Helleberg Vredens plog

1. Auflage 2017
ISBN: 978-87-11-75420-7
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 398 Seiten

Jofrid, den oäkta dottern till Sveriges konung, återvänder hem efter en tid i exil. Med sig har hon sin älskare, krigaren Sten Algotsson. Trots att deras kärlek är olaglig bildar de familj. Men i 1300-talets Sverige härjar pesten, som återigen sätter allt på spel. Maria Helleberg föddes 1956 och är en dansk författare. Hon har skrivit en rad populära historiska romaner, men också samtidsromaner och en mängd barn- och ungdomsböcker.

Autoren/Hrsg.

Helleberg, Maria

Weitere Mitwirkende

Liljegren, Eva

Leseproben

1
Gunnar
1324-28 Han tog mod till sig och gick in genom den höga, spetsbågade dörren till kyrkan, väl vetande att det var en onödig risk. Fosterfadern hade förbjudit honom att gå ut i staden utan ledsagare. Det var inte längre som det hade varit när de var fredlösa och utan vänner i Norge. Fosterfadern hade män i sin tjänst, Gunnar behövde inte gå ensam och oskyddad. Men idag var han ute på egen hand. Strax innanför dörren stannade han, höll på att falla över sina egna klumpiga fötter, och ångrade djupt sin våghalsighet. Men en dag måste det ju göras. Kyrkorummet öppnade sig för honom, alltför vidsträckt, grått och okänt. Från ett osynligt ställe i koret strömmade sången som ett lätt tryck av ljud mot hans bröst, av motvilja och förstämning. Han vätte fingrarna med vigvatten och korsade sig, ett par droppar föll på det grå stengolvet, och en liten borstig hund böjde sig blixtsnabbt efter vätskan, såg sedan upp på honom, besviken. Parasiterna kröp i dess päls, han gick runt den och fortsatte framåt, tvekande och tafatt. En gravsten sköt upp i ankelhöjd, han höll på att falla över den och brydde sig inte ens om att det möjligen var en förolämpning mot de döda, höll den insvepta figuren tätt intill sitt bröst. Han föreställde sig vad som kunde ha hänt med Cecilia om han verkligen hade fallit; det gick kalla kårar längs ryggraden och uppför nacken, så att han rent av kunde känna de små håren resa sig i stickande rädsla. Han sökte med blicken längs de stora träställningarna, där måste bildhuggaren finnas. Gick efter rösterna, den annorlunda klangen – de flesta mästarna var tyskar, hade han hört, men han hade ingen aning om hur deras språk lät. Det här var i alla fall varken svenska eller norska, de två språk han var förtrogen med. En av gesällerna fick en örfil av en större, äldre man, och Gunnar stannade som om slaget hade träffat honom själv. Också här såg man denna oförklarliga handling. Det skulle han aldrig ha trott. Som barn hade han närt det syndiga hoppet att hans föräldrar skulle kasta av sig sina vanliga skepnader och avslöja sina egentliga jag – att de skulle förvandlas, så som djur ändrade färg efter årstiden, vita om vintern och grå om sommaren. Eller att han en dag skulle upptäcka att han var en bortbyting, som i visorna. Att han hade andra, verkliga föräldrar någon annanstans, och att dessa verkliga föräldrar älskade honom, skulle bli lyckliga och rörda över att få honom tillbaka. Men det skedde aldrig, hans föräldrar var eviga och oföränderliga. Man kunde inte rätta sig efter deras önskningar, för kraven ändrades från dag till dag, ja från timme till timme om man hade otur. Han förstod inte anledningen till att det virvlade örfilar i luften var han än visade sig. Alla andra i släkten var uppkallade efter döda familjemedlemmar: om det gått rätt till skulle han ha varit döpt till Bengt eller Arvid, Finn eller Oluf. Men han hette Gunnar. Det fanns inte heller något helgon med det namnet, det var fult, gammalmodigt och hedniskt. Och han hade slagit sig till ro med insikten att hans föräldrar slog honom därför att han var ful, liten och svart och mager. Hans fosterföräldrar slog honom inte. Ingen i hans nya hem slog honom. Det hade i början framkallat stark misstro. För hans fosterföräldrar var inte sjuka som hans far hade varit, de var vackra och särartade, och i deras ögon måste hans fulhet ha varit mycket mer påfallande. Det fanns så många fel hos honom, han hörde dåligt och drog det ena benet efter sig. Varje vinter låg han till sängs med ögoninflammation och feber; smärtorna kom ilande som små klot av eld från lungorna. Han hade en känsla av att fosterföräldrarna skulle bli mycket uppskrämda om de upptäckte att han varken satt i biskopsgårdens trädgård och flätade blomsterkransar eller sprang omkring i stallarna för att se på hästarna. Han hade varit tvungen att ljuga för förstå gången, för att slinka iväg i detta brådskande ärende. Men det var det värt. Han lät gesällen fråga om mästaren hade tid ett ögonblick – det fanns fortfarande en rest av förödmjukelse i det tomma, kantiga ansiktet; Gunnar var förundrad. Gesällen var inte mycket äldre än han själv, med håret klippt ojämnt över öronen, höga kindben och sneda ögon, en fet rödaktig hy. Han såg ut som vilken bondpojke som helst, men han var den första tysk som Gunnar hade talat med. Meddelandet