Leblanc Arsène Lupin: Gentleman - Stortjuv II

1. Auflage 2021
ISBN: 978-87-11-51890-8
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 2, 124 Seiten

Reihe: Arsène Lupin

Arsène Lupin, denna gentlemannatjuv med goda vanor, smak för romantik och omöjliga kupper presenteras här i tre äventyr. I olika förklädnader dyker stortjuven upp i Paris salonger och välbevakade residens och lurar intet ont anande affärsmän, politiker och förnäma damer på deras skatter. Kommer polisinspektören Ganimard att sätta dit honom en gång för alla? I originalöversättning av Ellen Ryding Författaren Maurice Leblanc (1864-1941) blev omåttligt populär för sina berättelser om Arsène Lupin - i popularitet inte långt efter Sherlock Holmes, som också figurerar i historierna. Med skärpa för detaljer och mild humor skapade han som ingen annan atmosfärer laddade av spänning och intrig. 'Maurice Leblanc skrev charmiga historier om en protagonist vars fräckhet bara överträffades av hans ridderlighet mot damer och hans medkänsla för de sämst ställda.' - J+L, Bloggen Käckare deckare

Autoren/Hrsg.

Leblanc, Maurice

Weitere Mitwirkende

Ryding, Ellen

Leseproben

Hjärtersjuan.
Det finns en fråga, som är nästan självskriven, och som man ofta ställer till mig: »Hur och var har ni lärt känna Arsène Lupin?» Att jag känner honom — därom tycks ej råda något tvivel. De detaljer, jag samlar, detaljer, rörande denne sällsamme, hemlighetsfulle mans liv; de underbara handlingar, vilka jag ofta blir i tillfälle omtala; de tusentals nya bevis, jag bringar i dagen; den tolkning, jag ger av vissa djärva bedrifter, vilkas yttre manifestationer man sett utan att ha kunnat nedtränga vare sig till den inre drivande kraften eller till den osynliga mekanismen — allt detta häntyder om ej på en intimitet, den Lupins hela levnadssätt gör omöjlig, så dock på vänskaplig förbindelse och ganska stor förtrolighet. Men hur jag lärt känna honom? Och hur det kommer sig, att jag fått nöjet bli hans historiograf? Varför han valt mig och ej någon annan? Svaret är lätt: det hela är ett verk av slumpen, och min förtjänst har ej det minsta med saken att göra. Det är slumpen, som ställt mig i hans väg. Det är slumpen, som gjort, att jag blivit inblandad i ett av hans sällsammaste, mest hemlighetsfulla äventyr; det är slumpen, som gjorde mig till medspelare i ett drama, som av honom på ett rent av mästerligt sätt satts i scen, ett drama, så hemskt, så komplicerat, så fullt av oväntade skiftningar och vändningar, att jag ej rätt vet, hur jag skall kunna klart framställa dess gång och utveckling. Första akten utspelades under loppet av den så ofta omtalade natten mellan den 22:dra och 23:dje juni. Och låt mig för min del genast säga, att jag tillskriver mitt vid det tillfället alldeles onormala uppförande den omständigheten, att jag, när jag ganska sent uppsökte mitt hem, befann mig i en särdeles upprörd sinnesstämning. Vi — ett par vänner och jag själv — hade ätit middag tillsammans på Café de la Cascade, och hela kvällen hade vi, under det vi rökte och lyssnade till tonerna från zigenarkapellet, som spelade en mängd melankoliska valser, talat om stölder, rån och mord, om förskräckliga hemlighetsfulla brott. Det är just aldrig en passande förberedelse till en god natts vila. Bröderna Saint-Martin begåvo sig hem i automobil. Jean Daspry — den glade, sorglöse Daspry, som sex månader senare så tragiskt mötte sin död vid marockanska gränsen — Jean Daspry och jag beslöto