkel bok, om möjligt...
1. Auflage 2023
ISBN: 978-91-8080-488-2
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 5, 202 Seiten

Reihe: Sammanhanget vi kallar hälsa

Om det enkla i tanken, och hur vi kan välja att hantera det

Född och uppvuxen i Norrland, med erfarenheter från vänlig miljö i Jämtland, har ständig nyfikenhet på tillvaron, efter studier med examen bl a vid Uppsala universitet, inspirerat honom till fortsatt arbete nära människor i många olika sammanhang, både i enskild privat som i offentlig regi.

Autoren/Hrsg.

Nehrer, Mikael

Leseproben

3
Lowe vill se snygg ut idag, inför tjejen han får träffa där vid Stortorget. Hon känns så rätt. Somliga tjejer klär också upp sig vid en date. Nu vet inte Lowe riktigt hur lagom casual han blir, även om han vill se riktigt bra ut även den här gången. ”Hon är världens finaste,” tänker han. Exakt tolv minuter senare parkerar han sin gamla cykel, en treväxlad monark med sin rostiga kedja insmord i den svarta smörja som lämnar ett par extra märkbara streck på hans nyare brallor, stentvättade blåjeans. Det får vara så, hon väntar. ”Hej!” ”Hej! Vad fin du är!” ”Tack…” Hon ser in i honom ett kort ögonblick, tittar snart långt åt andra hållet, rättar till håret litegrann med sin vänstra hand. Hon föddes utan den högra, och klarar sig utmärkt på sitt sätt. Lowe har sina rutiner, är alltid noga med tiderna för att inte bli nervös. Allting verkar så mycket enklare då, om möjligt. Hon gillar Lowe, för han är snäll, lite fyrkantig men jättesnäll. Fyrkantig? Varför liknar hon honom vid en geometrisk figur när människan är allt annat än exakt eller perfekt? Om den vore så perfekt fanns vi inte alls, kan man tänka, i själ och kropp. ”Var vill du fika?” Det hade Lowe lärt sig, att fråga så. ”Kan vi inte välja tillsammans?” ”Eh...Nää” ”Jo, vi väljer tillsammans!” Det är det fina med någon som är intresserad, om man är ärlig själv, förstås. Hon hjälper till genom att förstå. Hon kan se Lowes lilla äventyr inombords. Hon gillar det mycket, charmen! Hon hade kompisar, men tvingades först att lära sig hantera alla taskiga ord eftersom hon inte riktigt såg ut som alla andra barn. Hennes självkänsla leder henne rätt, att välja sällskap trots allt. ”Jo, Lowe. Kom igen, vi väljer nu.” ”Eh...Spresso?” ”Aha, Espresso House. Nej , det är tjatigt, vi var där sist vi sågs, i förra veckan. Det minns du väl?” ”Eh.. Ja..” ”Kom!” Hon greppar ömt hans hand med sin vars fingertoppar är målade i regnbågens olika färger, från det röda på lillfingret till en blålila tumnagel. Det är symboliskt, att alla de har sitt värde signalerat och dessutom praktiskt i livet med någon som har sin idé om allting. Lowe går runt i sitt innersta kosmos, som får stå för ordning och struktur mot hans yttre kaos som kräver rutiner eftersom kaos är oordning, oreda och tumult utan åtgärd. Hos somliga är det tvärtom. Det beror på vem det är. Lowe gillar att se på hennes brandgula finger. Den blanka ringen med ett litet hjärta på matchar orange på hennes fingertopp. Han valde den till hennes födelsedag när de hade träffats, för ett halvår sedan ungefär. Hon bär den mer för att göra honom glad än hon gillar tanken på hans välmenade present till henne. Många gåvor blir för att ställa sig in, köpa någon liksom. Det fungerar inte riktigt för våra emotioner, känslorna allra längst in som plockar av den presenten det där som inte gills. Hon gillar ju honom, och väljer att vara med honom. Hon känner att hans gåva är ärlig. ”Kom nu! Jag är