Larsson Församlingspedagogik

En kyrka som undervisar genom hela sitt sätt att vara
1. Auflage 2018
ISBN: 978-91-7785-827-0
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 332 Seiten

Med Jesus som förebild argumenterar boken för en helhetssyn på kyrkans lärande och undervisning. Första avdelningen har en teoretisk profil på kyrkans undervisning, sammanflätad med hela kyrkans liv. Kyrkan berättar om sin tro genom allt vad den säger, gör och är. Dess undervisningen måste därför vara rotad i kyrkans identitet och dess plats i världen. Därför måste kyrkans självsyn hänga ihop med dess pedagogiska praktik. Andra avdelningen är historisk. Den inleds med en skiss över kyrkans undervisning genom två tusen år. Nästa bidrag beskriver utvecklingen av Svenska kyrkans undervisning under 1900-talet. Tredje artikeln baseras på ett par studieresor i USA. Tillsammans ger de tre bidragen en provkarta över omfattande växlingar i den teologiska och pedagogiska debatten. Tredje avdelningen har en praktisk inriktning. Bibeln mitt i livet tillsammans med Den undervisande församlingen knyter samman teori och praktik i församlingens pedagogiska arbete. Gudstjänsten som pedagogisk process diskuteras som exempel på helhetssynen i församlingens undervisning. I sista kapitlet introduceras James Fowlers tankar om en Växande tro.

Rune Larsson, tidigare lektor vid CTR vid Lunds universitet med inriktning på religionspedagogik. Under senare år med fokus på kyrkornas undervisning, församlingspedagogiken. Mångårig redaktör för Religionspedagogisk tidskrift. Bland nyare publikationer kan nämnas Religion och livsfrågor i radio och TV (2018), handboken i religionspedagogik, Samtal vid brunnar (2009) samt översättningen av Thomas Groome, Kommer det att finnas tro? (2015).

Autoren/Hrsg.

