Bergman Farmor och vår Herre

1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7639-056-6
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 299 Seiten

Reihe: Svenska Ljud Classica

Farmor och vår Herre är en roman av Hjalmar Bergman och som utgavs i två delar första gången 1921. Temat är maktmänniskans tragedi. Den första delen berättar vad som hänt med den borgerliga familjen, släkten Borck, under de senaste 60 åren sett genom farmor Agnes Borcks ögon. Hon ser tillbaka på sitt liv och resonerar med vår herre, som sitter på sängkanten. I den andra delen skriver författaren om en dag. Det är farmors 75:e födelsedag, den dag då hon säljer den Borckska gården. Nästan hela släkten har skingrats och pengarna vill hon ge till sina barn och barnbarn. Skildringen sker genom släktens ögon och bl.a. ifrågasätts farmor Borcks förstånd. Bland farmor Borcks många släktingar märks för övrigt särlingen och cirkusartisten Nathan, senare huvudperson i Clownen Jac.

Autoren/Hrsg.

Bergman, Hjalmar

Leseproben

Farmor höll räfst med Vår Herre. Själv trodde hon, att hon  läste sin aftonbön, men en mångårig förtrolighet hade gjort tonen  familjär. Ibland uttryckte hon sig nästan vanvördigt. Hon kunde säga:
Om du nu för en gångs skull ville göra som jag vill.
Eller:
Vad fick du för det, gode Gud? Fikon fick du!
Eller ännu värre:
Dra nu åt skogen som du bär dig åt!
Saker som man kan säga åt man och barn men inte åt Vår Herre. Fast det är  sant, att vissa händelser och tilldragelser har ett märkvärdigt utseende.  Och när man som farmor varit med i tre kvarts sekel, kan man ha rätt att  uttrycka sin åsikt om ett och annat. I synnerhet om den gode Guden skänkt  en ett klart och redigt förstånd.
Dessutom - vem ska man resonera med? Ens man dör, ens barn skingras,  barnbarnen ser man aldrig röken av, de gamla vännerna försvinner i jorden  och på jorden. Vem ska man till sist tala med?
Vår Herre är alltid till hands. Om kvällarna, då rummet är tyst och  nattlampan brinner, kan det kännas som om han sutte på sängkanten. Då blir  aftonbönen en pratstund. Det är det goda med Vår Herre, att han hör på.  Han sitter inte och tänker på annat. Och han vet och förstår. Och han  minns! Han vet, vad som hände för femtio år sen och sextio och sjuttio.  Det är ovärderligt för en gammal människa. Och han har ännu en stor  förtjänst: han gör inga invändningar. Farmor tycker inte om invändningar.  Vår Herre har sin tysta vilja, och det är ju den, som sker.
Men en annan stackare får säga sin mening utan att bli avbruten.
Vidare är han den ende, som man kan resonera med i fråga om affärer. Han  kommer inte med nyheter. Han vet, att den som arbetar och sparar blir rik,  och att den som slösar och latas blir fattig. Sa enkelt är det, men man  ska ha förstånd för att förstå och begrepp för att begripa.
Farmor har sparat och därför är hon rik. Hon skulle ha varit ännu rikare,  om hon inte haft barn och barnbarn.
Farmors far gjorde sparbössor av lera. Sparbössor och lergökar. Dessutom  var han knekt och en knävel till karl. Han lärde farmor att spara. Själv  hade han sina knektavanor beträffande snus, brännvin och ett fint  uppträdande, vilka alla hindrade honom att lägga något på kistbotten. Men  han gav farmor en sparbössa. Den var röd och rund och hade en vit knopp.  Den föreställde ingenting utan var helt enkelt en sparbössa. Så småningom  blev den tung av grindslantar och andra slantar. När farmor fyllt sexton  år, var bössan sprickstinn och slaktades. Det skedde bakom en stor sten,  ty far skulle ingenting få veta. Men rätt vad det var stack fars huvud upp  över stenkanten och den långa, karska knektnäsan snörvlade i  knävelborrarna:
Vad har du i knät?
I knät låg kopparslantar och silverslantar och sedlar. Far var en hederlig  karl men han hade sitt förstånd för sig. Han grunnade en stund. Flickan  var hans och alltså var pengarna också hans. Han behövde dem, han tog dem.  Det var inte lönt att göra motstånd, ty far kunde lika sig med allt utom  med trilska.
