Goldmann Förändrad men sig lik

Internationell politik på 2000-talet
1. Auflage 2020
ISBN: 978-91-8007-086-7
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 160 Seiten

Vad förändras och vad är sig likt? • stormakterna? • självbestämmanderätten? • FN? • väljarna? • mångkulturen? • internationalismen? • suveräniteten? • dystopierna?

Kjell Golmann har varit professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet och var dessförinnan forskningschef vid Utrikespolitiska institutet. Han har utgett ett 20-tal böcker. Anknytning till Förändrad men sig lik har särskilt Det internationella systemet (Bonniers 1978), Democracy and Foreign Policy (Gower 1986), The Logic of Internationalism (Routledge 1994) samt Transforming the European Nation-State (Sage 2001).

Autoren/Hrsg.

Goldmann, Kjell

Leseproben

1. De största härarna och
den internationella ordningen

Det ska ha varit vid Wienkongressen 1814–15 efter Napoleonkrigen som «stormakt» började användas som fackterm i internationell diplomati. De som avsågs var segrarmakterna Storbritannien, Preussen, Ryssland och Österrike samt det besegrade Frankrike. Dessa fem inte bara dominerade kongressen utan tillskrev sig uppdraget som övervakare av den post-napoleonska ordningen. Sedan dess har det ansetts höra till grunderna för analys av internationell politik att ange vilka som är stormakter, vilka relationer de har med varandra samt vad detta betyder för den internationella ordningen i meningen freden och säkerheten.

Kriterierna för stormaktsstatus har aldrig varit tydliga men de makter som nämndes förblev länge ungefär desamma. «Af ... [Europas] stater kallas sex stormakter: Ryssland, Tyska riket, Österrike-Ungern, Storbritannien, Frankrike och Italien», hette det i Carlsons Skolgeografi år 1892. «De äro nämligen folkrikast och ha de största härarna».1 Under de följande decennierna tillkom USA och kanske Japan medan Österrike blev en småstat bland andra. Även efter andra världskriget, när FN-stadgan skrevs, gavs en särskild ställning åt en handfull stater: de sedan Wienkongressen självklara Storbritannien, Frankrike och Ryssland, nu i form av Sovjetunionen, samt USA och Kina i stället för Tyskland och Japan. Ungefär som förr.

En avgörande förändring inträffade först när USA och Sovjetunionen i slutet av 1940-talet framträdde som «supermakter».1 Kring dessa båda grupperades flertalet övriga stater i en motsättning mellan två läger, en nyhet i världspolitiken. Som det uttrycktes i jargongen: den internationella politiken blev «bipolär» efter att tidigare ha varit «multipolär». Detta antogs i grunden förändra villkoren för internationell ordning.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 återstod bara USA, «den enda supermakten». Under några år tycktes den internationella politiken ha blivit «unipolär». Så enkel är den inte längre, om den någonsin varit det. Det kalla krigets bipolaritet har ersatts av något mer obestämt, med oklara konsekvenser för den internationella ordningen.

2000-talets stormakter

Det klassiska kriteriet på stormaktsstatus är enkelt: det som i 1892 års skolgeografi kallades «de största härarna», numera gärna mätta med fredsforskningsinstitutet SIPRI:s data om länders militärutgifter. På 1970-talet, vid bipolaritetens höjdpunkt, stod USA och Sovjetunionen i en klass för sig med militärutgifter i samma storleksordning och var för sig 7–8 gånger större än trean Kinas. Fyra decennier senare var USA i ensam ledning med militärutgifter omkring 2,5 gånger större än tvåans, numera Kina, vars militärutgifter i sin tur var omkring 3,5 gånger större än vad som gällde för staterna närmast därefter (tabell 1.1 nästa sida). Med detta mått stod onekligen «den enda supermakten» USA alltjämt i en klass för sig jämfört med nästan alla andra. Men knappast i jämförelse med Kina, uppstickaren. Den internationella politiken började återigen få bipolära drag, fast med mindre utpräglad symmetri, mindre genomgripande blockbildning och mer begränsad konfrontation än på det kalla krigets tid.

Här finns anledning stanna upp inför antagandet att staters makt kan mätas med kvantitativa indikatorer, en förenkling med lång tradition. Begreppet makt används i skilda betydelser men innebörden brukar vara att en aktör– en person, en organisation, en stat – har makt i den utsträckning den kan få andra att göra vad dessa annars inte skulle ha gjort.2 Om denna förmåga är det svårt att generalisera. När vi vill säga något välgrundat om den övergripande maktfördelningen i ett system är vi därför hänvisade till att studera fördelningen av resurser som kan omvandlas till framgångsrik maktutövning – kunskaper, befogenheter, opinionsstöd, pengar. När det gäller internationell politik är det klassiska antagandet att det som främst har betydelse för vem som får sin vilja fram är fördelningen av militär styrka, «härarna».

1. USA

649

3,2

2. Kina

250

1,9

3. Saudiarabien

67

8,8

4. Indien

66

2,4

5. Frankrike

64

2,3

6. Ryssland

61

3,9

7. Storbritannien

50

1,8

8. Tyskland

49

1,2

9. Japan

47

0,9

10. Sydkorea

43

2,6

SIPRI

Denna förenkling var inte orimlig på 1800-talet, inte heller på de två överväldigande kärnvapensystemens tid. Idag skymmer den sikten. Även annat måste vägas in av den som vill beskriva den internationella politikens övergripande maktstruktur.3

. Det har efter hand blivit en truism att internationell makt inte bara är en fråga om «härar» utan också om pengar. Ekonomisk och militär överlägsenhet behöver inte gå tillsammans. De gjorde det inte under det kalla kriget – Sovjetunionen var, som man sade, «militär» supermakt men inte «civil».

På 2000-talet har dock obalansen mellan militärt och ekonomiskt minskat. År 2018 var skillnaden mellan USA:s och Kinas bruttonationalprodukter mindre än i fråga om militärutgifter samtidigt som avståndet till trean i detta hänseende var större (tabell 1.2). Det såg ut som om båda de ledande staterna numera var «civila» supermakter lika mycket som «militära».

Av tabellen framgår att EU:s samlade ekonomi år 2018 var i samma storleksordning som USA:s och Kinas. Jag ska återkomma till i vad mån detta gör EU till en tredje supermakt.

1. USA

20 580

2. Kina

13 368

3. Japan

4 972

4. Tyskland

3 951

5. Storbritannien

2 828

6. Frankrike

2 780

7. Indien

2 719

8. Italien

1 999

9. Brasilien

1 868

10. Sydkorea

1 720

EU28

18 605

Mot BNP som indikator på makt invänder man alltid att det från maktsynpunkt viktiga inte är storleken av en ekonomi utan omfattningen av dess ekonomiska relationer. Som framgår av tabell 1.3 var Kina 2017 klart överlägset alla andra länder i fråga om varuexport och USA i fråga om tjänsteexport. Såtillvida bekräftades bilden av att den internationella politiken åter fått bipolära drag.

En mycket betydelsefull förändring på 2010-talet jämfört med det kalla krigets 1970-tal var emellertid EU:s tillkomst som ekonomisk maktfaktor vilken kanske, eller kanske inte, var att jämföra med stormakter i traditionell mening. Det framgår av tabell 1.2 att EU sammantaget blivit en ekonomisk supermakt jämförbar med USA och av tabell 1.3 att EU i vissa hänseenden blivit den dominerande makten, nästan den «enda supermakten».