London Smoke Bellew

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-64053-1
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 292 Seiten

Smoke Bellew är ett vindlande äventyr i samma anda som Varghunden och Skriet från vildmarken. Alaskas vildmark visar sig från sin kallaste, blekaste och obarmhärtigaste sida och ställer både inkräktare och lokalbefolkning inför svåra prövningar. Bokens hjälte, Christopher Bellew, reporter från San Francisco, åker till Klondyke för att skriva om guldruschen. Ett rutinuppdrag som snart förvandlas till något helt annat ... I originalöversättning av Ernst Lundquist Jack London (1876-1916) var en mycket produktiv amerikansk författare som under sin livstid skrev 49 romaner och flertalet noveller. London använde sig oftast av två teman i sitt skrivande: samhällskritiken och vildmarken. Bland hans mest kända verk finns Skriet från vildmarken, Varghunden och Varg-Larsen.

Autoren/Hrsg.

London, Jack

Weitere Mitwirkende

Lundquist, Ernst

Leseproben

I.
Försmak.
Först hette han Christopher Bellew. Då han gick på högskolan hade han blivit Chris Bellew. Längre fram, i San Franciscos bohämkretsar, kallades han Kit Bellew. Och till sist var han inte känd under annat namn än Nigger Bellew. Och denna historia om hur hans namn utvecklade sig är historien om hans egen utveckling. Och det skulle aldrig ha handt om han inte haft en öm mor och en järnhård onkel och om han inte fått ett brev från Gillet Bellamy. »Jag har nyss sett ett nummer av ’Vågen’», skrev Gillet från Paris. »O’Hara kommer naturligtvis att göra lycka med den. Men han behöver lära sig åtskilliga knep.» Sedan följde några vinkar om hur man skulle förbättra den uppblomstrande modärna veckotidningen. »Gå och tala vid honom. Låt honom tro att det är dina egna idéer. Låt honom inte veta att de komma från mig. Då gör han mig till pariserkorrespondent, och det har jag inte råd med, ty jag får bra betalt för vad jag skriver i de stora tidskrifterna. Glöm framför allt inte att låta honom avskeda den där idioten som sköter musik- och konstkritiken. En sak till. San Francisco har alltid haft sin egen litteratur. Men det har det inte nu. Säg till honom att se sig om efter en ung spoling som kan kläcka ur sig en serie skildringar ur livet där nere och lägga in San Franciscos verkliga romantik och glans och färg däri.» Kit Bellew åtlydde uppmaningen och gick ner till »Vågens» redaktionslokal. O’Hara hörde på. O’Hara diskuterade. O’Hara gav sitt samtycke. O’Hara avskedade idioten som skötte kritiken. Vidare hade O’Hara ett sätt, just det sätt som Gillet varit rädd för i det fjärran Paris. Då O’Hara ville något, kunde ingen vän stå emot honom. Han var älskvärdt och övertalande omotståndlig. Innan Kit Bellew lämnade redaktionen, hade han blivit medredaktör, gått in på att i varje vecka skriva flera spalter kritik tills man kunnat spåra upp en lämplig penna och hade förbundit sig att i varje vecka skriva en smakbit på tio tusen ord av San Francisco-serien — och allt detta gratis. »Vågen» betalade ännu inga honorar, förklarade O’Hara, och lika övertygande hade han förklarat att det bara fanns en man i San Francisco som kunde skriva den serien, och det var Kit Bellew. »Herre Gud, det är jag som är spolingen!» suckade Kit redan för sig själv i den smala trappan. Och sedan hade han börjat sin livegenskap under O’Hara och »Vågens» omättliga spalter. Vecka efter vecka satt han på en redaktionsstol, körde ut kreditorer, grälade med boktryckare och klämde ur sig tjugufem tusen ord av alla slag. Och hans mödor lättades icke. »Vågen» var ärelysten. Den lade an på illustrationer. Det kostade pengar. Den hade aldrig pengar att betala Kit Bellew med, och lika litet kunde den betala någon tillökning i kontorspersonalen. Lyckligtvis för Kit hade han sina egna inkomster. De voro små i jämförelse med åtskilliga andras, men de voro tillräckligt stora för att han skulle kunna vara medlem i flera klubbar och hyra sig en ateljé i Latinkvarteret. Sedan han blev medredaktör hade faktiskt hans utgifter minskats kolossalt. Han hade inte tid att göra av med pengar. Han satte aldrig mera en fot i ateljén och bjöd aldrig mera stadens bohämer på sina berömda kall matsupéer. Men ändå var han alltid pank, ty »Vågen», som var i kronisk penningknipa, sög ut hans portmonnä liksom den sög ut hans hjärna. Än var det illustratörerna som periodiskt vägrade att illustrera, boktryckarna som periodiskt vägrade att trycka och kontorspojken som mycket ofta vägrade att tjänstgöra. Vid sådana tillfällen gav O’Hara Kit en blick, och Kit redde upp saken. Då ångaren »Excelsior» anlände från Alaska och medförde nyheten om Klondyke-fynden, som gjorde hela landet spritt galet, kom Kit med ett rent av lättsinnigt förslag. »Hör på, O’Hara», sade han, »den här guldepidemien kommer att bli något storartat — anno 49 omigen. Tänk om jag skulle skriva korrespondensartiklar om det där till »Vågen?» Roskostnaderna betalar jag själv.» O’Hara skakade på huvudet. »Jag kan inte undvara dig på