Dickens Pickwick-klubbens efterlämnade papper

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-57149-1
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 158 Seiten

Denna komiska berättelse om ett gäng äldre herrars äventyr på den engelska landsbygden på 1820-talet blev en exempellös framgång när den först utkom i följetongsform åren 1836-37. Boken gjorde Charles Dickens genast ett namn i hela den engelskspråkiga världen. Med den fryntlige herr Pickwick som mittpunkt råkar de ständigt i dråpliga situationer var de än hamnar men räddas gång efter annan av sin betjänt, den påhittiga och kvicktänkta Sam Weller. Läsaren får bekanta sig med ett oräkneligt antal färgstarka personer tecknade med ohejdbar berättarglädje och livfull satir, inte sällan med aristokratins företrädare i skottgluggen. Här får vi också inblick i de säregna miljöerna kring de slags resehotell som låg längs de engelska landsvägarna. Innehåller både del 1 och 2. I originalöversättning av Carl Johan Backman Charles Dickens (1812-1870) var kanske den mest framgångsrika och älskade brittiska författaren under 1800-talet, en popularitet som fortsatt i våra dagar. Han förenar oförglömliga personporträtt och en känsla för medryckande berättelser med en blick för samhällets utsatta existenser.

Autoren/Hrsg.

Dickens, Charles

Weitere Mitwirkende

Backman, Carl Johan

Leseproben

Första Kapitlet.
Pickwickarne. Den första ljusstråle, som belyser det dunkel och i en bländande klarhet förvandlar det mörker, som synas omgifva den tidigare historien om den odödlige Pickwicks offentliga bana, härleder sig från genomläsningen af följande inledning till Pickwick-klubbens förhandlingar, hvilken utgifvaren af dessa papper anser för ett synnerligt nöje att få framlägga för sina läsare, såsom ett bevis på den omsorgsfulla uppmärksamhet, outtröttliga flit och fina urskilning, hvarmed han forskat bland de mångfaldiga dokument, som blifvit honom anförtrodda. »År 1827, den 12:te maj, under presidium af Joseph Smiggers, esq., S. V. O. P. K. L.1, fattades enhälligt följande beslut: »Att sällskapet, med känslor af oblandad tillfredsställelse och obetingadt gillande tagit kännedom om den uppsats, som meddelats af Samuel Pickwick, esq., S. O. P. K. L.2, under titel af ’Spekulationer rörande Källan till Hampsteads-Dammarna, jemte Några Iakttagelser af Spiggens Sprittning’, och att Sällskapet härmed betygar besagde Samuel Pickwick, esq., S. O. P. K. L., sin varmaste tacksamhet för densamma. »Att Sällskapet, medan det djupt känner de fördelar, som vetenskapen måste skörda af ofvan påpekade verk, icke mindre än af de outtröttliga forskningar som vidtagits af Samuel Pickwick, esq., S. O. P. K. L., uti Hornsey, Highgate, Brixton och Camberwell3, icke kan annat än hysa en liflig känsla af den oskattbara vinst, som ovilkorligen måste uppstå för kunskapens befordrande och lärdomens spridning, ifall denne lärde man utsträckte sina spekulationer till ett mera vidsträckt fält och ökade omfånget för sina resor samt följaktligen vidgade sferen för sina iakttagelser. »Att Sällskapet, på grund af nyssnämda uppfattning, tagit i allvarligt öfvervägande ett af omberörde Samuel Pickwick, esq., S. O. P. K. L., och tre andra här nedan nämda Pickwickare framstäldt förslag, att en ny afdelning af De Förenade Pickwickarne skulle bildas, under benämning: Pickwick-Klubbens Korresponderande Afdelning. »Att sagda förslag blifvit af Sällskapet godkändt och gilladt. »Att följaktligen Pickwick-Klubbens Korresponderande Afdelning härmed är konstituerad; och att Samuel Pickwick, esq., S. O. P. K. L., Tracy