Larsson, Rune

Leseproben

Kapitel 1.
Kristen undervisning – Inbjudan till
möten1
Hela församlingens undervisning Kristen tro lever i den lokala församlingen, i ortens församling. Där gestaltas den i gudstjänsten och församlingens hela liv. Där läser och hör församlingen Guds ord, delar sakramenten, praktiserar kärlekens och försoningens evangelium och vittnar för sin omvärld om sin Herre. Ingen undervisning värt namnet kan ske vid sidan om denna mångfald av uttryck för kristen tro. Ett bibelstudium liksom varje annan form med syfte att vårda växande liv, isolerat från församlingens övriga sätt att gestalta sin tro, saknar sin livsluft och förlorar i spänst. Här syftar jag på församlingens och den kristna kyrkans centrala uppdrag att undervisa om sin tro. Inför Bibelns trosvittnesbörd kan vi svara på två sätt, med att höra och med att inte höra. Till det goda ”hörandet” hör alltid ett ”görande”. Den som hör Guds ord svarar med lovsång, tillbedjan och handling. "Hörandet" kan aldrig isoleras från livet till vardags. Antingen blir "höraren" en "görare" eller så avvisar han Guds tilltal. Redan här befinner vi oss "mitt i församlingen", som lärjungar till kyrkans Herre. Tro och handling hör samman. Om inte töms Ordet på sin kraft. Mötesplats mellan trostradition och människa En kristen kyrka har förpliktelser i två riktningar – sin trostradition och sin samtids människor. De båda leden i denna dubbla förpliktelse måste tas på lika stort allvar. Människors gudserfarenhet representerar en oändlig variation på ett och samma grundtema, som är alldeles för stort för att någonsin kunna tömmas på sitt innehåll och förstås av någon enskild eller rymmas i en församling som eftersträvar likriktning. Den samlade mänskliga gudserfarenheten är rik på nyanser. Den är mångskiftande som all världens musik – samtidigt som den är uppbyggd av sina en gång givna grundelement. Till livets rikedom hör mångfaldens mysteriösa enhet, som enligt kristen tro kan föras tillbaka till skapelsen, då Gud skapade människan till att vara honom lik – och samtidigt till helt unika individer. Skapelsens egen färg- och formsprakande blomsterbukett av mångfaldens skönhet. Undervisningens uppgift: att inbjuda till möten Varje verkligt möte mellan en människa och det kristna evangeliet är ett mirakel. Tänk på vad det betyder att uppleva närhet till en annan människa, att beröras av naturens skönhet eller att mötas av barnets oreserverade tillit. I sådana möten händer det något, som aldrig kan bli annat än en gåva. Kristen undervisning kan aldrig handla om något mindre än just denna möjlighet till nyskapande "möten". Dessa "möten" bär inom sig fröet till något nytt och unikt, en början, som väntar på växt och mognad. Ingenstans, varken i historien eller nutiden finns det två äkta identiskt lika möten mellan Gud och människa. Överallt där en människa, i sin alldeles egna kontext och i frihet, tar emot evangeliet, "de goda nyheterna" om hur Gud befriar, helar och "gör allting nytt", händer något som aldrig hänt förut i historien. Helt enkelt för att vi som går in i sådana möten alla är unika personer. Och just så blir du tagen på allvar som den du är! Visst kan detta låta väl anspråksfullt och kanske obegripligt för den som befinner sig utanför trons område. Jag menar ändå att det går att föra denna typ av resonemang, om man är beredd att acceptera en tillvaro, fylld av skilda sätt att uppfatta verkligheten och därmed också att beskriva den. Vi skulle också kunna beskriva detta som olika, ibland ohörbara, ordlösa språk, för att därmed antyda att den mänskliga tillvaron faktiskt rymmer mer än ett språkområde och att det därför kan vara nödvändigt att lära nya språk.2 Med det sättet att tänka kan vi göra våra försök att beskriva verkligheten med hjälp av dessa olika "språk", som delvis överlappar och delvis kompletterar varandra. En form av verklighetstolkning domineras av det rationella tänkandet, en annan bygger på intuition eller mera sammansatta sätt att uppfatta tillvaron och en tredje lyfter in en transcendent dimension. Inom varje sådan tolkningshorisont skiftar synen på människan och hennes relation till sin omgivning. Jag utgår från att de olika språken kan användas komplementärt och betraktar i det perspektivet människan inte bara som en reproducerande reproduktion utan som ett skapade subjekt.3 Undervisning som förnyar till enhet i mångfald I det föregående betonade jag det unika i varje äkta möte mellan den enskilda människan och hennes Du, för att använda Bubers språkbruk. I varje sådant nyskapande möte finns emellertid också en grundläggande kontinuitet, i vårt exempel representerad av den kristna traditionen med sin förankring i den kristna kanon och ytterst i Herren själv. Men där finns också den grundläggande kontinuiteten i sådant den enskilda människan gömmer inom sig själv, både sådant som är gemensamt för alla och något individuellt och säreget. Det gemensamma är förutsättningen för att en fruktbar kommunikation över tid och rum skall vara möjlig. Det senare är uttryck för livets individualitet och därmed rikedom. Sådant som visar vad det innebär att vara människa av sin egen tid, i sina egna sociala relationer och med sina egna erfarenheter. Allt detta har en avgörande betydelse för en kristen undervisning som syftar till enhet i mångfald. I trons perspektiv kan detta förtydligas ungefär så här: Den kristna undervisningen är en del av Guds strategi för att återupprätta och uppehålla sin skapelse. Den eftersträvar inte uniformitet utan frihet för livets mångfald, därför att den bejakar skapelsens rikedom. Denna samtidiga kontinuitet och förnyelse kännetecknar varje äkta "möte" mellan människa och evangelium. Ur pedagogisk synpunkt ligger här ett viktigt observandum. De "möten" mellan Gud och människa, som formas i evangeliets frihet kommer att vara unika, därför att ingen människa är helt lik någon annan. Varje försök från fostrare och pedagoger att upphäva detta unika hindrar individens växt och innebär därför ett våldförande på både skapelsen, evangeliet och människan som skapades till ett liv som formas efter Guds avbild. Det gåtfulla folket – det är vi alla Lärandets process är liksom livet själv något gåtfullt som ger anledning till förundran. I ett kristet-religiöst perspektiv kan man uttrycka det ungefär så här: Varje människa som lever i sin tro bär inom sig en tolkning av tron, som inte är helt lik någon annans. Och varje tillfälle då vi upptäcker något nytt, dvs lär oss något, gör vi det på vårt alldeles egna sätt samtidigt som vi delar grundläggande mänskliga drag. I grunden gäller detta allt lärande. Och det reser krav på ödmjukhet och respekt. Därför kan alla som lever i växandets process kalla sig "det gåtfulla folket". Varför inte påminna om Ingemar Olssons finstämda sång om att bejaka varandra mitt i våra olikheter. Du vet väl om att du är värdefull, Att du är viktig här och nu, Att du är älskad för din egen skull, För ingen annan är som du. Slutsatsen av detta blir att varje människa i grunden är ett mysterium och ett löfte till sin omgivning. Den insikten är grundläggande för all pedagogisk verksamhet och en varningssignal för största varsamhet vid varje försök att likrikta, föreskriva och utvärdera med våra ofta alltför trubbiga mätinstrument. I kristet sammanhang har vi därför anledning att påminna om varje enskild människa som ett unikt löfte och en gåva till den kristna...