Bekker Bärnstenshandlaren: Historisk roman

1. Auflage 2023
ISBN: 978-3-7452-3575-3
Verlag: Alfredbooks
Format: EPUB
Kopierschutz: 0 - No protection

E-Book, Swedish, 500 Seiten

av Alfred Bekker & Silke Bekker Storleken på denna bok motsvarar 481 pocketbokssidor. Lübeck 1450: Förlovningen mellan Barbara Heusenbrink, dotter till Rigas bärnstenskung Heinrich Heusenbrink, och den rike patricierns son Matthias Isenbrandt firas med en stor fest. Trots att Barbara inte älskar Matthias går hon med på att gifta sig av bekvämlighetsskäl. Kort därefter träffar hon dock lyckosoldaten Erich von Belden, som hon känner sig magiskt attraherad av. Men de inser båda att deras kärlek inte har en chans. Och så förs Barbara till Gdansk av bärnstenssmugglare som vill utpressa hennes far .. .

Autoren/Hrsg.

Bekker, Alfred

Bekker, Silke

Leseproben

Första kapitlet: Razzia på Kuriska näset

Hon är kanske fortfarande mycket ung och dessutom är det ovanligt att en kvinna är inblandad i en sådan verksamhet som bärnstenshandeln. Men ingen bör underskatta Barbara Heusenbrink. Det dröjer inte länge förrän hon på intet sätt står tillbaka för sin far, som inte kallas bärnstenskungen för intet. Nu när Heinrich Heusenbrink är svag och hon fortfarande saknar erfarenhet är det kanske dags för henne att bli både far och dotter. Om det sker med naturens hjälp eller med stöd av fogliga och beväpnade tjänare bryr jag mig inte om.

Ur ett brev som tillskrivs Reichart Luiwinger, den äldste i brödraskapet Rigafahrer i Lübeck; osignerat och odaterat; troligen skrivet i början eller mitten av 1450.

Den fortfarande unga och oerfarna Barbara Heusenbrink företrädde oväntat handelshuset Heusenbrink för sin fars räkning, som inte var tillgänglig i Riga och om vilken jag genom informanter vet att hans hälsa inte var den bästa. Stormästaren utfärdade dock en dubbel varning. Han sade att det ännu inte var helt säkert om de tidigare privilegierna för huset Heusenbrink i bärnstenshandeln kunde garanteras i samma utsträckning som tidigare, även om han själv var engagerad i detta och övertygad. För det andra avrådde han från att ta landvägen till Riga. Även om de stod under ordens säkra beskydd ända till Königsberg, kunde de för närvarande bara avråda från att ta den längre och för närvarande enda landvägen via Kuriska näset för att resa tillbaka till Riga med vagn, även om de åtföljdes av ryttare. Hon borde hellre acceptera väntetiden på ett fartyg, eftersom näset var osäkert och fullt av patrask och det inte fanns någon riddare av orden som kunde skydda henne.

Men hon sade: "Eftersom jag också tog denna väg på vägen hit och nu har mycket bråttom och affärsförpliktelser inte tillåter mig att vänta på ett skepp, är det bättre att jag tar vägen över udden än att jag reser över litauernas land. Jag åtföljs också av ett antal män i vapen som är lika lojala mot huset Heusenbrink och extremt kunniga inom sitt område. Om du verkligen bryr dig om mig, låt oss äntligen komma fram till en slutlig överenskommelse om handeln med Östersjöns guld!" Men hon syftade på bärnstenen.

Från protokollet från Melarius von Cleiwen, chef för kansliet hos stormästaren för Tyska orden på slottet Marienburg; 1450

Lågan från en beckblöt fackla fladdrade rastlöst i vinden som svepte över landtungan från havet. Ljudet av hovar blandades med ljudet av havet och prasslet från buskar och trädtoppar.

"Nu!" beordrade en hes mansröst.

Stubintrådarna på arquebusarna tändes - fem stycken. Inom några ögonblick kunde man känna lukten av dem på minst tjugo stegs avstånd - men bara i medvind. Skyttarna hade noggrant placerat sig så att de som de siktade på förblev helt intet ont anande, eftersom vinden förde lukten av de pyrande stubinerna bort från dem. Femtio eller sextio hjärtslag - inom denna tid måste krokgevären avfyras, annars skulle stubinen brinna ut och en ny bit rep måste fästas på framsidan av avfyrningskroken och fås att glöda.

Bågskyttarna väntade i buskarna medan teamet, åtföljt av ytterligare två ryttare, närmade sig i full fart. De två ridande följeslagarna var beväpnade. De var legosoldater, sådana som man kan anlita var som helst nuförtiden. Mannen som satt bredvid kusken höll ett armborst i händerna och såg sig rastlöst omkring.

De två första skotten kom dundrande ur piporna. En kula passerade nära kusken och hans förmyndare och rev ett knytnävsstort hål i kuskens säte. Det andra skottet träffade en av de två ryttarna. Han träffades dödligt och föll till marken och låg orörlig medan hans häst gnäggade iväg.

