Busch Min kärlek är du

1. Auflage 2019
ISBN: 978-87-11-73314-1
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 158 Seiten

Anna kände sig enormt lycklig tillsammans med Jan. Föga anade hon att Marja fanns i periferin. Marja som betytt så mycket för Jan. Var det inte slut? Eva Busch (1938-) är en svensk författare som skrivit ett tiotal kärleksromaner mellan 1968-1985. Hon har även skrivit två romaner tillsammans med sin man Helmut Busch.

Autoren/Hrsg.

Busch, Eva

Leseproben

Kapitel 1
Klockan gick mot tre på natten och stämningen var avdankad och mojnad. Jan såg sig omkring, tittade trött på de tömda glasen och överfyllda askkopparna och det dunkade dovt vid hans tinningar. Han kunde ha lämnat festen för länge sedan. Men det var fredag kväll och en lång lördag och en lika oändlig söndag låg framför honom och han kunde lika gärna trötta ut sig ordentligt, så att åtminstone halva dagen därpå gick åt till sömn. Allt hade varit så annorlunda förr. På Marjas tid. En flicka som hette Anna tittade med häpnad på klockan och utbrast: – Gode tid, så sent det är! Får jag ringa efter en taxi? Det slog Jan att det var det första han hört henne säga den kvällen och natten. Flera gänger hade han undrat vad hon egentligen gjorde där. Hon verkade blyg och skygg och helt utanför. Så sa någon att hon var syster till värdens fru och han fick sin förklaring. Hennes röst var mycket mjuk och en smula vemodig. Jan gick fram. – Eftersom vi är de sista så kanske vi kan dela på en taxi, sa han. Om du har dina vägar något så när åt mitt håll, förstås. Hon såg upp på honom. Hennes ögon var häpnadsväckande bruna. – Närmast ska jag till Östra Station, sa hon. Jag bor i Åkersberga. – Slumpens vägar, sa Jan leende. Jag bor i Täby. – Utmärkt, strålade värdinnan. Jag går och ringer efter en bil. Och vänd till Jan: Trevligt att du kunde komma. Vi ses snart igen, hoppas jag. Och till sin lillasyster Anna: Du kan hälsa mamma att jag såg ett vansinnigt snyggt tyg på NK. En mild blå ton som skulle klä henne perfekt. Och tillräckligt diskret mönstrat för att passa till morbror Johans femtioårsdag. Jaså, hon bor hemma hos sin mamma, tänkte Jan. Hur gammal kunde hon vara? Nitton? Tjugo? Rentav arton? Han betraktade henne förstulet när de drog på sig ytterkläderna ute i tamburen. Hon såg ut som om hon kommit direkt från en mycket välartad gymnasistfest. Nåja, den här festen hade också varit välartad på sitt sätt, om man undantog att de bortemot tjugo gästerna hade försett sig ordentligt med knappar innanför västen. – Östra Station, sa han till taxichauffören. Och när bilen svängde ut från villan lutade han sig tillbaka i baksätet och märkte instinktivt att Anna i baksätets andra hörn var för trött och ur humör att konversera. Så han tänkte på Marja i stället. Den senaste tiden hade han inte tänkt på henne så ofta och han visste att det var ett sundhetstecken. Det var ändå tre år sedan nu. Tre år sedan hon spårlöst försvann och lämnade honom förtvivlad, förvirrad och helt i upplösning. Den sista kvällen … Fast då hade han inte vetat att det skulle bli den sista, han hade tagit för givet att de skulle träffas igen och igen och igen och till sist bestämma sig för att dela livet. Så mycket hade han älskat henne. Den sista kvällen hade de gått på bio och sett en reprisfilm – det var Marja som envisats med Bergmans Nattvardsgästerna, själv hade han velat titta på något muntrare. Men Marjas vilja var hans lag. Efteråt hade de ätit ostbricka med vin på ett ställe i Gamla stan. Och Marja hade varit sig helt lik. Då var hon tjugofyra – och han tjugoett – och det rödblonda, raka håret hade skimrat i det hyperromantiska stearinljusskenet. Han hade tagit hennes hand över bordet. – Jag älskar dig, hade han sagt som så många gånger förr under det halvår som de känt varandra. – Du är så ung, hade hon svarat. Inte stort mer än en pojkvasker. Inte vet du vad kärlek är. Äkta kärlek känner man först när man har lärt sig leva. Och du är bara i början av livet än. – Toka, hade han svarat. Du pratar som om du vore nittio. När de skildes utanför hennes port – hon hade sagt att hon var dödstrött och tänkte lägga sig bums och därför inte ville att han skulle komma med upp – hade hon kysst honom med sina mjuka, varma läppar och sagt: – Tack för i kväll, Jan. Och tack för alla kvällar. Och han, den fullkomlige idioten, hade inte fattat något alls utan bara tänkt att det varit rart av henne att säga så! Nästa dag for han på reportageresa till Polen, var borta i en vecka och när han kom hem ringde han hennes nummer. Han fick svaret: – Vilket nummer önskas? Abonnenten har sagt upp sitt abonnemang. Han skrev brev på brev till hennes adress. De kom tillbaka. ”Adressaten avflyttad.” Senare: ”Adressaten okänd.” Han fattade ingenting alls. Han hade