London Hawaji-noveller

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-63671-8
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 204 Seiten

Novellsamling som beskriver författarens kärlek till ön Hawaii, skriven under hans storhetstid. Innehåller novellerna På Makaloamattan, Kahekilis ben, Då Alice biktade sig, De dödas ben, Vattenbarnet, Ah Kims tårar och Vågsvall. I originalöversättning av Ernst Lundquist Jack London (1876-1916) var en mycket produktiv amerikansk författare som under sin livstid skrev 49 romaner och flertalet noveller. London använde sig oftast av två teman i sitt skrivande: samhällskritiken och vildmarken. Bland hans mest kända verk finns Skriet från vildmarken, Varghunden och Varg-Larsen. 'A great collection of stories of the Hawaiian Islands before they were over populated and truly a paradise.' Cary, Goodreads (Betyg 5/5)

Autoren/Hrsg.

London, Jack

Weitere Mitwirkende

Lundquist, Ernst

Leseproben

1.
På makaloa-mattan.
I olikhet med de flesta varma rasers kvinnor åldras Hawajis vackert och ädelt. Utan konstlad maskering eller listigt döljande av tidens härjningar kunde den kvinna som satt under hauträdet kanske ha tilldelats högst femtio år av vilken kompetent domare som helst överallt i världen utom på Hawaji. Men hennes barn och barnbarn och Roscoe Scandwell, som hade varit hennes man i fyrtio år, visste att hon var sextiofyra och skulle fylla sextiofem nästa tjuguandra juni. Men det syntes ej på henne, fastän hon satte glasögon på näsan då hon läste sin tidskrift och tog dem av sig då hon ville titta på det halva dussin barn som lekte på gräsmattan. Det var en förnäm situation — förnäm som det gamla hauträdet, stort som ett hus, där hon satt som i ett hus, så rymlig och så bekvämt hemlikt möblerad var dess skugga; förnäm som gräsmattan vars gröna plysch sträckte sig inåt land, värd tvåhundra dollars, och bredde ut sig framför en lika värdig, förnäm och dyrbar bungalow. Åt havssidan skymtade oceanen fram genom en ridå av hundra fot höga kokospalmer, bortom reven mörkblå — indigoblå bortåt horisonten — och innanför reven hela den silkeslena skalan från nefrit till smaragd och turmalin. Och detta var blott ett av det halva dussin hus som tillhörde Martha Scandwell. Hennes hus i staden, i Honolulu några miles därifrån, vid Nuuanuavenyn mellan första och andra kaskaderna, var ett palats. Skaror av gäster hade gjort bekantskap med komforten och den glada stämningen i hennes bergsvilla på Tantalus och hennes vulkanhus, hennes mauka-hus och hennes makai-hus på den stora Hawajiön. Men detta Waikiki-hus imponerade ej mindre än de andra genom sin skönhet, värdighet och dyrbara inredning. Två japanska trädgårdsarbetare höllo på att beskära hibiscushäckar, en tredje sysslade skickligt med den långa häcken av nattblommande cereus som snart väntades slå ut sina hemlighetsfulla nattliga blommor. I snövita kläder bar en japansk kammartjänare ut tebrickan, åtföljd av en japansk flicka, täck som en fjäril i sitt folks karakteristiska dräkt och fladdrande som en fjäril medan hon passade upp på sin härskarinna. En annan japansk tjänarinna med några turkiska handdukar över armen gick över gräsmattan ett stycke åt höger och styrde kurs mot badhytterna, varifrån barnen i baddräkter började komma ut. Längre bort, under palmerna vid havsstranden såg man två kinesiska barnpigor i sin vackra nationaldräkt, vit yee-shon och randiga byxor och med svarta hårpiskor hängande nedåt ryggen; de sågo till var sin liten baby i en barnvagn. Och alla dessa tjänare, sköterskor och barnbarn voro Martha Scandwells. Likaså barnbarnens hudfärg, den äkta hawajiska färgen, alldeles tydligt åstadkommen av Hawajis sol. De voro åttondels- och sextondelshawajier, d. v. s. sju åttondelar eller femton sextondelar vitt blod verkade på denna hy utan att kunna få övertaget över minoriteten av det polynesiskt guldbruna. Men ändå skulle endast en van iakttagare ha kunnat se att inte de yra barnen voro av den renaste vita ras. Roscoe Scandwell, farfadern, var rent vit; Martha trekvarts-vit, deras många söner och döttrar sjuåttondels-vita; barnbarnen nådde gradvis upp till femtonsextondels-vitt eller fjortonsextondels- eller sjuåttondels-vitt, då deras sjuåttondels fäder och mödrar hade gift sig med sjuåttondelar. På båda sidorna var rasen god; Roscoe härstammade direkt från New-England-puritaner, och Martha ledde lika direkt sitt ursprung från Hawajis kungasläkter, vilkas genealogi sjöngs i meles tusen år innan skrivkonsten infördes. En bil stannade på avstånd och släppte av en kvinna, vars ålder man på sin höjd kunde gissa sig till sextio, som gick över gräsmattan lätt som en väl bibehållen fyrtioåring och vars verkliga ålder var sextioåtta. Martha reste sig från sin stol för att hälsa på henne på det hjärtliga hawajiska sättet, med famntag och kyssar, med vältaligt ansikte och kroppen ej mindre vältalig i sina uttryck för ärlig och varm känsla. Och det var ”syster Bella” och ”syster Martha” om och omigen, blandade med nästan osammanhängande frågor om varandra