London Afgrundsdjuret

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-63663-3
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 168 Seiten

Sam Stubener, en boxningsmanager i San Francisco, reser till en avlägsen stuga i norra Kalifornien för att träffa den före detta boxaren Pat Glendon. Pat bor i stugan med sin son som är en lovande boxare. Sonen är en duktig boxare men ägnar all sin tid åt att jaga, fiska och läsa poesi. Han vet inte mycket om världen och snart inser han att boxning inte är den rena och ärliga sport han trodde att den var. I originalöversättning av Ernst Lundquist Jack London (1876-1916) var en mycket produktiv amerikansk författare som under sin livstid skrev 49 romaner och flertalet noveller. London använde sig oftast av två teman i sitt skrivande: samhällskritiken och vildmarken. Bland hans mest kända verk finns Skriet från vildmarken, Varghunden och Varg-Larsen. 'It's a magnificent story. I kept waiting for some sort of grand tragedy or other complete nonsense to ruin the whole thing, but it never happened. Good to the end. Loved it!' Jessica, Goodreads (Betyg 5/5)

Autoren/Hrsg.

London, Jack

Weitere Mitwirkende

Lundquist, Ernst

Leseproben

II.
Stubener steg af tåget vid Deer Lick tidigt på morgonen, och han fick gå och drifva en timme, innan det enda kaféet öppnade sina dörrar. Nej, kaféägaren visste ingenting om Pat Glendon, hade aldrig hört talas om honom, och om han fanns i denna del af landet, måste han bo någonstädes i en afkrok. Inte heller hade den ende gästen någonsin hört talas om Pat Glendon. På hotellet rådde samma okunnighet, och inte förr än handelsmannen och postmästaren öppnade kom Stubener på spåret. Ja, Pat Glendon bodde långt bort från all ära och redlighet. Man tar diligensen till Alpine, som var ett timmerläger fyrtio mil därifrån. Från Alpine färdas man på hästryggen uppför Antilopdalen öfver bergen ner till Bear Creek. Pat Glendon bodde någonstädes ett stycke längre bort. Det visste nog folket i Alpine. Ja, det fanns en ung Pat. Handelsmannen hade sett honom. Han hade varit i Deer Lick för två år sedan. Gubben Pat hade inte synts till på fem år. Han köpte sina varor i stora partier och betalade alltid med en check, och han var en hvithårig och konstig gubbe. Det var allt hvad handelsmannen visste, men folket i Alpine kunde nog ge honom närmare besked. Det artade sig bra för Stubener. Det fanns otvifvelaktigt både en Pat Glendon junior och en dito senior, som bodde där borta. Den natten tillbragte impresarion i Alpines timmerläger, och tidigt följande morgon red han på en indianpony uppför Antilopdalen. Han red öfver bergen och utför Bear Creek. Han red hela dagen genom det vildaste, oländigaste landskap han någonsin hade sett, och i solnedgången vek han af in i Pintodalen på en så brant och smal väg, att han mer än en gång föredrog att sitta af och gå till fots. Klockan var elfva, då han steg af hästen utanför ett blockhus och hälsades af två stora hjorthundars skall. Sedan öppnade Pat Glendon dörren, föll honom om halsen och drog in honom. »Jag visste att ni skulle komma, Sam, min gosse», sade Pat, medan han linkade omkring, gjorde upp eld, kokade kaffe och stekte en väldig björnbiff. »Pojken är inte hemma i kväll. Vi höllo på att få ondt om sofvel, och så gick han ut i solnedgången för att spåra upp en hjort Men jag säger ingenting. Vänta tills ni får se honom. Han är nog hemma i morgon bittida och då kan ni probera honom. Där ä’ hans boxhandskar. Men vänta tills ni får se honom.» »Hvad mig beträffar, så är jag slut. Åttiett i januari och det är vackert så för en f. d. boxare. Men jag har aldrig vanskött mig, Sam, eller hållit nattvak eller lefvat rackare. Jag hade en förbannadt bra kropp och den skötte jag så godt jag kunde, det syns nog, om ni ser på mig. Och jag har lärt pojken det samma. Hvad säger ni om en ung man på tjugutvå år, som aldrig i sitt lif har druckit ett glas starkt eller smakat tobak? Sådan är han. Han är en jätte och har fört ett naturligt lif i alla sina dar. Vänta tills han tar er med sig ut på hjortjakt. Ni kommer att bli alldeles utpankad af att följa efter honom, och då bär han ändå hela skjutattiraljen och en stor hjorttjur till på köpet. Han är friluftsmänniska, och aldrig hvarken sommar eller vinter har han sofvit under tak. Bar himmel, det är för honom, så har jag lärt honom. Det enda jag är orolig för är hur det skall bekomma honom att sofva inomhus och hur han skall stå ut med tobaksröken i boxringen. Den är ohygglig, den där röken, då man boxas riktigt på skarpen och kippar efter luft. Men nu kan det vara nog om det här, Sam, min gosse. Ni är trött och borde ha sofvit för längesedan. Vänta tills ni får se honom, det är nog af det. Vänta tills ni får se honom.» Men gubben Pat led af ålderdomens pratsjuka, och det dröjde länge innan han lät Stubener få en blund i sina ögon. »Han kan springa i kapp med en hjort på sina egna ben, den där pojken», utbrast han åter. »Jägarlifvet är den allra finaste träningen för lungorna. Annars vet han just inte mycket, fast han har läst några böcker då och då och poesi och tocke där. Han är bara en äkta oförfalskad naturmänniska, som ni nog skall märka, så snart ni får se honom. Han har det gamla irländska