faktiskt din enarmade bandit.” ”Jaa…” ”Kan vi fika här?” ”Eh...Javisst” ”Häng med.” ”Du är fin. Jag gillar de där bullarna.” ”Äh! Det är samma som du tog sist. Gör något nytt, busa till det lite Lowe!” ”Ehh… Hmm. Jag måste kissa.” ”Damerna först!” ”Ehh…” Hon släpper greppet och Lowe återgår till normal mode en liten stund, närmare två minuter och tjugotre sekunder noga räknat. Tack vare hans eget inre känsloliv sker det direkt precis som för en strömbrytare, av eller på, upp eller ner, när han blir lika exakt, utan den fysiska beröringen med en massa konstiga vibrationer i. Han får ståpäls, gåshud och blir pirrig när hon tar på honom. Det är på ett piggare sätt än när andra kommer åt. ”Gracias! Nu är det din tur.” ”Tack!” Trettiotvå sekunder senare stegar han ut i nysprinklade blåjeans med några svarta sneda revärer på ena byxbenet. Tvätt på allmän toilett innebär alltid en utmaning genom handfatens studs under svårstyrda vattenkranar med dåliga packningar: ”De får laga det själva,” tänker han. Hemma hade det minsann åkt på en helrenovering från vattenlås i botten till kranens flöden, nya filter och packningar, om vartannat tills det rinner mjukt kittlande, strilande vatten. Det är också praktiskt, att ’gänga’/hänga med någon som faktiskt kan fixa och trixa så att allt fungerar. Inga problem eller trösklar lämnas kvar att överraskande snubbla över, liksom. Det strider mot Lowes innersta, att lämna kvar något ogjort när han väl har börjat med risk för att han fastnar, vill dröja sig kvar i en tröstlös aktivitet i ett läge, hur bladmejseln passar i ett spår när det blir betydligt smidigare att välja en annan skruvmejsel med bredare blad. De handgreppen måste hela tiden läras in på nytt. För honom blir det oändligt många nya detaljer och moment att studera. Insikterna om alla enkla vardagliga handlingar, som att en något större skruvmejsel hjälper till att fasa in skruvhuvudet till användbart, når inte fram riktigt som det gör hos andra. När allt bygger på ett totalreglerat mönster, av omognad i systemet i övrigt, behöver det respekteras. Han blir älskad för den han är, av henne i alla fall. Det är detaljerna som gör det. Hon känner. Det går bara att älska på riktigt när emotionerna träffar rätt. Våra viljor kan förstås bidra med en hel del fina tankar ochvisst kan vi förstå känslor, men djupet ger ännu mer. ”Äntligen…” ”Äntligen, vadå? Berätta!” ”Ehh… jag var nervös.” ”Jag vet, känner det. Du är så fin Lowe!” ”Ehh. Tack…” ”Vad ska du fika?” ”Jag vill ha den där, samma som sist, som du.” ”Okej. Två Icepresso, en toscabulle med glasyr på, och jag vill ha en Napoleon, tack!” ”Oj. Den är alldeles röd., som ditt lillfinger.” ”Haha... Ta det nästa gång, Lowe, som lillfingret… Det är säkert riskfritt! Kom med här… Du tar brickan.” ”Är du glad?” ”Jaaa Lowe. Det vet du väl. Vi är ju här tillsammans, och får vara själva, precis som det ska vara.” ”Ehh.. Jaa…Precis som det ska vara..ehh...Ja?” Precis som det ska vara; hur det är kan någon undra? ”Vad härligt att du kom idag, i tid som vanligt.” ”Jag är alltid i tid.” ”Vad har du gjort idag innan du tog cykeln.” ”Jag tog inte cykeln, den är min... förlåt, jag tog ju min cykel efteråt.” ”Efter att du åt?” ”Ja.” ”Okej. Vad åt du idag, då?” ”En macka med ost och gurka.” ”Fint. Vill du inte veta vad jag har gjort idag?” ”Ja… Nää. Ehh... inte veta.? Vet inte!” ”Idag har jag fått ny lägenhet, med stor balkong och så har jag fått ett bord med två stolar…” ”Jaha.” ”Vill du inte veta vad jag skall ha...