Lyckligtvis hade flickan sitt förstand hon också. Hon grunnade en stund.  Pengarna var hennes och rätt ska vara rätt. Hon gick till länsman. Det var  en fruktansvärd och nästan ogudaktig handling och hade inte flickan haft  sitt klara förstånd, skulle det ha pekat rakt upp i natten. Men som det nu  var, gick det bra. Hon berättade för länsman, att en främmande karl  tagit hennes sparpengar, då hon satt bakom stenen bakom stugan och räknade  dem. Länsman följde henne hem. När de steg in i stugan, reste sig far och  ställde sig längst in i hörnet vid spiseln. Där stod han i skumrasket rak  som en Moraklocka; ansiktet lyste vitt som en urtavla.
Länsman hälsade och sa:
Det är en besynnerlig historia Agnes berättar, att en främmande karl ska  ha tagit hennes sparpengar, just som hon satt bakom stenen bakom stugan  och räknade dem. Vad kan Storm ha sig veterligt om den saken?
Far svarade:
Vad kan jag veta annat än att det är något hon drömt.
Men Agnes höll fram den krossade sparbössan, som icke var någon dröm. Och  länsman sa:
Vore det tänkandes att det vore en sockenbo, så skulle jag ta illa vid  mig. Men det kan väl inte ha varit annat än en strykare. Vad säger Agnes?
Agnes svarade:
Inte finns det tjuvar här i socknen. Som jag vet.
Jaja, sa länsman, rättvisan är en gruvlig sak, så gud sig förbarme. I får  väl tänka er för och se er om och talas vid.
Och sen han druckit en skvätt av vad som bjöds, gick han. Far tog fram  pengarna och räknade dem. Det var arton riksdaler. Två lade han i  snusdosan, resten fick flickan behålla. Och far sa:
Nu har du allt blitt för snarslug och ovålig att ha i huset. I morgon ger  du dig av.
Han lade sig i kammaren på bara golvet och ville inte ens ligga i samma  rum som dottern. Om morgonen stod hon tidigt upp, kokte vällingen åt far  och ställde den till reds på varma hällen. Hon samlade sitt i ett knyte  och gick ned till landsvägen. Då mjölksurran kom skramlandes, bad hon om  skjuts och åkte till staden.
När farmor läser sin aftonbön och nattlampan brinner och Vår  Herre sitter på sängkanten, händer det, att far kommer tillstädes. Han  står i bortersta hörnet och liknar en lång klocka med svart fodral och  lysande vit urtavla. Farmor är rik och arton riksdaler betyder inte längre  så värst mycket. Rätt ska vara rätt, men gubben kunde ju gärna ha fått  behålla styvrarna. Hon undrar, vad han skulle ha köpt. Brännvin? Snus?  Ull? Läder? Krut? Hon går igenom hela listan av enkla förnödenheter,  glömmer dagens bekymmer och somnar.
Men det givs kvällar då sömnen sviker. Han finns i huset, han finns i  rummet, han spinner som en spindel ett lätt, lent nät, som kittlande  lägger sig över kinder och panna och näsa och ögonlock. Väven är skör. En  enda liten surrande tanke kan få nätet att brista och flikarna fladdra för  suck och gäsp. Då blir aftonbönen en pratstund och Vår Herre får veta  åtskilligt som ingen annan vet.
Han får veta, att August är för hederlig.
Han får veta, att Axel är för givmild.
Att Frida är olyckligt gift.
Ibland får han veta, att alla tre är ovanligt dumma. Dock endast i  förhållande till farmor. Jämför man dem med andra människor, står de sig  gott.
Detta om barnen. Rörande barnbarnen får han ännu flera upplysningar.  Skulle han göra en invändning, så vore det kanske den, att han får för  många och för skiftande.
Enbart på farmors beskrivning skulle han inte kunna känna igen dem.  En kväll får han en samvetsgrann teckning av Lill-Axels karaktär. Farmor  ligger och halvblundar, fingrar då och då på näsan, då och då på örat.  Pojken är inte så lätt att förstå och farmor vill vara samvetsgrann.  Framför allt vill hon undvika alla överdrifter. Pojken är klok, det är  tvärsäkert; han är begåvad. En smula inbunden, kanske sluten, går helst  för sig själv och tänker. Han leker inte som andra barn, stojar inte. Utan  tänker. Han är mycket sparsam, och det är gott och val. Men han borde i  alla fall unna sig några nöjen. Han anstränger sig för mycket, han läser  för mycket. Ska han, som farmor hoppas och tror, bli präst, så får han  tids nog läsa. Man kan nästan bli rädd, när man ser en yngling, så foglig,  så stillsam, så tankfull, så samvetsgrann, så arbetsam. Man kommer  ovillkorligen att tänka på det gamla ordet: för god för denna världen.


Sa låter det den ena kvällen. Ett halvår senare får Vår Herre veta att  farmor skickat Lill-Axel femhundra kronor. Hon nämner det i förbigående.  En småsak....