Larsson Nationens fiende

Om mordet på Olof Palme
1. Auflage 2016
ISBN: 978-91-7569-597-6
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 276 Seiten

Sent på fredagskvällen den 28 februari 1986 sköts Olof Palme ner på öppen gata inför över tjugo ögonvittnen. Mördaren agerade snabbt och effektivt. Efter fullbordad gärning tog han sig springande från platsen utan att lämna minsta spår efter sig. Polisen har lagt ner enorma resurser på att finna mördaren, men vet idag inte mycket mer än vad den gjorde för trettio år sedan. De olika ögonvittnena ger en relativt samstämd bild av vad som hände den där kvällen. Hur mördaren såg ut, vad han gjorde och var han tog vägen efter skotten. Men ett vittne avviker från de övriga på ett markant sätt. Hans berättelse stämmer inte alls med de andras, och dessutom är det ingen som ens har sett honom på platsen. Polisen beslutar sig snart för att avpollettera honom. Mannen kan helt enkelt inte ha varit där. De stämplar honom som mytoman och går vidare med andra vittnen. Men i förhören framkommer en ytterst märklig omständighet. Vittnet som inte ens varit där avslöjar i förbifarten någonting som ingen borde ha kunnat känna till. Förutom mördaren. Nationens Fiende är en grundlig genomgång av mordet på Olof Palme. Här hittar du förhören, indicierna och bevisen, tillsammans med en noggrann analys av vad som egentligen hände den där kvällen. Pocketutgåvan och e-boken innehåller till skillnad från den tidigare utgivna inbundna boken inga bilder.

Nationens Fiende : Om modet på Olof Palme är Lars Larssons debutbok.

Autoren/Hrsg.

Larsson, Lars

Leseproben

Förord

Världens mest kända och utredda brott är mordet på John F Kennedy. När detta skrivs så är det mer än 50 år sedan han sköts, och tusentals böcker har skrivits i ämnet. Den ena boken har en mer fantastisk lösning på mordet än den andra. Förvisso kan man hävda att mordet faktiskt redan är löst. Lee Harvey Oswald häktades på sannolika skäl misstänkt för mordet på både en polis och Kennedy, men mördades själv av nattklubbsägaren Jack Ruby innan någon rättegång eller ens en egentlig polisutredning kunde inledas. Detta faktum har lämnat fältet fritt för spekulationer om Oswalds roll i mordet. Var han ensam? Vittesuppgifter pratar ju om skott från flera olika håll. Var han verkligen en kommunist och Kennedyhatare? En del hävdar i stället att han var hemlig agent anställd av FBI eller CIA. Var hans motiv politiska, personliga eller professionella?

Än idag kommer nya uppgifter om mordet fram, och nya spekulationer torgförs. Trots stora ansträngningar är Kennedymordet fortfarande officiellt olöst och verkar så förbli.

Utredningen av Palmemordet är med hänsyn tagen till omfattning och komplexitet inte helt olik Kennedymordet. Den tragiska händelsen på Stockholms gator i slutet av februari 1986 har resulterat i fler hyllmeter utredningsmaterial än något annat kriminalfall i världen, undantaget mordet på John F Kennedy. Palmeutredningen är unik i Sverige oavsett om man ser till dess omfattning av material, kostnad, mängden inblandade utredare, antal gjorda konfrontationer, mediebevakningen, förekomsten av privatspanare, och inte minst den ymniga mängden konspirationsteorier.

Den första personen som misstänktes för mordet på Olof Palme var, för att använda dåvarande spaningsledningens raljanta beskrivning, den galne österrikaren. Han är dessutom ett bra exempel på alla närmast otroliga sammanträffanden och tillfälligheter som förekommer i utredningen. Historien är märklig: Österrikaren är av polisen ökänd för att ha för vana att sprida hotelser omkring sig. Två dagar innan mordet på Olof Palme uttalar han ett mordhot mot Hans Holmér. Hans namn är alltså ytterst aktuellt i polishuset, så till den grad att man överväger att öka den allmänna uppmärksamheten. Det blir därför självklart för polisen att redan på mordnatten kontrollera denna Österrikare. Vittnen säger att han har kommit till restaurang Karelia på Snickarbacken, endast 400 meter från mordplatsen, ungefär tio minuter efter mordet. Detta spår blir snabbt så hett att polisen i stort sett uppfattar det som att mordet redan är löst. Beslut tas snabbt: Österrikaren måste tas in. Omhändertagandet sker på natten några timmar efter mordet under stor dramatik. Han dras handgripligen upp ur sängen där han sover med en tillfällig bekantskap vid sin sida. Under förhöret som följer kan han inte lämna någon bra förklaring vare sig till vad han har gjort under kvällen, eller var han har varit innan han kom till restaurangen.

Österrikaren passar inte perfekt in på det signalement som de första vittnesmålen beskriver, men det finns naturligtvis ett osäkerhetsutrymme så polisen låter sig inte nedslås. Tvärtom: Han hade uttalat hot, det fanns skäl att anta att han var farlig, och dessutom fanns han på plats i lagom tid efter mordet i gärningsmannens flyktväg. I polisens ögon måste det vara svårt att tänka sig någon annan förklaring än att han är skyldig, tagen med fingrarna just uppdragna och avtorkade ur syltburken.