att återvända till fots — natten var så ljum och mild, om än mörk. När vi anlänt till den lilla villa, som jag sedan ett år tillbaka bebor vid Boulevard Maillot, i Neuilly, sade han till mig: »Är ni aldrig rädd?» »En sådan idé!» »Åh, ser ni, det här lilla huset ligger så isolerat — inga grannar — obebyggda tomter runt omkring. Jag är då sannerligen ingen pultron, och ändå — — ——» »Ni inger då ej en stackare mod just!» »Prat! Jag säger ju detta på skämt, förstår ni väl. Men våra vänner, gossarne Saint-Martin, ha gjort mig riktigt hemsk till mods med sina rövarhistorier.» Han skakade hand med mig och gick sin väg. Jag tog fram min nyckel och öppnade ytterdörren. »Seså!»utbrast jag förargad. »Antoine har glömt att tända mitt ljus!» Men plötsligt kom jag ihåg, att Antoine var frånvarande: jag hade givit honom ett par fridagar. Mörkret och tystnaden förekommo mig plötsligt obehagliga. Jag trevade mig, så fort jag kunde, upp till min sängkammare, varest jag, tvärt emot min vana, genast stängde och riglade dörren. Det tända ljuset återgav mig min kallblodighet. Men jag tog likväl min revolver, en stor revolver med lång skottvidd, ur dess fodral och lade den bredvid mig på nattduksbordet. Detta försiktighetsmått lugnade mig fullständigt. Jag gick till sängs och sträckte efter vanligheten ut handen efter den bok, i vilken jag brukade läsa. Jag blev emellertid högst förvånad. I stället för den papperskniv, som jag kvällen förut lagt mellan bladen för att utmärka stället, där jag slutat, fann jag ett kuvert, förseglat med fem röda lacksigill. Det var försett med mitt namn, både tillnamn och dopnamn, och i ena hörnet stod med stora bokstäver skrivet: »Angeläget». Ett brev! Ett brev till mig! Vem kunde väl ha lagt det på detta ställe? Jag kände mig helt nervös, när jag slet upp kuvertet; det innehöll följande rader: »Ifrån det ögonblick ni öppnat detta brev, så rör er ej, gör ej en gest, utstöt ej ett rop, vad ni än må se, och vad ni än må höra. I annat fall är ni förlorad.» Jag är ej någon pultron, jag heller, och jag kan lika tappert som vem som helst annan se en verklig fara i ansiktet eller le åt en uppjagad inbillnings fantasifoster. Men, jag upprepar det ännu en gång, jag var i ett fullkomligt onormalt sinnestillstånd, mer mottaglig för intryck än vanligt och upphetsat nervös. Och dessutom, fanns det ej i allt detta något hemskt, något oförklarligt, som kunde ha injagat skräck hos även den mest oförvägne och djärve? Mina fingrar höllo konvulsiviskt tag i pappersarket, och mina ögon läste om och om igen de hotande orden: »gör ej en gest»— »utstöt ej ett rop»— »i annat fall är ni förlorad». »Åh, seså!»tänkte jag. »Det måste vara ett skämt, ett enfaldigt gyckelspel.» Jag var nära att le åt min rädsla, ja, till och med nära att brista ut i gapskratt. Vad hindrade mig därifrån? Vilken obestämd fruktan tillsnörde väl min strupe? Jag skulle då åtminstone släcka ut ljuset! Nej, jag kunde ej. »Gör ej en gest, eller ni är förlorad!»stod det skrivet. Men varför skulle jag väl bry mig om att strida mot detta slags självsuggestioner, vilka ofta äro svårare att bekämpa än de farligaste verkligheter? Det bästa var ju att tillsluta ögonen. Så gjorde jag ock. I detsamma förnams i den djupa tystnaden ett lätt buller — så ett häftigt brak. Detta kom tycktes det mig, från en angränsande större sal, i vilken jag installerat mitt skrivbord och från vilken jag skildes endast genom mitt toalettrum. Annalkandet av en verklig fara