Tupman, esq., P. K. L., Augustus Snodgrass, esq., P. K. L., och Nathanael Winkle, esq., P. K. L., härmed äro nämda och utsedda till ledamöter af densamma; samt att de ombedjas att, tid efter annan, till den i London stationerade Pickwick-Klubben insända bevittnade berättelser om sina resor och forskningar; om sina iakttagelser rörande karakterer och seder, och om samtliga sina äfventyr, jemte alla tal och skrifter, hvartill lokala scenerier eller sällskap kunna gifva anledning. »Att Sällskapet varmt omfattar den grundsats, att hvarje ledamot af den Korresponderande Afdelningen bestrider sina egna resekostnader, och att det icke har den ringaste invändning att göra mot att besagda Afdelning, på samma vilkor, fortsätter sina forskningar för huru lång tid den för godt finner. »Att medlemmarne af omberörda Korresponderande Afdelning härmed underrättas, att deras förslag, att betala postporto för sina bref och transportkostnaden för sina paket, blifvit af Sällskapet taget i öfvervägande; att Sällskapet finner ett sådant förslag värdigt de stora själar från hvilka det utgått, samt att det härmed förklarar sitt fullkomliga gillande deraf.» En tillfällig iakttagare, tillägger sekreteraren, hvars anteckningar vi ha att tacka för följande berättelse — en tillfällig iakttagare skulle möjligen icke ha funnit någonting utomordentligt i det skalliga hufvudet och de cirkelrunda glasögonen, som oafvändt stodo riktade mot hans (sekreterarens) ansigte, under uppläsandet af ofvanskrifna beslut. Men för dem, som visste att Pickwicks gigantiska hjerna arbetade under denna panna, och att Pickwicks strålande ögon tindrade bakom dessa glas, var synen onekligen intressant. Der satt den man, som hade utforskat de väldiga Hampstead-dammarne till deras källa och upprört den vetenskapliga verlden med sina Iakttagelser af Spiggens Sprittning, lika lugn och orörd som de djupa vattnen i de förra en kall vinterdag, eller som ett enstaka specimen af de senare uti de innersta gömslena i en stenkruka. Och huru mycket intressantare blef icke denna syn, då denne vidtberömde man, väckt till fullt lif och rörelse af ett enstämmigt rop på »Pickwick» från hans följeslagare, långsamt uppsteg i den Windsor-stol, på hvilken han hittills hade suttit, och tilltalade den klubb som han sjelf hade stiftat. Hvilket studium för en målare framställde icke denna lifvande scen! Der stod den vältalige Pickwick, med ena handen gratiöst dold bakom sina rockskört, och den andra sväfvande i luften för att understödja hans glödande deklamation; hans upphöjda ställning afslöjade dessa benkläder och damasker, hvilka, om de hade suttit på en vanlig man, möjligen hade undgått att väcka någon uppmärksamhet, men hvilka, då de sutto på Pickwick, ingåfvo, om vi så få uttrycka oss, en ofrivillig bäfvan och vördnad; och omkring honom sutto de män, som frivilligt hade åtagit sig att dela farorna under hans resor och som voro bestämda att dela äran af hans upptäckter. På hans högra hand satt mr Tracy Tupman, den alltför känslige Tupman, som med de mognare årens visdom och erfarenhet förenade en ynglings hänförelse och känsloglöd i den mest intressanta och mest förlåtliga af alla menskliga svagheter — kärleken. Tid och riklig näring hade utvidgat hans forna romantiska gestalt; den svarta sidenvästen hade blifvit allt mer och mer utlagd; tum för tum hade den gyllene guldkedjan nedanför densamma försvunnit ur Tupmans synkrets, och så småningom hade den svällande hakan inkräktat på den hvita halsdukens område; men Tupmans själ hade icke undergått någon förändring — beundran af det täcka könet var ännu dess herrskande lidelse. Till venster om sin store mästare satt den poetiske Snodgrass, och nära honom åter sportsmannen Winkle, den förre insvept i en mystisk blå kappa med hundskinnskrage, och den senare lånande ökad glans åt en ny grön jagtrock, en rutig halsduk och ett par tätt åtsittande mörkgrå benkläder. Pickwicks oration vid detta tillfälle äfvensom den derpå följande debatten äro införda i Klubbens Handlingar. Båda ha ett starkt slägttycke med andra utmärkta korporationers tal och förhandlingar, och som det alltid är intressant att spåra en likhet mellan store mäns åtgöranden, meddela vi här början deraf. Mr Pickwick anmärkte (säger sekreteraren), att ryktbarhet är kär för hvarje mans hjerta. Poetiskt rykte var kärt för hans vän Snodgrass; rykte för eröfringar var lika kärt för hans vän Tupman, och längtan att förvärfva rykte som ryttare, jägare och fiskare intog främsta rummet i hans vän Winkles bröst. Han (mr Pickwick) ville icke neka, att han stod under inflytande af menskliga lidelser och menskliga känslor (bravo!) — möjligen af menskliga svagheter — (höga rop af »Nej!»); men så mycket ville han säga, att om någonsin egenkärlekens eld utbruste i hans hjerta, så släcktes den grundligt af hans önskan att framför allt tjena sina medmenniskor. Nästans pris var hans brandstege, filantropien hans assuranskontor (väldiga bravorop). Han hade känt en viss stolthet — han erkände det öppet, och hans fiender finge gerna rida upp derpå — han hade känt en viss stolthet, då han framlade för verlden sina Iakttagelser af Spiggens Sprittning; de må bli ryktbara eller icke. (Ett rop af »De äro det!» och skallande bifall.) Han ville antaga den hedervärde Pickwickares försäkran, hvars röst han nyss hade hört — de voro ryktbara; men om denna afhandlings rykte än skulle sträcka sig till den kända verldens yttersta gränser, skulle dock den stolthet, hvarmed han skulle erinra sig författarskapet till detta arbete, vara ett intet mot den stolthet, hvarmed han såg sig omkring, i detta, det stoltaste ögonblicket af hans lif. (Bravo!) Han var en ringa person (nej! nej!). Detta oaktadt kunde han likväl icke undgå att känna, att man hade utvalt honom till en bestämmelse, som var förknippad med stor ära och någon fara. Resor vore för närvarande en vansklig sak, och de skjutsandes sinnelag upprördt. Om vi se oss omkring och betrakta hvad som försiggår omkring oss, se vi öfverallt huru diligenser stjelpa omkull, hästar skena, båtar kantra och ångpannor springa (Bravo! — en röst: »nej!»). — Nej? (Bravo!) Må den hedervärde Pickwickare, som ropade »nej!» så högt, stiga fram och förneka det, om han kan (Bravo!). Hvem var det som ropade »nej»? (Enthusiastiska bravorop.) Var det någon fåfäng och i sin fåfänga sårad man — han ville icke säga bracka — (ljudligt bifall) — som, afundsjuk öfver de loford, hvilka han (mr Pickwick) — måhända oförtjent — hade fått uppbära för sina forskningar, och nu, retad af det tadel, som drabbat hans svaga täflingsförsök, begagnade detta lumpna och lömska sätt att — »Mr Blotton (från Aldgate) reser sig för att kalla talaren till ordning och frågar, om den hedervärde Pickwickaren syftar på honom? (Rop af: ’Ordning!’ ’Ordförande!’ ’Ja’, ’Nej’, ’Fortsätt’, ’Sluta’ etc.) »Mr Pickwick förklarar att han icke låter nedtysta sig af skrik. Han hade verkligen syftat på den hedervärde gentlemannen. (Stor uppståndelse.) »Mr Blotton ville i sådant fall endast säga, att han tillbakakastade den hedervärde gentlemannens falska och löjliga anklagelse med det djupaste förakt...