översattes till ett annat språk, som lät som om det talades högt uppe under gomvalvet. Och den fete mannen på den obearbetade ännu doftande träställningen lät arbetet vila. Det såg ut som om mannen blev missnöjd över avbrottet. Gunnar våndades och rodnade djupt inför den illvilliga blicken. Men mästaren torkade de röda, repade händerna på förklädet och lade sina knivar i rad på brickan innan han stånkande steg ned från höjderna. Gunnars händer hade börjat skaka så att han tappade Cecilia ur det skyddande tyglagret. Tysken fångade henne i luften och höll henne ifrån sig, hostade samtidigt häftigt och gjorde helgonet äran att vända sig bort en aning innan han släppte iväg slemklumpen. Cecilia var den enda figur han hade fått färdig och vågade visa upp. Hon var lika lång som hans egen underarm, med luta i ena handen och skarpa veck i klänningen, släpet inklämt under ena armbågen, som hans fostermor när hon var klädd i sina bästa kläder. Så som han knappast hade haft tillfälle att se henne under de år när de hade bott tillsammans som fredlösa i Norge. Medan han ännu arbetade med figuren, skar och snittade och rev bort små kvistigheter med naglarna, hade Cecilia varit mittpunkten i hans liv, och han hade sett hennes former överallt. Nu äntligen såg han henne, som alla andra måste uppfatta figuren – oansenlig och ofullbordad, utan utsmyckning och guld. Tysken vände obarmhärtigt upp och ner på henne, som en kökspiga med en plockad höna innan den glider ner i grytan. Så vände han sig till gesällen och frågade något på sitt hårda språk. Gesällen blinkade med ögonfransarna ett par gånger för att antyda att det här egentligen var långt under hans värdighet, och översatte slutligen med släpig röst: – Mäster Francke vill gärna veta var du har gått i lära, lille svensk? Tysken snurrade runt, på samma gång rörligt och lätt trots sin tunga kropp, han knep ihop ena ögat och lät Cecilia balansera på handflatan. Det syntes ingen förändring i hans ansikte, men Gunnar blev varm av lycka där han stod och tungan förstörde de vackra ord han försökte att svara med. Mannen trodde att han lärt sig yrket, han som hade skurit helt på måfå. Och nu ville mästaren veta varifrån han kom, om han var ansluten till något gille eller en verkstad, om han var född i äkta säng och kunde gå i god för sin släkt. Det var svårt alltsammans – han var omyndig, måste följa med sina fosterföräldrar som han hade gjort när styvfadern dömdes fredlös. Och medan han försökte redogöra för sin härkomst, insåg han att bildhuggare var så gott som det enda han aldrig kunde bli. Visserligen var han en utarmad son till en utarmad yngste son, men han tillhörde Ängel-släkten, och ingen man som förde den bevingade gripen i sitt vapen kunde sjunka så djupt att han livnärde sig med sina händers arbete. Så enkelt var det. Hans plats var anvisad redan före avelsen. Hans öde hette Lindö. En gård någonstans i Uppland. Han kunde inte komma ihåg stället – han hade lämnat gården tio år gammal, utan att veta hur länge det skulle dröja innan han kunde komma tillbaka. Nu kunde det för hans del göra detsamma. Ingen hindrade honom när han tog sig förbi skrivarna, in i den fönsterlösa kammaren, som var klädd med läder. Han tappade andan av synen och av den torra lukten av pergament och damm. Han hade aldrig sett böcker utanför ett kyrkokor. Men här stod de på hyllor som om de hade avlat fram varandra – stora och små, slitna och nya, några trasiga, andra ordentligt fastlåsta vid hyllorna – han kom att tänka på gammal ost, som man påstod kunde gå sin väg av sig själv. På Kalmarhus erbjöds inga nöjen. Ingenting alls. Sedan han kom hit hade han haft tråkigt – och inte ens kunnat dela sin besvikelse med någon. Redan ordet hovet hade fått hjärtat att spritta i hans bröst. Men det var inte så som han hade väntat sig, och i varje fall inte som fosterfadern hade beskrivit det. Här på Kalmarhus bodde tolv unga män, utsedda att hjälpa den mycket omtalade kung Magnus Eriksson när han en dag behagade lämna Varberg för att bese sina riken. Ynglingarna sov två och två för att hålla varandra varma under vinternätterna, och vid bordet delade de matbricka och bägare. Men ingen ville dela med Gunnar för han kände ju ingen av dem förut. Om de ville låna något såg de rakt igenom honom som om han vore gjord av glas. Och de var alla lika varandra – med starka, kraftiga kroppar, anpassade till de vackra hästar, jaktfalkar och engelska jakthundar de hade utrustats med hemifrån. Han var ensam om så mycket, ensam om att vara föräldralös, ensam om att ha fosterföräldrar som hade bott utomlands, ensam om sitt namn och den sällsynta förmågan att kunna läsa och skriva. Här hos kanslern satte man värde på hans förmåga, det visste han, så han gick fram till en av klerkerna och bad att få stå och läsa någon bok vilken som helst vid en av de tomma pulpeterna. Mannen tittade strängt på honom. På sin väg till hyllorna flinade han mot en annan klerk, med stora gula hästtänder stickande ut ur munnen. – Jag...