Nehrer Fabrics 5 Fears !

1. Auflage 2023
ISBN: 978-91-8080-485-1
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 6, 198 Seiten

Reihe: Sammanhanget vi kallar hälsa

Om livet drivs av ångest, eller rädslor, kan vi sannolikt hantera det när vi förstår vad det handlar om,

Född och uppvuxen i Norrland, med erfarenheter från vänlig miljö i Jämtland, har ständig nyfikenhet på tillvaron, efter studier med examen bl a vid Uppsala universitet, inspirerat honom till fortsatt arbete nära människor i många olika sammanhang, både i enskild privat som i offentlig regi.

Autoren/Hrsg.

Nehrer, Mikael

Leseproben

1
I fortsättningen lyssnar hon mer på sig själv och vad hon vill. Han var allt annat än manipulativ när han gormade och tog tag i hennes ansikte. Antalet fläskläppar hade hon slutat räkna. Varför? Ingen vet. - Han är så rädd, rädd för sin egen skugga. - Mhmm… - Att du har klarat sig så bra måste bero på någonting, av kärlek mer än vilja. Blir du inte rädd? - Mhmm…. - Vem är hon? - Vet inte…. Avtrubbad. - Är du? Det är inte så konstigt, som läget är. - Inte jag…. Hon! - Det är märkligt att du klarar dig så bra! - Mhmm… - Eller så är det bara så, att du vill mer. - Vi vet ingenting om vad som ska hända i alla fall. Jag saknar mamma så mycket och då får jag energi att leva mer än bara överleva. - För vems skull? - Min… - Såklart, vad bra! - Kommer du att bilda familj, tror du? - Vilken fråga, just nu. Du ser väl hur jag mår? - Jaa...det gör jag nog, hoppas jag. Ledsen att fråga så. - Jag är nertryckt nu, känner inget av den längtan som var så självklar för några år sedan. Hans nya kvinna har totalt raserat allt, på kort tid ändrat hela hans sätt. Jag tror att de tar droger, nästan säker på det för allt har blivit så ryckigt. - Du vet väl om att det finns rådgivning? - Och hur skulle det hjälpa mig nu? - Du får bostad, stödsamtal och kanske personskydd. - Det behövs inte. Det räcker att jag slipper de där två i närheten av mitt hem för resten av livet. - Det förstår jag, nu när du säger det så klart. - Mhmm… - Vad ska jag säga? Kan jag göra något? - Ingenting! Gör ingenting! Tack för allt du försöker bry dig om. - Rättvisan får ha sin gång. - Vilken rättvisa? - Du måste väl få upprättelse någon gång? - För vad? Hans ständiga utbrott är galna, aggressiva på riktigt. Han har inte bara en skruv lös. Drogerna fördummar än mer. Det är förbannat. Hon verkar helt vrickad, dessutom. - Är hon inte bara instabil? - Sluta! - Men snälla Cecilia. Låt mig vara vän. - Du är vän som låter mig vara i fred tills jag ber dig om något mer. Att mannen och kvinnan skulle följa efter hade ingen av de två vännerna räknat med. Ett förföljelsesyndrom kan verka i varje situation. Den som inte förmår hantera sina hjärnspöken blir farlig för sig själv och andra därigenom. Kvinnan hade inte tagit till sig någon terapi, eftersom allting är andras fel. Hon ser världen på sitt vis, att hon blir felaktigt bortprioriterad. Att hon nu härbärgerar i taskigt sällskap är också andras fel. Hon njuter däremot av att se hur den korkade mannen tror på hennes elaka lögner. Alla små gliringar om hans manlighet uppfattar han som komplimanger. Det är ett lätt byte. Men, parasiterandet skapar inget intressant för henne heller, för den delen. Hon ska jaga ut varenda skitstövel och alla andra lägre stående individer som är så löjligt mjuka och kärlekstörstande. De fattar inget, anser hon simpelt. Hon förstår inte heller sina egna flyktbehov, att rädslor driver henne att bli annorlunda. Så var den inte, livets egentliga mening från början när hon utsattes. De andra äger problemet. - Det är som att hon traskar runt i en dypöl med sina trasiga skor, och