gjorde mig än mer nervöst upprörd, och jag hade en känsla av, att jag var färdig stiga upp, gripa min revolver och störta in i salen. Men jag steg ej upp: en av gardinerna i fönstret till vänster mitt emot min säng hade rört sig. Det fanns ej något tvivel — den hade rört sig. Den rörde sig allt fortfarande! Och jag såg — åh — jag såg det blott alltför tydligt! — att mellan gardinerna och fönstret, där utrymmet var så knappt, stod en mänsklig gestalt, vars volym hindrade gardinen att falla fullkomligt lodrätt. Och den varelse, som stod där, såg mig också; det var säkert, att han såg mig genom det glesa tyget! Och jag förstod allt: under det att de andra buro bort sitt byte, var det hans uppgift att bevaka mig, injaga fruktan hos mig. Stiga upp? Gripa tag i min revolver? Omöjligt! Han var där — vid minsta rörelse, minsta rop, var jag förlorad. Ett kraftigt slag genljöd genom huset, följt av en rad kortare slag, i grupper av två eller tre; det lät som hammarslag. Eller jag inbillade mig åtminstone detta i min förvirring och fruktan. Och slagen följdes av andra buller, buller så starka och ihållande, att jag mer än väl märkte, att man ej generade sig, utan visste sig vara i fullkomlig säkerhet. Man hade rätt: jag rörde mig ej. Var det av feghet? Nej, snarare av utmattning, av total oförmåga att röra mina lemmar. Och även av klokhet, ty vartill tjänade det väl att strida? Denne man bakom gardinen därborta kunde ju till sin hjälp kalla tio andra, om han så, för gott funne. Skulle jag riskera mitt liv för att rädda några gamla gobeliner och några små konstsaker? Hela natten igenom varade denna pina, denna ångest, dessa outhärdliga kval. Bullret upphörde, men jag låg hela tiden och våndades vid tanken på, att de skulle börja på nytt. Och karlen bakom gardinen? Karlen, som med vapen i hand bevakade mig! Min förskrämda blick lämnade honom ej en sekund ens. Och mitt hjärta klappade med ursinnig fart, och svetten rann utefter min panna och hela min kropp! Plötsligt intogs jag av en känsla av utomordentligt välbefinnande: en mjölkvagn rullade fram över boulevarden, och på samma gång tyckte jag mig märka, att morgonrodnaden smög sig in genom persiennerna och att dagsljuset började förjaga nattens skuggor. Det trängde in till mig i rummet — och andra vagnar rullade förbi — och alla nattens hemska spöken försvunno. Jag steg ur sängen, långsamt, försiktigt. Framme vid fönstret rörde sig ingenting. Jag tog med ögonen noga fäste på vecket i gardinen — det ställe, där karlen stod — jag gjorde ett hastigt överslag av de rörelser, jag hade att utföra, och blixtsnabbt grep jag min revolver och fyrade av. Med ett befrielsens rop störtade jag fram — tyget var genomborrat, fönsterrutan genomborrad. Vad karlen angår, så hade jag ej kunnat träffa honom — ty han fanns ej till! Det fanns ingen människa bakom gardinen! Jag hade således hela natten igenom varit hypnotiserad av ett gardinveck! Och un der tiden hade tjuvar och rövare — — — Rasande, ursinnig, med en fart, som ingenting skulle förmått hejda, drog jag rigeln från dörren, öppnade denna, rusade genom toalettrummet, öppnade en andra dörr och störtade ut i salen. Men utom mig av häpnad blev jag stående liksom fastnaglad på tröskeln — med vidöppna ögon och flämtande andedräkt, mer förvånad, mer förbryllad än nyss, då jag ingen funnit bakom gardinen. I salen var allt sig likt: ingenting hade försvunnit. Alla de föremål, som jag trott vara stulna och bortförda: möbler,...