Då händer det obegripliga. Österrikaren får, helt utan egen inblandning, ett fullständigt oslagbart alibi. En polispatrull har klockan 23:20, alltså nästan exakt vid den tidpunkt då mordet sker, av en slump stoppat honom vid Slussen och utfört en rutinkontroll. Uppgifterna om kontrollen kommer fram några timmar efter anhållandet, och polisen kan inte göra annat än att släppa honom. Självklart väcker detta frågor. Hur kan en sådan perfekt gärningsmannakandidat få ett så bra alibi bara några timmar efter anhållandet? Kan vi inte ana oss till en konspiration här? Kanske. Men, mer troligt – kanske inte. Inga andra uppgifter i denna historia står att finna, inget ytterligare har kommit fram. Spåren slutar här. Finns det en konspiration, så är den i så fall väl dold.

En annan minst lika fantastisk tillfällighet inträffade på en buss i Kalmar län där en passagerare dagen innan mordet säger till sin kompis: ”I morgon ska jag åka upp till Stockholm och skjuta Palme!” En annan passagerare råkar höra samtalet, och när den hemska nyheten om mordet kommer ut dagen efter så är det inte svårt att förstå tjuvlyssnarens upphetsning: Han vet ju vem som har gjort det!

Polisen får in tipset, de utreder, förhör och kontrollerar enligt konstens alla regler. Till sist kan man konstatera att det rör sig om ett skämt. Den presumtive mördaren har ett vattentätt alibi, och det handlar helt enkelt bara om ett – låt vara ytterst smaklöst – skämt. Busspåret är sedan många år av polisen avskrivet som just en ren tillfällighet. Det finns fler exempel på sådana egendomliga tillfälligheter och sammanträffanden, och om även alla dessa är just sammanträffanden eller om de är tecken på en underliggande konspiration är inte lätt att veta.

Mängden spår, vart och ett med någon form av trovärdighet är överväldigande. Sydafrika, PKK, Ustasja, Christer P, högerextrema poliser, 33-åringen, EAP, WACL, Sydafrikanska agenter, CIA och Alf E är alla exempel på spår som på ett eller annat sätt varit aktuella i utredningen. Beroende på betraktarens utgångspunkt och personliga uppfattning kan de bedömas som mer eller mindre trovärdiga. Förespråkaren för ett visst spår bygger indiciekedjor, radar upp tillfälligheter som talar för sitt favoritspår, pekar på avsaknad av alibi och presenterar starka motiv. Däremot undviker naturligt nog förespråkaren att peka på det som talar emot spåret och framhäver i stället bara det som talar för. Det är ett helt naturligt beteende eftersom hon vill lansera just sitt spår som det mest trovärdiga. Men rent logiskt går det ju att bevisa att om ett av spåren är sant, så är ju alla de andra falska, oavsett hur trovärdiga de är. Åtminstone så länge som vi inte tänker oss en superkonspiration, där alla spåren tillsammans bildar en komplott av enorma magnituder, och i slutändan går ihop i en sorts konspirationernas moder.

Ungefär 130 personer har erkänt att de sköt Olof Palme. De första erkännandena började komma in till polisen redan en stund efter midnatt, alltså strax efter mordet. Om vi accepterar mordplatsvittnenas berättelse om en enskild mördare så måste alltså minst 129 av dessa påstådda gärningsmän ljuga. Mer sannolikt så ljuger alla 130. Polisen har utan större ansträngningar kunnat avfärda flertalet av de självpåtagna mördarna som rena bluffmakare.

Kan man lösa mordet? Finns det bevis som till slut otvetydigt skulle kunna peka ut en mördare? Kan någon, polis eller någon annan, till sist hitta det avgörande beviset? Och vad kommer i så fall att krävas av ett sådant bevis för att någon utan rimligt tvivel skulle kunna fällas? Ett erkännande räcker som vi sett uppenbarligen inte. Inte heller ett utpekande av de bäst placerade vittnena räcker, vilket blev tydligt i rättegångarna mot Christer P. Någon DNA eller liknande teknisk bevisning finns inte heller att jämföra mot. Innehav av revolvern kan förstås vara bestickande, men utan stödbevisning är inte heller det något som skulle räcka för att kunna sätta någon bakom lås och bom.

Sannolikt krävs ett eget erkännande tillsammans med innehav av revolvern, gärna tillsammans bevis på att man varit på plats vid tiden för mordet, och dessutom någon form av likhet med signalement, eller rent av ett utpekande från ett eller flera vittnen. Möjligheten för att detta ska inträffa får betraktas som mikroskopisk.

Många så kallade privatspanare har försökt hitta relevanta bevis och de tvärsäkra utpekandena av gärningsmän är många. Med lite god vilja kan man hitta runt 100 böcker som handlar enbart eller till stora delar om Palmemordet. De flesta författare väljer att inte peka ut en gärningsman. Det är inte svårt att förstå, lagen om förtal är...