och om onkel Thomas och broder Den och tant Den, tills de, då sammanträffandets första rörelse var över, sutto med ögonen fuktiga av ömhet och sågo på varandra över tekopparna. De hade synbarligen ej sett eller omfamnat varandra på åratal. I själva verket hade de endast varit åtskilda i två månader. Och den ena var sextiofyra år, den andra sextioåtta. Men den fullständiga förståelsen berodde på det faktum att var och en av dem hade en fjärdedel av Hawajis solvarma, kärleksvarma hjärta. Barnen böljade omkring tant Bella som ett stigande flodvatten och blevo eftertryckligt omfamnade och kyssta innan de med sina sköterskor begåvo sig ner till badstranden. ”Jag tyckte att jag skulle ge mig ner till stranden på några dagar, eftersom passadvindarna hade slutat blåsa”, förklarade Martha. ”Du har redan varit här i två veckor”, smålog Bella ömt mot sin yngre syster. ”Det talade bror Edward om för mig. Han mötte mig vid ångbåten och ville nödvändigt allra först skjutsa mig ut för att träffa Louise och Dorothy och hans första barnbarn. Han är alldeles tokig i barnet.” ”Å, herre Gud!” utbrast Martha. ”Två veckor! Jag trodde inte det var så länge.” ”Var är Annie? Och Margaret?” frågade Bella. Martha ryckte på sina breda axlar med bred och överseende ömhet för sina nyckfulla, matronlika döttrar som lämnat sina barn i hennes vård för eftermiddagen. ”Margaret är på ett sammanträde i friluftsklubben — de fundera på att plantera träd och hibiscus på ömse sidor om Kalakaua avenyn”, sade hon. ”Och Annie nöter ut hjulringar för åttio dollars för att samla in sjuttiofem dollars åt det engelska Röda korset — det är deras tiggdag, ser du.” ”Roscoe måste vara bra stolt”, sade Bella och iakttog den glada, varma stoltheten i systerns ögon. ”Jag hörde i San Francisco talas om Ho-o-la-a’s första utdelning. Minns du att jag köpte deras aktier då de stodo i sjuttiofem cents åt stackars Abbies barn och sade att jag skulle sälja då de kommo upp i tio dollars?” ”Och alla skrattade åt dig och åt alla som köpte en aktie”, nickade Martha. ”Men Roscoe förstod sin sak. I dag stå de i tjugufyra.” ”Jag sålde mina från ångbåten genom trådlöst telegram — för tjugu jämnt”, fortfor Bella. ”Och nu håller Abbie på att skaffa sig klänningar i massa. Hon skall resa till Paris med May och Tootsie.” ”Och Carl?” frågade Martha. ”Å, han håller på att avsluta sina studier vid Yale …” ”Det skulle han ha gjort utan din hjälp”, sade Martha i litet förebrående ton. Bella tillstod sin avsikt att bidra till sin skolkamrats sons akademiska studier och tillade belåtet: ”Det var i alla fall trevligt att använda Ho-o-la-apengarna till det. Det är ju på sätt och vis Roscoe som är anledningen, ty det var hans omdöme jag litade på då jag köpte aktierna.” Hon såg sig omkring, och hennes ögon iakttogo icke allenast skönheten, komforten och den fredliga stämningen över allt vad de vilade på, utan även all den skönhet, komfort och frid i andra sådana oaser på ön, för vilka detta ställe var en representant. Hon drog en suck av välbehag och sade: ”Alla våra män ha gjort det behagligt för oss med vad de ha fått genom oss.” ”Och gjort oss lyckliga …” instämde Martha, men avbröt plötsligt sitt yttrande. ”Alla utom syster Bella”, kompletterade Bella i saktmodig ton hennes tanke. ”Det var för illa, det där giftermålet”, mumlade Martha med vekt deltagande. ”Du var så ung. Onkel Robert skulle inte ha övertalat dig.” ”Jag var bara nitton år”, nickade Bella. ”Men det var inte George Castners fel. Och kom ihåg vad han efter sin död har gjort för mig. Onkel Robert var klok. Han visste att George var långsynt, energisk och ihärdig. Han förstod redan då, och det är femtio år sedan, värdet av Nahala-vattenrätten, som ingen annan då uppskattade. De trodde att han strävade efter att köpa en boskapsfarm. Hans plan gick ut på att köpa vattnets framtid — och du vet hur bra han lyckades. Ibland skäms jag nästan då jag tänker på mina inkomster. Nej, vårt olyckliga äktenskap berodde inte alls på George. Jag kunde ha levat lycklig med honom, det vet jag, ännu i dag, om han hade levat.” Hon skakade långsamt på huvudet. ”Nej, det var inte hans fel. Ingen annans heller. Ej ens mitt. Om det var någons fel …” Hennes tankfulla, milda leende tog taggen ur vad hon ämnade säga. ”Om det var någons fel, så var det onkel Johns.” ”Onkel Johns!” utbrast Martha överraskad. ”Om det var någon, skulle jag ha sagt onkel Robert. Men onkel John!” Bella smålog lugnt och bestämt. ”Det var ju onkel Robert som förmådde dig att gifta dig med George Castner”, sade hennes syster ivrigt. ”Det är sant”, bekräftade Bella med en nick. ”Men det var inte fråga om en man, utan om en häst. Jag ville låna en häst av onkel John, och onkel John svarade ja. Så gick det hela till.” Det blev en betydelsefull tystnad, och medan barnens röster och de asiatiska tjänarinnornas milt tillrättavisande invändningar hördes närmare från stranden, kände Martha Scandwell sig plötsligt gripen av ett djärvt beslut. Hon vinkade åt barnen att hålla sig på avstånd. ”Ge er i väg, kära barn, ge er i...