Nehrer Fabrics 3 Truth

För livet går vidare, mer än då, med eller utan hjälp
1. Auflage 2023
ISBN: 978-91-8080-486-8
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 2, 102 Seiten

Reihe: Sammanhanget vi kallar hälsa

En betraktelse om hur vi hanterar livets svårigheter, återhämtning, förluster och minnen.

Född och uppvuxen i Norrland, med erfarenheter från vänlig miljö i Jämtland, har ständig nyfikenhet på tillvaron, efter studier med examen bl a vid Uppsala universitet, inspirerat honom till fortsatt arbete nära människor i många olika sammanhang, både i enskild privat som i offentlig regi.

Autoren/Hrsg.

Nehrer, Mikael

Leseproben

1 - Berätta mer om känslan, hur du mådde innan du kunde göra vad du gjorde. - Minns du hur du kände? Terapeutens frågor är raka och noggranna. Varje fråga följs av den erkänt talande tystnaden, som väl är befogad. Det verkar rätt knepigt att locka fram riktiga svar på en gång. Tryggheten inbjuder till öppen dialog men trots det blir läget svårt. Det är fördömt, nästan dömt att misslyckas precis som försöket att fly bort från verkligheten. Det fördummande intrycket att inte kunna beskriva sina känslor för någon vettig människa, som verkligen lyssnar, någon som vill förstå hur vi mår, är svårt att undvika. Vem kan begripa känslor nu, när ingen förstått allvaret i sökandet alldeles innan människan försökte fly? Vadå, mår? Det är inte alls säkert att den människan hade tänkt sig att må alls. Ett rop på hjälp? Knappast bara ett rop, för det blir mer än så. Det blir verklig flykt från det ansträngda livet. - Känslan..? Det finns anledning att fundera på hur någon vill svara då, särskilt när situationen är så oklar. Det är inte alltid så lätt att beskriva läget i stunden, visst! I alla fall inte för någon som nyss vaknat upp i skenet av någonting annat än liv, för någon som förberedd på att fortsätta bortom slöjan efter sin flykt, för någon som vaknat upp och då oväntat börjar förstå att till och med de slitsamma emotionerna är återupplivande. Orsakerna till allt finns kvar djupt inne, med de undantryckta känslorna. Det är så motsägelsefullt, en paradox: Att tvinga någon förklara hur det är att må utan att någon riktigt har förstått att det finns några känslor överhuvudtaget. - Förräderi! Det är förräderi, mitt i livet. - Jag förstår, och det är en rimlig förklaring. Finns det några känslor om det förräderi som du beskriver? - Besvikelse, en otrolig besvikelse...förnedring!. Orden kommer från djupet, sitter nästan lika långt in som känslorna, om möjligt. När de väl har sagts, just de ord som fanns för stunden, landar de tungt i det tunt möblerade rummet. Uttryck som slår hål på tystnad förmedlar karaktär. Det var enbart ord som förräderi, besvikelse och förnedring som fick återge tomrummet inombords. De skapar tomrum i tystnaden genom sina obegripligt vibrerande efterklanger. Ett eko i talande tystnad som då får innebörd, direkt. - Vi tar några minuter, hämtar lite energi innan vi fortsätter om det är okej? - ...okej. Ute i korridoren är det lugnt. De mossgröna mattorna, som är tänkta att vara heltäckande, har lossnat i något hörn. De är lika ofullständiga som varje människas berättelse. Hela tillvaron är ofullständig. Hur kan vi då få ihop det, tvingade att förstå varför allting händer. Har allt sin mening? Mängder av alla självskador som uppstår, när människor inte får vara i fred, är aktiva val. Om de är medvetna bör diskuteras vidare, eftersom uttryckssätten är så skiftande. Klarare blir det senare med alla emotioner som säger mycket mer. Vi tar hand om de svåraste känslorna på de sätt vi tror gör bäst nytta. Ibland slår de till och tar över, emotionerna. Genom minnet av underliga affekter reagerar emotionerna som piskar igång hjärtslagen så luften i rummet tycks bli alldeles för tunn. Det blir knappt. Någon kippar efter andan, vill ha luft, p g a upprepade övergrepp som ingen annan