London En solens son. Berättelser från Söderhavet

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-63667-1
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 254 Seiten

En solens son består av åtta separata berättelser och utspelar sig i södra Stilla havet i början av 1900-talet. I centrum står David Grief, en fyrtioårig engelsk äventyrare som lyckats bli rik och spenderar sin tid med att åka mellan sina olika rikedomar och öar, där han stöter på svindlare, pirater och kannibaler. I originalöversättning av Ernst Lundquist Jack London (1876-1916) var en mycket produktiv amerikansk författare som under sin livstid skrev 49 romaner och flertalet noveller. London använde sig oftast av två teman i sitt skrivande: samhällskritiken och vildmarken. Bland hans mest kända verk finns Skriet från vildmarken, Varghunden och Varg-Larsen.

Autoren/Hrsg.

London, Jack

Weitere Mitwirkende

Lundquist, Ernst

Leseproben

Första kapitlet.
En solens son. I.
»Will i-Waw» låg i rännan mellan strandrevet och ytterrevet. Från det senare kom det tysta fraset av de lättjefulla dyningarna, men den skyddade vattenytan, inte mer än hundra yards tvärs över till den vita strandremsan av fin korallsand, var slät som glas. Fastän rännan var smal och Willi-Waw låg för ankar på det grundaste stället, där den ändå kunde ha svängrum, gungade dess kätting minst hundra fot upp och ner. Man kunde tydligt urskilja den över bottnen av levande korall. Som en jätteorm gled den rostiga kättingens lösa ända över havsgolvet, korsade sig själv flera gånger och hakade till sist upp sig på det orörliga ankaret. Stora havstorskar, mörkbruna och fläckiga, kilade försiktigt in och ut ur korallen. Andra fiskar, groteska till form och färg, stodo fräckt likgiltiga till och med då en stor haj drev slött fram, så att havstorskarna rusade in i sina favorithål. På däcket i fören knåpade ett dussin svarta otympligt med att polera teakrelingen. De voro lika oerfarna i arbetet som apor. De voro verkligen mycket lika apor av någon stor, förhistorisk typ. Deras ögon hade apans jämmerliga uttryck, deras ansikten voro till och med mindre symmetriska än apans, och med sina hårlösa kroppar voro de långt mindre klädda än någon apa, ty kläder hade de inga. Men de voro utpyntade som ingen apa någonsin varit. I sina genomstungna öron hade de korta lerpipor, ringar av sköldpaddskal, stora träpluggar, rostiga spikar och tomma gevärspatroner. Det minsta hålet i något öra var av en Winchesterbössas kaliber, några av de största hålen voro flera tum i diameter, och vartenda öra hade tre à sex hål. Tenar och prylar av polerat ben eller snäckpetrifikat voro stuckna genom deras näsor. På ens bröst hängde en vit dörrknapp, på en annans örat av en porslinskopp, på en tredjes en väckarklockas kugghjul. De tjattrade med underliga falsettröster och utförde sammanlagt inte mera arbete än en enda vit matros. Akterut under ett soltält sutto två vita män. De voro klädda i en tunn undertröja och hade ett skynke svept om höfterna. En revolver och en tobakspung sutto i ett bälte om livet. Svetten prickade deras hud med tusentals små blåsor. Här och där samlade sig blåsorna till små rännilar som droppade ner på det upphettade däcket och dunstade bort nästan genast. Den magre, mörkögde mannen strök med fingrarna bort en svidande liten svettbäck från sin panna och slängde den ifrån sig med en uttråkad svordom. Slött och hopplöst tittade han utåt havet över ytterrevet och på palmkronorna längs stranden. »Klockan är åtta, och helvetet blir inte uppeldat före tolv», brummade han. »Önskar innerligen att det ville komma en bris. Ska vi då aldrig komma härifrån?» Den andre mannen, en smidigt växt tysk på tjugufem år med en läskarls höga och breda panna och en degenererad människas inåtsluttande haka, besvärade sig inte med att svara. Han sysslade med att tömma kininpulver i ett cigarettpapper. Han rullade ungefär tre gram av pulvret till en hård tuss, slängde in den i munnen och sväljde den utan tillhjälp av vatten. »Den som hade lite whisky», flämtade den förste mannen efter en kvarts tystnad. Det gick ännu en kvart innan tysken sade utan särskild anledning: »Jag är mör av feber. Jag ger mig i väg från er, Griffiths, då vi komma till Sydney. Jag har fått nog av tropikerna. Jag borde ha haft bättre vett än att ta hyra hos er.» »Det har då inte varit så mycket bevänt med er som styrman», svarade Griffiths, som själv var för het för att tala hett. »Då grabbarna i Guvutu hörde att jag hade mönstrat er på, skrattade de allesammans! ’Vad? Jacobsen?’ sade de. »Ni kan inte gömma undan en droppe finkel eller svavelsyra för honom, som han inte luktar rätt på. Och att de hade rätt, det har ni då visat. Jag har inte kunnat få mig en drink på fjorton dar, bara för att ni går och tullar mitt förråd.» »Om febern grasserade så illa med er som den gör med mig, skulle ni förstå mig», kved styrmannen. »Jag vill inte ställa till krakel», svarade Griffiths. »Jag önskar bara vår herre ville skänka mig en drink eller en bris eller något i den vägen. I morgon dag är jag mogen för min nästa förkylning.» Styrmannen räckte honom kinin. Han knådade sig en tregramdosis, stoppade den i munnen och sväljde den torr. »Å, herre Gud!» stönade han. »Jag drömmer om ett land någonstans där det inte finns någon kinin. Förbannad helvetessmörja! Jag har proppat i mig flera tons i mitt liv.» Han spejade åter till havs efter något tecken till vind. De vanliga passadvindsmolnen syntes icke till, och solen, som ännu hade långt till zenit, förvandlade hela himlen till glödande koppar. Man tyckte sig inte allenast känna utan rent av se denna hetta, och Griffiths sökte förgäves lättnad genom att se mot stranden. Den vita stranden kom hans ögon att värka. De absolut orörliga palmerna, som avtecknade sig platt mot den täta djungelns matta grönska, liknade teaterdekorationer av papp. De små svarta pojkarna, som lekte nakna i den bländvita, solstekta sanden, voro en pina för den solsjuke mannen. Han kände ett slags lättnad då en kom springande, snavade och föll på alla fyra i det ljumma havsvattnet. Ett utrop från de svarta i fören kom de båda männen att titta utåt sjön. Rundt om den närmaste landudden, en kvarts mil borta, tätt utmed revet, kom en paddlande lång svart kanot i sikte. »Goomagrabbar från nästa hamn», förklarade styrmannen. En av de svarta kom akterut, han trampade det heta däcket likgiltigt som en människa, vars nakna fötter ej känna någon hetta. Även detta var en plåga för Griffiths, och han slöt till ögonen. Men i nästa ögonblick voro de vidöppna igen. »Vit herre komma med Goomaman», sade den svarte. De bägge männen reste sig och tittade på kanoten. I aktern kunde man tydligt se en vit mans filthatt. Styrmannens ansikte fick plötsligt ett oroligt uttryck. »Det är Grief», sade han. Griffiths övertygade sig med en lång blick och framstötte en ilsken svordom. »Vad har han här att göra?» frågade han … han frågade styrmannen, det glödande havet och himlen, det obarmhärtiga solskenet och hela det överhettade och skoningslösa universum, varmed hans öde nu var förknippat. Styrmannen började fnittra. »Jag sa’ er ju att ni inte kunde reda er med det där», sade han. Mr Griffiths hörde ej på. »Så rik han är, ger han sig ut på språng som en indrivare», utbrast han nästan utom sig av förbittring. »Han är lastad med pengar, stoppad med pengar, han spricker av pengar. Jag vet alldeles säkart att han har sålt sina Yringaplantage för trehundratusen pund. Det talade Bell själv om för mig sista gången vi voro fulla i Guvutu. Han rår om flera millioner, och ändå björnar han mig för en spottstyver». Han vände sig hastigt mot styrmannen. »Ja, naturligtvis sa’ ni mig det där. Gå på och säg det, gå på bara. Men vad var det egentligen ni sa’ till mig?» »Jag sa’ att ni inte kände honom, om ni trodde att ni kunde komma ifrån Salomonöarna utan att betala honom. Den där Grief är en djävul, men han vet vad han vill. Det är jag säker på. Jag sa’ er att han skulle kunna kasta bort tusen lock bara för roskull, men slåss om sex pence värre än en ilsken haj. Det vet jag alldeles säkert. Skänkte han inte sin »Balakula» till Queensland-missionen då de förlorade sin »Aftonstjärna» vid San Cristobal? Och Balakula var värd tre tusen pund så visst som en penny. Och klådde han inte upp Strothers så att han fick ligga till sängs i fjorton dar, bara för att han hade satt upp två pund och tio pence för mycket på räkningen och emedan Strothers blev arg och försökte driva igenom sina skojarknep?» »Måtte fan ta honom!» skrek Griffiths i vanmäktigt raseri. Styrmannen fortfor med sina resonemang. »Jag säger er att bara en karlakarl kan ta bukt på en så’n karlakarl som han, och den mannen som kan göra det har ännu ingen sett till här på Salomonöarna. Så’na karlar som ni och jag kan inte ta bukt på honom. Vi ä’ för mycket på dekis, på dekis alltigenom. Ni har mycket mer än tolv hundra pund där nere. Betala honom, så att det blir ett slut på det här.» Men Griffiths skar tänderna och knep ihop läpparna. »Jag skall tukta honom», mumlade han — mera för sig själv och till det glödande solklotet än till styrmannen. Han vände sig om och var på väg att gå ner, men så vände han om igen. »Hör på, Jacobsen. Han kan inte vara här på en kvart. Håller ni med mig? Vill ni stå på min sida?» »Naturligtvis står jag på er sida. Jag har ju druckit ur all er whisky. Vad tänker ni ta er till?» »Jag ämnar inte döda honom, om jag kan slippa. Men jag tänker inte betala. Det är nog av, det.» Jacobsen ryckte på axlarna till tecken att han lugnt underkastade sig ödets skickelser, och Griffiths styrde kurs mot kajuttrappan och gick ner. II.
Jacobsen iakttog kanoten bakom det låga revet medan den gjorde en sväng och stävade mot inloppet till rännan. Griffiths kom tillbaka upp på däck med bläck på tummen och pekfingret. Femton minuter därefter lade kanoten till. Mannen i filthatten reste sig. »God dag, Griffiths!» sade han. »God dag, Jacobsen!» Med handen på relingen vände han sig till sin svarte roddare. »Du nigger, vänta här med kanoten.» Medan han svingade sig över relingen och steg ner på däcket,...