Nehrer Deals !

Konsten att ge utan att förlora sig själv
1. Auflage 2023
ISBN: 978-91-8080-482-0
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 0, 138 Seiten

Reihe: Sammanhanget vi kallar hälsa

En story om möjligheter bland människor i nutid, i en resturang, i en stad någonstans i Sverige.

Född och uppvuxen i Norrland, med erfarenheter från vänlig miljö i Jämtland, har ständig nyfikenhet på tillvaron, efter studier med examen bl a vid Uppsala universitet, inspirerat honom till fortsatt arbete nära människor i många olika sammanhang, både i enskild privat som i offentlig regi.

Autoren/Hrsg.

Nehrer, Mikael

Leseproben

1 Konsten att Ge utan att förlora sig själv
Dörren från serveringsgången slog upp: ”Hallå..., nu är jag här!” sa han, servitören som kallas Ot. Att ingen skulle svara då, just, eller se honom där var inte helt oväntat eftersom han inte ger så mycket ljud ifrån sig annars heller, fast han är där ändå, i sin svarta skjorta, knappast slätstruken, i marinblå byxor och serveringsförklädet. Snabb, men inte särskilt utmärkande av sin medkänsla lyckas han med bedriften att servera alla med samma stil, på de sätt som passar bäst för honom. Restaurangens ägare arbetar själv, för ordningen först och främst, också troligen av det verkligt goda nöjet att vara med om de oväntade händelser personalen lyckas bjuda på, inte minst Ot som är lika fantasifull i sitt sätt att förbereda restaurangen för gästerna som han är kvick iväg från jobbet på sin skateboard när han drar hem igen senare på kvällen. Ägaren piggar upp med sitt glada inlyssnande sätt och sina krispigt sprakande - liksom grönsakerna - skjortor med allt från stjärnor till djungelmotiv. Om det är kickboxning som förenar dem, de två, är värt att fundera över, i synnerhet som restauranger inte alltid är optimala miljöer, nog opassande för någon annan noble art än kokkonsten, förmedlat genom ännu en slagfärdig en: ”Chef de cuisine”, Axel kan man luta sig emot. Personalen i restaurangen är handplockade, som räkorna - utan skal - och på det här stället några utvalt smakfulla typer för självförsvar. Restaurangens ägare, med sitt jovialiska glada ansikte, har sina redan höjda ögonbryn och säker ärlig blick som är öppet vakande över detaljer, ser det mesta - ser Ot. Så får han utomordentligt roligt när personalen anstränger sig, hyfsat ovana att attackera sina uppgifter på smidigaste sätt utan att misslyckas.. (helt)... och ändå lyckas iordningställa allt, till sist. Det är samma situation varje dag. Tålamodet får växa itakt med uppgiften, något i otakt med personalen - liksom tvärsom – mer ovana kräver mer tålamod liksom, fast tiden gör dem mer tåliga. Kocken är först på plats, lägger på ett extra arbete för att servera gästerna ännu en smaksensaton. Det blir gott. Killen på bänken utanför, han med sin orangea box, kikar in i resturangen, väntar in tills lunchen öppnar. Fruktpallarna på marken intill där lockar litet när det är frukosttid. Det kurrar i magen. Han ställer ner boxen, sträcker på sig, plirar mot solen, diset, vrider på sig och ser längre bort längs gatan. De som bär skyltar är på lagom avstånd, protesterar. Ah! Han tömmer sista droppen i monsterdrycken, sörplar rosa sötningsmedel innan bi eller geting hinner sätta sig där. Getingar, de sticks, kan orsaka onödiga små svullnader både här och där, tunga eller svalg, i hud ögonlock eller slemhinnor, huh! De attackerar, gaddar ihop sig, flera gånger om på alla andra utsatta ställen. Biet kämpar för liv och har mer att ge i sticket. Huh! Ot flir av bänkarna från allsköns godsaker, naturliga och onaturliga, fixar borden vid restaurangens uteservering, torkar bort lite måsskit, smått. Han betraktar blomlådorna som efter några dagars sol utan vatten liknar brun utan sol. Torra kvistar petar löjligt upp bland några mossliknande skorv. Så där såg det inte ut förra veckan, Ots lediga. En lagom sur Putte går förbi, med andningsskydd över sin annars glappande käft. Glappet kan bero på den käkledsinflammation han dragits med sista tiden, surhetsgraden har sannolikt sin