Fler skott avlossades och precis när den andra ryttaren hade dragit sitt svärd halvvägs gick en kula genom hans ben och sedan in i hästens kropp, som föll till marken. Skriket från ryttaren som träffats blandades med det gälla gnäggandet från hästen, som sparkade vilt medan strömmar av dess blod sipprade ut i den sandiga marken, som bara sparsamt täcktes av solbränt gräs.

Ett dussin män rusade nu ut ur buskarna och skrek vilt. Den skadade mannen som låg på marken höjde sitt svärd till försvar, medan hans byxben redan hade blivit rött. Han kunde fortfarande parera svärdshugget från en av angriparna, men sedan träffade ett yxhugg honom i huvudet och avslutade hans liv.

Armborstskytten på kuskens plats höjde sitt vapen och högg ner en av angriparna innan en dolk kastades in i hans hals och han föll ihop på sidan med andan i halsen. Kusken satt som förstenad, likblek, medan några av angriparna redan hade tagit tag i tyglarna på vagnen och lugnat hästarna. Sedan hoppade han av vagnen, men innan han kunde komma på fötter och fly blev han skjuten och lämnad gnällande på marken. Slaget med yxan tog hans liv. Ett annat skott knäcktes och träffade framhjulet, splittrade träet och fick vagnen att sjunka lite på den sidan.

Någon hade redan klättrat upp på baksidan av bilen och använt en lång kniv för att skära av de snören som höll fast bagaget på taket.

En man i en fläckig läderjacka närmade sig vagnen från sidan. Han hade ett hål i kinden, utan tvekan gjort någon gång för att stämpla honom som brottsling. Den så grymt märkte mannen fuktade tummen och pekfingret med tungan och släckte stubinen på sin arquebus, för det var osannolikt att han skulle behöva avfyra vapnet mer och det var bättre att spara på krut och kulor.

Han drog upp dörren till vagnen.

"Ut härifrån! Och det omedelbart!"

Det fanns bara en person i vagnen - en ung kvinna som såg förvånansvärt orädd ut mot den märkta mannen. Havsgröna, uppmärksamma ögon dominerade hennes fint skurna ansikte, inramat av mörkblont hår. Hennes bestämda blick kontrasterade något mot hennes fortfarande mycket unga, mjuka ansiktsdrag. Hennes hår var uppsatt, men den hårda resan hade rufsat till det lite så att några strån stack ut. Hon strök bort ett av dessa hårstrån från pannan med en avslappnad gest som var både elegant och nykter.

Mannen med hålet i kinden tog tag i hennes handled och drog ut henne ur bilen. Han tog tag i hennes haka och vred hennes huvud åt sidan.

"Det måste vara hon!" sa en av de andra männen - en kille med ett mörkt skägg som nästan växte upp till hans ögon.

Den märkta mannen nickade. Hans blick fastnade på den silverinfattade bärnstensamuletten som den unga kvinnan bar runt halsen. Han tog tag i den och slet den från hennes hals. Sedan höll han upp den mot solen och tittade på graveringen på baksidan. Han kunde förmodligen inte läsa den, men han hade redan sett H:et, som var skickligt utformat, nästan som en vapensköld i miniatyr. "Utan tvekan är hon den kvinna vi letar efter", insåg han. "Barbara Heusenbrink - dotter till den man som de kallar Bärnstenskungen i Riga, eftersom varje bit baltiskt guld påstås passera genom hans händer!"

Barbara Heusenbrink försökte undertrycka en darrning. Hon hade blivit mycket starkt varnad för att ta vägen över udden, vid vars ände en färja kunde användas för att korsa sundet som förbinder den Kuriska lagunen med Östersjön. Men eftersom landet söder om lagunen styrdes av litauerna, var vägen över näset det enda sättet att nå Kurland landvägen utan att lämna ordens territorium.

Det var uppenbart att detta lockade rånare att vänta här på byten.

Men Barbara hade inte på något sätt gett sig av från Marienburg för en vecka sedan utan att ta hänsyn till dessa risker. De välbeväpnade män som följde med henne, lojala mot huset Heusenbrink, kunde normalt med lätthet ta kål på det vanliga tjuvaktiga slödder som kunde påträffas på vägen över näset. Det var inte alls första gången Barbara tog den här vägen. Hon hade tidigare följt med sin far på affärsresor till den södra delen av ordens territorium, till hansastäder som Danzig, Elbing och Thorn, som strävade efter självständighet från korsfararnas överhöghet. Hon hade trott att hon kunde bedöma risken, särskilt som den vanliga tjuvaktiga pöbeln vanligtvis flydde så snart de insåg att vagnen åtföljdes av välbeväpnade legosoldater. De som låg på lur efter lätt byte på spetsen var vanligtvis dåligt beväpnade hundar som var rädda för att ge sig in i en strid. Om de mötte motstånd drog de sig snabbt tillbaka. Att dra ett svärd var ofta tillräckligt för att driva bort dem. Senast smällen från en arquebus skulle skrämma bort dem och skrämma dem så illa att man inte behövde förvänta sig att stöta på samma skurkar igen någon annanstans på samma resa....