rasat och förtvivlat och pinat sig själv med frågor. Så småningom hade känslorna inom honom mojnat och han hade mer eller mindre accepterat att hon försvunnit ur hans liv. Men detta ”varför?” plågade honom. Hade han varit för påträngande med sin kärlek? Efteråt och med sinnesskärpa måste han medge att hon nog aldrig känt för honom som han känt för henne. Hon hade aldrig älskat honom, inte varit kär, inte förälskad ens. Hon hade tyckt om honom. Så mycket hade hon sagt och han trodde på hennes ord. Men varför hade hon försvunnit? För att inte såra honom? Vågade hon inte berätta att det fanns en annan och göra slut på ett hederligt rejält sätt? Han tvingade sig själv att sluta tänka på Marja. Han kom ner i verkligheten och såg på Anna som blek och tyst satt bredvid honom i bilen. – Trött? sa han. Hon log. Ett litet, litet leende, knappt mer än en skugga. – Ja, erkände hon. Lyckliga du som bor i Täby. Jag måste sitta på tåget i femtio minuter. Och från Täby till Åkersberga tar det en evighet. – Du kan sova, sa han. Häng av dig kappan och borra in huvudet i den och tänk vackra tankar. – Så vaknar jag i Österskär, sa hon. Och får traska tillbaka. – Och kommer hem till mamma pigg och nyter. Hon gav honom en blick. – Hur visste du att jag bor hemma hos mina föräldrar? Han kände sig som Sherlock Holmes. – Jag tjuvlyssnade när du pratade med din syster om något tyg som du skulle berätta för din mamma om. Om du inte bodde hemma hade det väl varit bättre att syster din själv ringt och berättat. – Har du egen byrå? sa hon. Som privatdetektiv? Han skrattade. – Snudd på, sa han. Jag jobbar på en veckotidning. Där gäller det att snabbt luska ut folks förhållande med folk. I samma ögonblick stannade taxin vid Östra Station. Jan betalade, men Anna ville att de skulle dela på summan och han lät henne göra det. Han ville inte att det skulle se ut som om han var intresserad. De var bara två gäster från samma fest som ärligt delade på taxin till Östra Station. Hon hade tidtabellen i handen. – Inget tåg förrän tio över fem, suckade hon och såg på klockan. Det betyder att jag får vänta i drygt en timme. Det är lika illa för dig, för resten. Jan ruskade på huvudet och kände hur hela hans kropp längtade efter en säng. Inte hade han haft en tanke på tågtiderna! – Vad gör vi nu då? sa han uppgivet. Inte ens en kopp kaffe kan man väl få vid den här okristliga tiden en lördagsmorgon. – Vi får väl sätta oss uppe i väntsalen, sa Anna tålmodigt. – Man borde alltid ha en kortlek på sig, föreslog Jan. Och helst också en portabel kaffebryggare. Hon log. Han såg att hennes tänder var blixtrande vita. Hon skulle vara den perfekta modellen i en tandkrämsannons. Köp Vitimun och bli lika vacker som lilla mörka Anna! Vacker? Han såg i smyg på henne när de gick uppför trappan. Nej, inte vacker, söt kanske. Långt, rakt, mörkt hår, litet kantigt ansikte, mjuka läppar, skrattgropar. Smala, välformade ögonbryn. – Hur gammal är du? frågade han plötsligt. Och vad heter du mer än Anna? – Tjugotre, sa hon. Anna Sofia Malm. Och du? – Jan Sverker Andreas Engström. Tjugofyra. Sverker efter farfar och Andreas efter morfar. Jan står för mig själv. – Skönt, sa flickan Anna. Nu är vi ordentligt presenterade. Han visste inte om hon drev med honom eller om det var hennes fulla allvar att hon inte kunde sitta i en öde väntsal i drygt en timme tillsammans med en man utan att känna honom åtminstone till namnet. Hon var en rätt lustig flicka. Östra Stations väntsal såg om möjligt ännu dystrare ut än vanligt i det bleka, gråa marsgryningsljuset som strömmade in genom gardinspringorna vid restaurangens fönster. Restaurangen upptog drygt två tredjedelar av den cirkelformade ytan, de som ville vänta utan förtäring fick nöja sig med några snusbruna bänkar. Allt verkade för resten snusbrunt därinne. Fimpar låg på golvet och det luktade instängt och ovädrat. Anna var dödstrött. Hon ångrade att hon tackat ja till festen, men det hade ju ändå varit hennes svågers födelsedag och det var alltid roligt att träffa ungarna. Hon hade bäddat ner dem och läst godnattsagan medan Viveca tog emot de första gästerna. Sedan hade hon i stort sett hjälpt till med vad hon kunnat. Anders hade dansat några skyldighetsdanser med henne och så hade hon blivit uppbjuden ett par gånger till – men så överdrivet trevligt hade det inte varit. Hon undrade om den där Jan hade haft trevligt. Hon tittade på honom. Han satt slött tillbakalutad och rökte en cigarrett efter att också ha bjudit henne. Han var ljus och så där lagom långhårig – eller kanske snarare lagom korthårig. Hans ögon hade en lustig färg, något mittemellan blått-grönt-grått. Eller också var det ljuset som var missvisande därinne. Han verkade rätt sympatisk men det var också allt. Tystnaden mellan dem var så...