naturliga orsak. Det smärtar av ofrivilligt tuggmotstånd som efter tungsjukans strålbehandling. ”Äsch! Fy föör, blääh!” säger Putte, jämt och ständigt... Jämt, nätt och jämnt med varje steg, i försöken att dämpa den inlärda fotisättningen från hans unga karriär som ”reservare”, först sjukskriven militär med stjärnor på epåletten, ser stjärnor nu helt entledigad pga ”CORONA”! Det där ”CORONA” är samhällshysterin som tidningarna och annan media gärna plockar fram i debatterma med mer eller mindre sakkunniga argument, främst det sistnämnda – för vem vet vad, egentligen? Vad hjälper, egentligen? Folk har ju blivit sjuka i en massa annat, mycket värre grejor före det och efter. Förresten så vet vi ju inte vad som orsakar blodproppar och alla andra kroppsliga sensationer. Naturens konst värker som kronor på garnityren. Putte ger högaktningsfullt blanka fen i vilket, för hans käft glappar ändå. Totalt utled på smärtan har han nästan resignerat och tänker inte på hur det låter när han försöker att hålla igen dripplet över lunchbuffén på restaurangen, dit han nu självklart är välkommen gäst. Det finns hopp för mänskligheten, t o m under ”CORONA!” Ge dem balsamerande balans, kärlekar, smör och lite dressing, för det gör gott till det nybakta brödet med färsk doft av rosmarin eller kummin. Vitlöken andas ut sina ångor från pizzaugnen som tycks vara en outsinlig källa till lycka - andas in, andas ut, lyser, strålar ut sin värme över en Niz som hellre hanterar bits och pics för han är ju datateknisk ingenjör, utanför sin tidigare hemvist bortom Ungern, söderut. Niz ger sitt sken tillbaka, anpassar sig att vara tillfreds. Personalchefen, Jockum, skapar generöst i god atmosfär för alla de nyanställda, som får lära sig servera mera än ”spansk buljong” och ”syltade sparvtungor”. Spratt som rätt är tämligen sällsynt, just på den här restaurangen mitt i centrum.'Torstens smakar mera' serverar goda grejor. Axels, kocken, passionerade filosofi över exemplariskt exponerade ingredienser, tillagade av rena aromer med smör, rikligt, till och med gourmandiskt rikligt av kopiösa håvor kärlek för att därigenom smekande, liksom låta de finaste penslar göra akvareller med ört och sardeller, lindra uppå ropande själens circumvallate papillae* inspirerar ständigt, troligen hemifrån, hitom Brexit. Ö-världarnas menyer, bortom, kan vara av knepig natur och märklig bakgrund. Det avslöjar sig. Särskilt britternas kultur är välkänt erkänd för sina hedar, ale, herdar, simpelt fylliga pajer, puddingar även i pubmiljön. Temat är gott nog. *Smaklökarna behåller sin spänst när maten inte är allt för kryddig - eller som ibland sorgligt smaklös – sant - sunt suktande efter mer, tillitsfullt törstande. Axel har sin Embla. Tack vare importen av kockar som Axel blir det hoppfullt för utvecklingen av mer än de Freudianska drifterna, smakerna, exotismen och de goda upplevelserna. Det skapar mersmak som lyfter vad vi kan kalla emotionerna, rena sensationerna. Dofter är himmelskt viktiga, ibland sensuellt eteriska, för näringen tar sin plats på mer än rätt sätt – gastronomiskt. Även en och annan ale, den överjästa ölen, som vi i Norden kunde prisa, utöver den honungsmjöd som såldes på stationen för något år sedan tillför. Här gäller det att hänga kvar en stund, ge sig själv lite njutning. Fast, med reservation om ”CORONA”, som sägs dämpa luktsinnet en hel del. Där det kan göra nytta är förstås när vår näring inte ger de för hälsan så tilltalande afrodisiaka, i miljöer som därför inte besöks lika ofta för det mesta, typ... Ö-världar har sin fördel, där de förädlar det goda. Idag är vi annars låsta, isolerade i ”e-världar”, elektroniska medel till oss alla överallt. Hur blir det om vi slutar träffas och bara ses över disk, genom filter? Emotioner, och sensationer behöver oss för att ge liv, skapande, inkännande och stimulerande. Miljön är värd vårt bästa. Enligt viss mening så har debatten om CORONA en annan underton som är mycket viktigare. Distansering ger perspektiv, och vi får verkligen känna efter vad som betyder något i livet,...