Martin I cirkeln är vi alla ett

1. Auflage 2025
ISBN: 978-91-8114-934-0
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 300 Seiten

"I CIRKELN ÄR VI ALLA ETT" utforskar den inre resan mot att hitta sitt autentiska jag och sin egen röst. Det är en reflektion över livets krav, osäkerheter och den längtan efter gemenskap som förenar oss. Genom att vända oss inåt och lyssna på hjärtats viskningar kan vi bryta oss fria från begränsningar och nå vår sanna potential, som en fjäril som släpper taget om sin kokong. Boken lyfter vikten av att våga följa sin inre kompass och den styrka som gemenskap ger, en påminnelse om att vi aldrig står ensamma. Den inspirerar till att drömma, att tro på det som är sant, och att upptäcka hur våra individuella drömmar är sammanvävda i ett större mönster. Genom modet att förändras hittar vi inte bara oss själva, utan en större mening och glädje i livet.

Anna Martin är en relationsdriven författare med hjärtat i det vardagliga och det magiska som uppstår i mötet mellan människor. "I CIRKELN ÄR VI ALLA ETT" är hennes feelgood-debut med fokus på den inre resan - en berättelse om sårbarhet, samhörighet och modet att växa tillsammans. Genom värme, närvaro och ett skarpt öga för det mänskliga vill hon påminna oss om att vi aldrig är ensamma - och att gemenskap kan vara nyckeln till att hitta hem, både i oss själva och med andra. Anna Martin bor i vackra Hallands län tillsammans med sin man, deras dotter och ett gäng charmiga katter.

Autoren/Hrsg.

Martin, Anna

Leseproben

~ Förord ~

~* ~

Naomi satt ensam i sin nya lägenhet medan regnet smattrade mot rutan. Ljuset från gatlamporna kastade skuggor över de okända möblerna, och känslan av ensamhet gnagde henne. Hon tänkte tillbaka på sitt nyligen upplösta förhållande, hur det hade format henne och lämnat henne naken. Hon hade flyttat till den lilla staden med en dröm om att börja om, men nu kände hon sig vilsen.

Med en suck reste hon sig från soffan och gick till köket för att göra en kopp te. Hon mindes hur hon och hennes ex brukade dricka te tillsammans på regniga kvällar, och en våg av saknad sköljde över henne. Men hon visste att hon behövde gå vidare, att hitta sin egen väg.

Huset låg inbäddat mellan kullerstensgator och lindalléer, med en självklar självklarhet som bara riktigt gamla byggnader bar. Fasaden var blekt orange med flagnande puts, och i solnedgången fick den en varm, honungslik ton.

Smidesbalkongerna var snirkliga och lite sneda, som om de skrattat sig igenom ett sekel av samtal och blomlådor.

Trapphuset doftade svagt av damm, trä, blomster och något slags trygghet. Trappstegen var nötta i mitten, kaklet på väggarna handmålat och lite ojämnt, som om varje ruta bar ett eget hjärtslag. Det var ett hus man viskade i utan att mena det, för det kändes som om väggarna lyssnade. Ett hus som inte ville glänsa – bara omfamna.

Varje lägenhet hade sin egen karaktär, precis som de som bodde där. Naomi hade knappt hälsat på sina nya grannar, men hon visste att de var en blandning av konstnärssjälar, ensamstående föräldrar, IT-tekniker, musiker, ett äldre par, kreativa frilansare, en busschaufför och en modern småbarnsfamilj med många barn. Alla med sina egna berättelser, vävda samman i öppenhet och generositet.

En röst inom henne viskade att det var dags att ta det där steget, att kanske öppna upp för något nytt. Hon hade ju faktiskt bott i huset i en månad. Alla flyttkartonger var uppackade och alla vrår i lägenheten utforskade. Kanske var det dags att utforska mer än bara lägenheten, att lära känna människorna runt omkring henne och skapa nya minnen.

Hon sippade på sitt te och tittade ut genom fönstret mot den mörka himlen. Kanske, tänkte hon, skulle den här staden ändå kunna erbjuda något mer än bara ett tillfälligt uppehåll. Kanske fanns det någon här som kunde förstå, som kunde dela den börda av förväntningar och förvirring som hon bar på.