kunde - eller ville - begripa. I terapeutens huvud rör det på sig nu. Hon snyter sig i handfatet, torkar en tår och känner igen smärtan. Rullstolen i korridoren använder hon bara vid längre förflyttningar, efter sviterna av fallet. Det har sin förklaring, som det mesta i livet. Några tårar senare, redo på nytt fortsätter hon arbetet: - Sitter du bekvämt? - ...jaa… det går. - Vilken känsla har du just nu? - Den är svår. Tillbaka i det ljusa rummet som är utsmyckat av stilren beigefärgad strukturtapet. En takplafond ger klar upplysning som för att underlätta i miljön. På en svarvad, halvmetern hög träpiedestal i matchande lasyr välkomnar en frodig fredskalla från sitt hörn. Det är varmt och luftigt i rummet. Orden bör få andas ut lätt, landa rätt för att omhändertas mjukt. Det är inte lika kvavt därinne som innan. Atmosfären blir behagligare. Det är konst att hela, konst att arbeta fram hälsan ur de minnen och emotioner som vi alla har, när det behövs. Alla vi människor har privata behov, direkt personliga och privata är vi olika, om än så lika med våra emotioner och reaktioner. En del har affekter utan att visa upp dem. En del visar alla och agerar utåt. Någon försöker uttrycka sig men förmår ingenting. Någon vill inte uttrycka sig och blir nästintill fylld så till brädden att det bubblar över. Då bör terapeuten bromsa flödet med några enkla stoppfrågor som ger bättre koll. En i utsatt läge kan behöva mer än bara skydd och omsorg. Där är hela människan drabbad, sårbart naken och lätt att tappa bort i steget, mitt i processen så att ingen vet vad som kommer att hända. Affektinkontinens ger kanske tolkningar med orimliga obefogade uttryck. Det kan förvilla bilden ordentligt under en terapi. Därför kräver det kunskaper, omsorg och inkännande för bästa möjliga utfall vid sådan terapi. Även en övervattnad fredskalla tycks kunna tåla det mesta och kan leva vidare från sitt hörn. Att en enkelt rotad och lättskött sumpväxt bidrar till behagligt avstressande miljö är nog så förunderligt märkbart, eller hur? Sumpväxters miljöanpassning kan tydligen fungera för hälsan. Vad vi än lär oss av naturen så är tillväxten tydligt anpassningsbar. Det gäller människan för miljön. Hela miljön blir påverkad för katten, till sist. Terapi tarvar tålamod, vilket gäller över längre perioder som alltid blir individuellt olika. Allt får betydelse för bästa möjliga traumaterapi. - Minns du någonting? -...(tystnad) Den lilla klockans urtavla är synlig bara för terapeuten där den står placerad, gömd bakom ett mindre passe-partout runt sitt vanliga naturmotiv. Bilden som får träda in i rummet bakom de invävda mörkt rosa gardinerna andas fjäll. Nästan vinröda som fjälljungen håller två generösa förhängen ut sina släp, inramande en aning framför det nyvita lamellelementet. En vit fönsternisch öppnar utsikten över stadsparkens lilla damm. Det är ljummet ute. Det är sensommar, oktober. Sekunderna tickar långsamt, passerar både en och två minuter innan svaret äntligen hörs. - Det enda jag kan se framför mig är ansiktet… - Vem föreställer ansiktet? - Det kan jag inte berätta, så här direkt. - Ser du något mer än ansiktet? Frågorna följer tätt inpå varandra. Det kan fungera när det berör samma bild, eller en del av den. En antydan om att bearbetningen äntligen får börja, möjligen komma igång inpå djupet, Men djupt därinne finns fällorna. Vassa rävsaxar skall det visa sig, förmodligen väldigt svåra att hantera. Erfaren av tuffa konfrontationer gör terapeuten ingen ansats att fortsätta på en gång, när det öppnar sig något. Hon lutar sig tillbaka i stolen. Båda blickar ut mot en klarblå himmel. En v-formation drar fram sin teckning över vita molnbäddar. Ute flyger några tranor förbi. De kör sitt race, precis så som de gör varje år. Några tar fortfarande sikte förbi kusterna vid Gibraltar, där sanddynerna på västra sidan nära Atlanten har sina särpräglande...