redaktionen, Kit. Och så ha vi ju den där serien. För resten talade jag med Jackson för en timme sedan. Han ger sig av till Klondyke i morgon, och han har förbundit sig att skicka ett brev i veckan och fotografier. Jag släppte honom inte förrän han hade lovat mig det. Och det bästa är att det inte kostar oss något.» Det nästa Kit hörde om Klondyke var då han tittade in på klubben samma eftermiddag och träffade sin onkel i ett litet kabinett utanför biblioteket. »Hej, vördade frände», hälsade Kit, i det han gled ner i en skinnstol och sträckte ut benen. »Nu ska vi vara tillsammans.» Han rekvirerade en wiskygrogg, men onkeln nöjde sig med det lätta inhemska rödvin han alltid drack. Han tittade retligt ogillande på wiskygroggen och brorsonens ansikte. Kit såg att det drog ihop sig till en sparlakansläxa. »Jag har bara en minut på mig», tillkännagav han hastigt. »Jag måste kila till Ellerys och se på Keiths utställning och skriva en halv spalt om den.» »Vad står på?» frågade den andre. »Du är blek. Du är ett vrak.» Kits enda svar var en grymtning. »Jag kommer att få det nöjet att vara med på din begravning. Det ser jag nog.» Kit skakade melankoliskt på huvudet. »Inga likmaskar, om jag få be. Jag anhåller att få bli bränd.» John Bellew härstammade från det härdade och barska släkte som hade färdats över slätterna med oxspann på femtiotalet, och han hade dess hårdhet tillika med den hårdhet som var en följd av en barndom tillbragt i ett nytt land, som måste erövras. »Du lever inte rätt, Christopher. Jag skäms för dig.» »Lastens bana?» fnittrade Kit. Den gamle herrn ryckte på axlarna. »Skaka inte dina blodiga lockar mot mig, frände. Jag önskar att det vore lastens bana. Men den är absolut oåtkomlig. Jag har inte tid.» »Vad tusan är det då?» »Överansträngning.» John Bellew skrattade fränt och misstroget. »Jag försäkrar.» Ett nytt skratt. »Människan är produkt av sin omgivning», förklarade Kit och pekade på den andres glas. »Din munterhet är lika tunn och besk som vad du dricker.» »Överansträngning!» hånade onkeln. »Du har aldrig i hela ditt liv förtjänat en cent.» »Jo, det kan du ge dig tusan på, men jag har aldrig fått ut den. Jag förtjänar fem hundra i veckan nu och arbetar för fyra.» »Tavlor som ingen köper? Eller — hm — något slags sport? Kan du simma?» »Det har jag kunnat.» »Rida?» »Jag har försökt mig på det äventyret.» John Bellew fnös av ovilja. »Jag är glad åt att inte din far lever och får se dig i hela din förnedring», sade han. »Din far var en man i varenda tum. Förstår du? En man. Jag trodde att han hade pryglat ur dig alla de där musikaliska och artistiska dumheterna.» »Ack ja, det var en degenererad tid», suckade Kit. »Jag skulle kunna förstå dig och tolerera det», fortfor den andre bistert,» om du har någon framgång. Men du har aldrig förtjänat en cent i ditt liv eller uträttat det allra minsta karlaktiga arbete. Vad duger du till egentligen? Du har fått en god uppfostran, men vid universitetet spelade du inte ens fotboll. Inte idkade du kapprodd heller. Du gjorde inte …» »Jag boxades och fäktade — lite grand.» »När boxades du sist?» »Inte sedan studenttiden, men jag ansågs vara en utmärkt tids- och avståndsbedömare, fastän jag — hm …» »Fortsätt.» »Ansågs lida brist på uthållighet.» »Vara lat, menar du.» »Jag begagnar gärna eufemistiska talesätt.» »Min far, din farfar, gamle Jack Bellew, dödade en man med ett knytnävslag, då han var sextionio år.» »Mannen?» »Nej, din gemena skojare! Men du kommer inte att slå ihjäl en mygga då du är sextionio.» »Det är andra tider nu, vördade frände. Nu för tiden får man straffarbete för mord.» »Din far red hundraåttiofem mil utan att sova och red tre hästar fördärvade.» »Om han levat nu, skulle han ha snarkat sig fram lika många mil i en Pullmanvagn.» Den gamle herrn var nära att storkna av förargelse, men sväljde och lyckades få fram:»Hur gammal är du?» »Jag har all anledning att tro …» »Jag vet. Tjugusju. Du slutade vid universitetet då du var tjugutvå. Du har slagit dank och lekt och hoverat dig i fem år. Vad är du till för nytta, det vill jag fråga Gud och mnäniskor? Då jag var lika gammal som du hade jag bara en omgång underkläder. Jag vallade boskap i Coluso. Jag var hård som en klippa och kunde sova på en klippa. Jag levde på torkat oxkött och björnkött. Jag är i denna stund styvare än du i kroppsligt avseende. Du väger ungefär sjuttiofem kilo. Jag kan slå omkull dig när som helst eller klå upp dig med mina knytnävar.» »Det fordras då inga underbara kroppskrafter för att sörpla i sig en grogg eller så’nt där blekrödt tevattenskvalp», mumlade Kit i överseende ton. »Förstår du inte, vördade frände, att tiderna ha förändrats. För resten har jag inte fått någon förståndig uppfostran. Min fjolla till mamma …» John Bellew ryckte till förargad. — »som du brukade kalla henne, var alldeles för snäll mot mig och lindade in mig i bomull. Om jag, då jag var pojke, hade gjort någon av de där intensivt manhaftiga ferieresorna som du förordar — — ja, jag undrar varför du inte bjöd...