Innan hon flyttade hade hennes pappa sagt: ”Naomi, låt staden bli din vän, du vet aldrig vad som väntar förrän du gett det en chans.” Att leva med flödet istället för emot det var en viktig lärdom hon fått.

Hennes pappa hade fått förlita sig på att hon skulle klara vad som helst på egen hand när hon hade flyttat ut från sitt och Mikas gemensamma boende. Han hade hellre sett henne flytta hem igen och bo med honom då Naomis mamma inte längre fanns med i bilden och Naomi var hans enda barn. ”Men alla flyttfåglar hittar till slut hem”, tänkte han och litade på att hon skulle få det så bra det bara gick, även om han saknade henne innerligt. Men för Naomi var det svårt att slå ner rötterna efter ett sådant uppbrott av svek och hänsynslöshet som hon upplevt i uppbrottet med Mika.

De hade haft planer på att slå sig ner för gott, att skapa något gemensamt, en framtid som plötsligt slogs i spillror då något hade förändrat honom. Hans skuggor kom ikapp honom och han kunde inte längre stå för sitt ord om en framtid med henne; han hade sina egna demoner att ta tag i.

Naomi bestämde sig där och då, efter deras sista bråk som lämnade ett mörkt avtryck i hennes hjärta, att det var dags att lämna röran, att återvända hem till sig själv, till allt hon tidigare fått lägga åt sidan på grund av den hopplöst blinda kärleken till Mika.

De hade varit ett par i sex långa år, en lärdom och tid hon inte förnekade eller förminskade, år som trots svårigheter i acceptans, tillit och tolerans även varit vackra och fyllda av stundtals beröring, kärlek och hopp.

Mika var alltid i centrum när det ställdes till med fest; han hade humor, charm och ett skratt som ekade i rummet. Med sina 190 cm, intensivt gröna ögon, mörkblonda hår och välklädda figur var han självsäker nog att prata med vem som helst.

Hon, den lilla exotiska tjejen från söder, med sin solkyssta hud, exotiska utseende och långa mörka hår flätat i rastaflätor, hade fallit pladask för honom när de träffades hos en gemensam vän för sju år sedan. Han hade gett henne det varmaste av leenden när hon klumpigt hade spillt ut en drink i soffan hos vännen och mötte Mikas blick. De hade skrattat åt olyckan och han hade erbjudit sig att torka upp efter henne. Just där hade de blivit förälskade och ett par år senare flyttade de ihop.

Efter en tid hade livet tillsammans blivit mer och mer fyrkantigt och Mika, som var både smart och skicklig, hade tröttnat på arbetet som landskapsarkitekt som han inte hade haft så länge. Han hade börjat klaga på att människor inte längre ville ha anlagda vackra trädgårdar utan mest asfalt eftersom gräs, buskar och blommor var för krångligt att hålla efter i stan och kommunen hade börjat bygga bort fler och fler parker för att göra plats för fler hus i växtvärken.

Naomi arbetade kvällar på sin grupp av tavlor som hon hade hoppats kunna ställa ut en dag. Det var hennes mest personliga verk och något hon brann för, passionen för att återskapa känslor, upptäcka en värld bortom det man kunde se var stark inom henne.

Till vardags arbetade hon som marknadsföringskonsult online för att förbättra synlighet och trafik för småföretag med fokus på kvinnligt entreprenörskap och mångfald. Det var ett arbete som hon kunde driva lite som hon ville men fick ändå in inkomst så hon klarade sig. Konsten var hennes sätt att slappna av och gå in i sitt allra innersta rum för att bara vara ett med penseldragen.

Stressen hade börjat tära på Mika och festerna hade börjat avlösa varandra. Trots deras relativt unga ålder fäktades de med fler demoner än de någonsin kunde föreställa sig. Kärlek byttes mot plikt och ansvar var flyktigt och skylldes på annat.

De sågs mer sällan då Mika prioriterade vännerna för att hålla sig flytande. Naomi hade börjat dra sig alltmer till den lilla ateljén hon hyrt av kommunen då hon kände sig som mest fri just där, bland sin konst, alla färger, former och uttryck. Just där, där känslorna fick svämma...