London På kryss med "Blixten"

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-63680-0
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 141 Seiten

En av Jack Londons mest populära böcker för ungdomar. Joe vantrivs med skolan och med sin stränge och rike far. En dag bestämmer han sig för att rymma och gå till sjöss. Han hamnar på piratskeppet 'Blixten' där han får uppleva tusen spännande äventyr. I originalöversättning av Ernst Lundquist Jack London (1876-1916) var en mycket produktiv amerikansk författare som under sin livstid skrev 49 romaner och flertalet noveller. London använde sig oftast av två teman i sitt skrivande: samhällskritiken och vildmarken. Bland hans mest kända verk finns Skriet från vildmarken, Varghunden och Varg-Larsen.

Autoren/Hrsg.

London, Jack

Weitere Mitwirkende

Lundquist, Ernst

Leseproben

”Tegeltaket”, ”Fuxen” och ”Rölle”
— Vad är det fråga om? sade Joe, då han träffade Fred och Charley. — Drakar, svarade Charley. Kom med nu. Vi är alldeles utledsna på att vänta på dig. De tre satte iväg utför gatan till randen av höjden, där de hade utsikt över Union Street långt nedanför, nästan rakt under dem. Denna del av staden kallade de Avgrunden, och det var ett bra namn. Själva kallade de sig Höjdens folk, och att stiga ner i Avgrunden från Höjden betraktade de som ett storartat äventyr. Att på vetenskapligt vis skicka upp drakar var ett av dessa tre Höjd-pojkars roligaste nöjen, och det var alls ingenting ovanligt att de sände upp sex, åtta drakar till molnen fästade vid ett milslångt snöre. De måste ofta förnya sitt drakförråd, ty så ofta ett missöde inträffade och snöret brast eller en kapsejsande drake drog de andra med sig eller vinden plötsligt dog ut, föll deras drakar ner i Avgrunden, och därifrån kunde man aldrig få dem tillbaka. Det berodde på, att ungdomen nere i Avgrunden var ett riktigt rövaryngel med sina egna idéer om äganderätt. Dagen efter då en av Höjd-grabbarnas drakar förolyckats, kunde man få se samma drake sväva i luften fästad vid ett snöre, som ledde ner i Avgrunden till Avgrundsfolkets lyor. Så kom det sig, att Avgrundsfolket, som var fattiga stackare och inte hade råd att kosta på sig vetenskaplig drakflygning, gjorde stora framsteg i konsten, sedan deras grannar på Höjden slagit sig på den. Det fanns också en gammal sjöman, som förtjänade litet på detta Höjd-pojkarnas nöje, ty han förstod sig på segel och luftströmmar, och som han var händig och praktisk, förfärdigade han de bästa drakar, som kunde åstadkommas. Han bodde i ett ruckel nere vid stranden, där han ännu med sina skumma ögon kunde iakttaga ebb och flod och fartygen, som kom och gick, och kunde uppliva gamla minnen från den tiden, då även han varit till sjöss. För att komma till hans koja från Höjden, måste man gå igenom Avgrunden, och dit styrde nu gossarna kosan. De hade ofta gått för att köpa drakar vid dagen, men detta var första gången de gjorde denna utfärd efter mörkrets inbrott, och de tyckte, att det var ett vågsamt äventyr, vilket det också verkligen var. Med ett ord, Avgrunden var de fattigas hopgyttrade och trånga bostäder, där många nationaliteter packade sig samman i kosmopolitiskt virrvarr och levde så gott de kunde i mycken smuts och osnygghet. Det var ännu tidigt på aftonen, då gossarna passerade där på väg till sjömannens koja, och det hände dem intet missöde, ehuru några av pojkarna i Avgrunden blängde ilsket på dem och kastade efter dem en försmädlig anmärkning då och då. Sjömannen gjorde drakar, som inte bara var präktiga flygare utan kunde vikas ihop och var bekväma att bära. Var och en av pojkarna köpte några stycken och med dessa hårt hopbuntade under armen begav de sig på hemväg. — Håll skarp utkik efter grabbarna, varnade draktillverkaren dem. De är nog ute på kryss sen det har blivit mörkt. — Vi är inte rädda, försäkrade Charley honom, och vi kan nog försvara oss. Vana vid Höjdens breda och lugna gator blev pojkarna obehagligt överraskade av det liv, som myllrade i det tätt hopträngda kvarteret. Det föreföll som ett tjockt och vidunderligt snår, som de måste vada igenom. De höll sig tätt tillsammans i denna labyrint av trånga gator, liksom för att söka skydd, medvetna om hur besynnerligt alltsammans var och hur främmande de var för det hela. Större och mindre barn krälade på trottoaren och alldeles inpå dem. Barhuvade och okammade kvinnor stod och pratade i portgångarna eller gick förbi med sina knappa torginköp under armarna. Överallt luktade det skämd frukt och fisk — en stank av unket och ruttet. Stora, grovlemmade karlar smet förbi och trasiga små flickor gick försiktigt genom trängseln med skummande ölmuggar i händerna. Det var sorl och babbel av främmande tungomål och dialekter, gälla skrik, gräl och dispyter, och Avgrunden vibrerade av ett starkt oavbrutet sorl, som påminde om surret i en bikupa. — Usch, det skall bli skönt att komma härifrån, sade Fred. Han viskade detta, och Joe och Charley nickade bistert till tecken, att de