vill dra ner alla andra i den. - Det låter nästan som vår svenska byråkrati. - Den som inte kommer närmare verkligheten med sina pappersprodukter. Vissa kontroller är nog tacksamma, fastän de missar så många i sina grovmaskiga nät. - Är det också så att hennes ordfattiga halva meningar kan få en att tro att hon behöver nya batterier? - Hurså? Hon bär säkert mörka hemligheter, som hon tar ut på oss andra. Var försiktig! Det kan gå snett. - Det ser inte bättre ut! - Det här har Gubben gjort, inte hon som var så långsam och tafatt i sina rörelser av allt hon säkert rökt på den gången. - Det är kanske tur att hon hade dämpat sig. - Förhoppningsvis håller det i sig tills hon glömmer mig. - Det hoppas jag verkligen, väntar och ser. Ska vi äta något? Vi kan gå hem till mig. Det fungerar ofta att kalla på en vän, någon som går vid ens sida just i det tuffa läget. Nu räcker det inte riktigt till, med de två hämndlystna hack-i-häl. Ännu var det en bit kvar. - Vänta här så kutar jag in på snabbköpet och handlar lite. - Okej, De övriga flanörerna hade inte mycket att bidra med när två drogpåverkat uppretade individer rusar fram till Cecilia där hon står med påsen i handen. Det äldre paret som betraktar hur allt kan utveckla sig tar armkrok och söker skydd invid porten i hörnet mittemot. Ögonen på kvinnan är glasartade, omgivna av mörka ringar i några osminkade veck. Med tom blick stirrande i någon oklar riktning höjer hon sin vänstra hand där hon håller i en kökskniv. Mannen bredvid iklädd shorts och T-shirt knyter båda sina nävar där han lufsar fram. Brusiga av någon lättköpt drog famlar de fram mot Cecilia som står med ryggen vänd mot de vilsefarna. Hennes knän viker sig långsamt när stöten av ett vasst föremål träffar hennes högra axel. - Aaahh… - Du ska ha stryk tills du inte kan stå längre, förbannade uppkäftiga fega kärring. Tro inte att du kan fly undan hur länge som helst! - Sluta! Aaahh!! - Dream on…. Väninnan ser från kassan. En expedit tar upp telefonen och kort senare ansluter en väktare i bråket, avvärjer något de två attackerande marodörerna. Skärande föremål kan straffa sig att försöka hålla undan. Väktaren reagerar, tar steget åt sidan. Kvinnan med kniven får tändvätska, viftar omkring sig och lyckas gripa tag om väktarens underarm, rispar upp hans skjortärm innan slaget av batongen träffar hennes bakhuvud så direkt att hon segnar ner. Den mindre medvetne pugilisten yrar runt. Han får snart sällskap av två stycken uniformerade med polisemblem prydligt synliga enligt regelverket. - Hur är det, lever du? - Aaah… Med blodsmak i munnen ligger Cecilia på gågatans rutor av lättbetong, invid en parkbänk. Påsen håller hon krampaktigt tryckt emot bröstet. Övrig rörelse har stannat upp. Snart sitter hennes förre sambo, numer ex-man, tjugotalet meter bort med ett säkert handfängsel av RPS godkänd standard. - Mamma… - Det här går inte. Vi måste vänta på ambulansen. Förlåt mig. Jag visste inte riktigt. Ligg kvar. Här, ta min jacka under huvudet. - ..aaj! Ambulansen rullar varsamt in bredvid snabbköpet, ser efter hur vaken Cecilia är, lägger ett provisoriskt tryckförband på det blödande såret vid högra axeln innan de försiktigt lyfter upp henne på den bäddade båren. - Får jag följa med? Jag är hennes vän. - Har du legitimation? - Kom med! - Tack! Cecilia, jag tar hand om dina saker. - ..neej. Väl inne på akutmottagningen får hon eget rum, ett s k traumarum. Med grimma på näsan, syremätare på fingret, nål och dropp förbereds hon för både det ena och det andra. Linnéa som följde med sitter stilla på en stol bredvid, iklädd munskydd och förkläde. Det är restriktioner nu för tiden, i sjukhusets alla aktiviteter. En...