gryet Ibland går han omkring och ser drömmande ut, så att jag misstänker starkt, att han tror på älfvor och så’nt Han är en naturälskare, om någon är det, och han är rädd för städer. Han har läst om dem, men den största han nå’nsin har varit i är Deer Lick. Han tyckte illa om folkträngseln, och han tyckte människorna kunde behöfva en utgallring. Det var för två år sedan — första och sista gången han har sett ett lokomotiv och ett tåg. »Ibland tänker jag det kanske är orätt af mig att låta honom växa upp så här till naturmänniska. Men det har gifvit honom goda lungor och uthållighet och styrka som en vildoxe. Ingen, som har växt upp i staden, kan mäta sig med honom. Jag kan ju gå in på, att Jeffries på sin bästa tid kunde ha generat pojken litet, men bara litet. Pojken skulle ha knäckt honom som ett halmstrå. Och ändå ser han inte så ut. Det är det allra märkvärdigaste. Han är bara en välväxt yngling, men det är kvalitén i hans muskler som är olika. Men vänta tills ni får se honom, jag säger bara det. »Pojken är så underligt förtjust i poesi och små ängar, en liten fura med månen bakom, blåsiga solnedgångar eller morgonsolen från toppen af ett högt berg. Och han längtar efter att få se taflor och teckningar, och han är galen i att deklamera om ’Lucifer eller nattens ande’ ur de där versböckerna, som han fick af den rödhåriga skollärarinnan. Men det är bara för att han är så ung. Han kommer att ägna sig med lif och själ åt boxningen, bara vi få honom till att börja, och vara på sin vakt mot obehag, då han måste bo i en stad. »Det är en god sak: han är skygg för fruntimmer. De komma inte att oroa honom än på många år. Han kan rakt inte förstå sig på de där varelserna, och förbannadt få af dem har han sett för resten. Det var skollärarinnan där borta i Samson’s Flat, som satte de där poesigrillerna i hufvudet på honom. Hon var alldeles galen i pojken, fast det hade han inte en aning om. Det var en hetlefrad flicka — inte härifrån bergstrakten, utan nedifrån slättlandet — och till sist blef hon alldeles från vettet, och det var skamlöst så hon hängde efter honom. Och hvad tror ni pojken gjorde, då han äntligen begrep? Han blef rädd som en hare. Han tog filtar och ammunition med sig och gaf sig af in i storskogarna. Jag såg inte en skymt af honom på en månad, och sedan smög han sig in, se’n det var mörkt, och var borta igen på morgonen. Och han ville inte så mycket som se åt hennes bref. ’Bränn upp dem’, sa’ han. Och jag brände upp dem. Två gånger kom hon ridande hit på en indianpony hela vägen från Samson’s Flat, och jag tyckte det var synd om flickstackaren. Hon rentaf trånade efter pojken, och det syntes också i hennes ansikte. Men efter tre månader slutade hon i skolan och reste tillbaka till sin egen hemtrakt, och sedan kom pojken hem för att lefva här i blockhuset igen. »Kvinnor ha varit mången duktig boxares fördärf, men det ska de inte bli för honom. Han rodnar som en flicka, om något kjoltyg tittar på honom en gång till eller tittar för länge första gången. Och alla titta de på honom. Men då han boxas, då han boxas! Herre Gud, det är den gamla irländska vilda glöden, som flammar i honom och sätter fart i hans näfvar. Inte för att han går för långt. Det skall ni inte tro. På min bästa tid var jag aldrig så kallblodig som han. Jag misstänker, att det var min hetsighet, som vållade mina missöden. Men han är ett isberg. Han är het och kall på samma gång, en elektrisk tråd omspunnnen med is.» Stubener höll på att lura till, då den gamle mannens mummel väckte honom. Han hörde sömnigt på. »Jag har sannerligen gjort en man af honom! Jag har gjort honom till en man med två duktiga näfvar och raka ben och ögon, som se skarpt rätt fram. Och jag har spelet på mina fem fingrar och har följt med tiden och de moderna förändringarna. Dykning? Han känner till alla stilar och kraftsparande metoder. Han flyttar sig aldrig två tum, då det räcker med halfannan. Och när han vill, kan han ta språng som en känguruhanne. Kamp på nära håll? Vänta tills ni får se. Bättre än hans kamp på längre håll, och han skulle alldeles säkert ha kunnat boxas med Peter Jackson och besegrat Corbett på hans bästa tid. Jag har lärt honom allting, säger jag, ända till det sista tricket, och han har därtill lärt sig åtskilligt själf. Han är ett riktigt boxargeni. Och han har haft en hel hop unga bergsbor att öfva sig på. Jag har lärt honom finesserna, och de ha öfvat upp hans styrka. De ä’ inte blyga eller petiga. Bölande tjurar och stora gråbjörnar, det är just hvad de ä’, då det gäller att clincha eller ta sats och utdela swingslag. Och han leker med dem. Hör ni hvad jag säger? Han leker med dem, som ni eller jag skulle leka med små hundvalpar.» Stubener vaknade ännu en gång och hörde gubben mullra: »Det är just det lustiga i saken, att han inte tar boxningen på allvar. Den faller sig så lätt för honom, att han tar den som en lek. Men vänta tills han råkar ut för en som är rask i vändningarna. Jag säger bara det, vänta. Då skall ni få se, hur han låter sin sparade kraft svälla ut och hur han klår upp sin motståndare efter alla vetenskapens regler, och aldrig skall ni ha sett något så vackert» I den gråkalla dagningen öfver bergen väcktes Stubener af gubben Pat. »Nu...