instämde med honom. De hade ingen lust att tala, och de gick så fort de kunde i denna trängsel med ungefär samma känslor som om de färdats genom en farlig och fientlig djungel. Och fara och fientlighet hotade i Avgrunden. Dess invånare tycktes bli förargade över detta besök av främlingar från Höjden. Smutsiga småpojkar okvädade dem, då de gick förbi, hånskrattade med låtsad oförskräckthet och var beredda att ta till flykten vid första tecken till anfall. Och andra småpojkar marscherade skrålande tätt bakom gossarna och blev fräckare, ju mera deras antal växte. — Bry er inte om dem, varnade Joe. Se inte åt dem, gå bara på. Vi är snart ifrån det här. — Ne, vi är mitt upp i det, sade Fred med dämpad röst. Titta! I det gathörn de närmade sig stod fyra, fem pojkar ungefär av deras egen ålder. Skenet från en gatlykta föll på dem, särskilt på en med eldrött hår. Det kunde ej vara någon annan än Simpson, ”Tegeltaket”, den fruktansvärde anföraren för en fruktansvärd liga. Två gånger, som de kunde minnas, hade han fört sitt band upp på Höjden och spritt skräck och fasa bland ungdomarna där uppe, så att de i vild flykt rusat hem, medan deras fäder och mödrar skyndsamt telefonerat efter polisen. Vid åsynen av gruppen i hörnet försvann ögonblickligen skocken, som följde efter pojkarna, under tydliga tecken till skräck. Detta ökade endast gossarnas ängslan, men de gick käckt framåt. Den rödhårige pojken skilde sig från gruppen, steg fram och ställde sig i vägen för dem. De försökte gå förbi honom, men han sträckte ut armen. — Vad gör ni här? snäste han. Varför håller ni er inte hemma hos er? — Vi är just på väg hem, sade Fred saktmodigt. Tegeltaket tittade på Joe. — Vad har du under armen? frågade han. Joe behärskade sig och låtsades inte se honom. — Kom, sade han till Fred och Charley och försökte komma förbi ligaanföraren. Men Tegeltaket gav honom hastigt ett slag i ansiktet och ryckte lika hastigt till sig packen med drakar, som Joe hade under armen. Joe uppgav ett oartikulerat skrik av raseri och rusade på sin angripare utan tanke på försiktighet. Det var tydligen en överraskning för ligaanföraren, som minst av allt hade väntat att bli anfallen på sitt eget område. Han tog ett steg tillbaka, alltjämt med drakarna i handen, tvekande mellan sin lust att slåss och sin lust att behålla bytet. Denna sista önskan tog överhand, och han vände sig om och tog hastigt till flykten utför den smala sidogatan in i en labyrint av gator och gränder. Joe förstod, att han dök in i fiendelandets vildmark, men både hans stolthet och hans begrepp om äganderätt hade blivit kränkta, och han började genast förfölja och det med fart. Fred och Charley följde efter, men Joe kom före, och sist kom de tre andra medlemmarna av ligan, vilka under språnget gav ifrån sig visslingssignaler, tydligen avsedda att samla ihop det övriga bandet. Medan jakten fortgick, besvarades dessa visslingar från många olika håll, och snart följde ett tjog mörka skepnader Fred och Charley hack i häl, och dessa spände varje muskel för att behålla den mera snabbfotade Joe i sikte. Tegeltaket Simpson rusade in på en obebyggd tomt för att komma till ett s. k. reträttprång, en på förhand uträknad passage över plank och uthus och genom mörka hål och vrår, där den som var obekant med vägen måste gå försiktigare till väga och sannolikt snart komma att tappa spåret. Men Joe hann upp Tegeltaket, innan han vunnit sitt syfte, och nu rullade de om varandra i smutsen med ett fast tag i varandra. Då Fred och Charley och bandet hann fram, hade de rest sig och stod ansikte mot ansikte. — Vad vill du? sade den rödhårige ligachefen i morsk ton. — Vad vill du? Det skulle jag just vilja veta. — Jag vill ha mina drakar, svarade Joe. Tegeltakets ögon lyste, då han hörde detta. Drakar var just något som han själv gärna ville ha. — Då får du allt slåss om dem, förklarade han. — Varför skulle jag slåss om dem? frågade Joe förargad. De är mina. Vilket bevisade hur okunnig han var om de bland folket i Avgrunden rådande begreppen om äganderätt. Hånskratt och jamande läten hördes från bandet, som skockade sig bakom anföraren likt en flock vargar. — Varför skulle jag slåss om dem? upprepade Joe. — För att jag säger det, svarade Simpson. Och vad jag säger, det gäller. Förstår du? Men Joe förstod inte. Han vägrade att förstå att Tegeltak-Simpsons ord var lag i San Francisco eller någon del av San Francisco. Hans känsla för heder och rättrådighet var kränkt, och han brann av begär att slåss. — Ge mig genast igen drakarna! hotade han och räckte ut handen efter dem. Men Simpson ryckte undan dem. — Vet du vem jag är? frågade han. Jag är Tegeltak-Simpson, och jag tillåter ingen att tala till mig på det viset. — Låt honom vara, viskade Charley i örat på Joe. — Vad spelar det för roll med några drakar? Låt honom vara, så att vi kan komma ifrån det här. — Det är mina drakar, sade Joe långsamt och trotsigt. Det är mina drakar, och jag skall ha igen dem. — Du kan inte slåss med hela...