Andersen / Meister Jan på cirkus

1. Auflage 2017
ISBN: 978-87-11-51578-5
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 12, 85 Seiten

Reihe: Jan

Jan och hans kamrat Erling är på cirkus med allt vad det innebär med akrobater, clowner och lindansare. Men även om Jan och Erling för en kort stund blir bländade av de kringresande cirkusartisterna får Jan ändå en känsla av att det är något skumt som pågår. Vad Jan inte vet är att han är på väg in i ett kriminellt getingbo, och flera gånger är allt nära att gå på tok. Jan-böckerna är skrivna av Knud Meister (1913-1989) och Carlo Anderson (1905-1970). Tillsammans skrev Meister och Andersen inte mindre än 81 böcker om Jan under åren 1942-1964. Knud Meister var utbildad journalist och inom loppet av sin mångåriga karriär arbetade han på en lång rad tidningar och redaktioner, bland andra Ekstrabladet, Berlingske Aftenavis och Time Magazine. Carlo Andersen var deckarförfattare och gav på 1940-talet ut ett antal välskrivna kriminalromaner för vuxna. Jan är inte vilken pojke som helst, han är nämligen en utmärkt detektiv som kan lösa allt från juvelstölder till narkotikasmuggling. Tillsammans med kompisen Erling och schäferhunden Boy är Jan med om lite av varje. Och han måste ofta tänka fort om han ska komma hem helskinnad igen. Brottslingar är nämligen inte särskilt vänligt inställda till mästerdetektiver...

Autoren/Hrsg.

Andersen, Carlo

Meister, Knud

Weitere Mitwirkende

Liljegren, Eva

Leseproben

Cirkus i stan — och examen
Det är inte alltid så lätt att vara pojke! Det var det Jan kom fram till, sedan han i en halvtimme hade stått lutad mot en trafikljusstolpe och stirrat på ett virrvarr av vagnar, hästar, bilar, stänger, tältduk och lårar som så småningom skulle förvandlas till ”Cirkus Brown”. Det finns ingenting som får en pojke att drömma så mycket som en cirkus. Det skulle i så fall vara ett fartyg. Men drömmarna får aldrig riktigt tillfälle att växa och ta form när det någonstans i bakhuvudet på pojken finns ett medvetande om det sorgliga faktum som heter en förestående examen. Cirkus i stan! Det var något det! Men att samtidigt behöva traggla igenom ett långt och besvärligt avsnitt för de skriftliga proven och för muntan … nej, det var nästan för mycket på en gång! Det är verkligen inte lätt att vara pojke … Jan suckade djupt. Tänk om man hade haft tid att studera ”Cirkus Brown” lite närmare och kanske till och med kunde ha fått träffa några av artisterna och titta på stallarna. Det var kanske en sak som gick att ordna. Men där hemma väntade travar av böcker, och dom måste han läsa. Vad spelade det för roll om man kände hur det kröp av längtan i en att få andas in cirkusdoften, när plikten kallade? Och Jan hade lovat sin pappa att ta en fin examen och skiljas från sin skola med heder. (Ni känner ju Jan lika bra som vi och vet att han egentligen inte är någon plugghäst. Men slö är han då rakt inte heller. Hans runde och oskiljaktige kompis Erling Krag är honom visserligen helt överlägsen när det gäller betyg, men Jan har en förnuftig känsla av att i skolan läser man inte för lärarnas skull utan för sin egen.) Nu kom han just från provskrivningen i matematik, och i dag hade han till på köpet lämnat den kvava skrivsalen innan Erling hade satt den sista siffran på sitt papper. Jan var övermåttan stolt över sin prestation. Matematik hade han en viss kläm på, och talen hade verkat överkomliga. Han hade till och med haft tid att lägga in ett extra kol på renskrivningen, och han räknade med att få ett hyggligt betyg. Dagen hade därför varit ganska lyckad — tills han hade kommit förbi den öppna plats där ”Cirkus Brown” höll på att resa sitt tält. Åsynen av de många hästarna, de färgglada vagnarna, de enorma tältdukarna och de många, ivrigt sysselsatta cirkusmänniskorna hade genast lagt beslag på hans uppmärksamhet, och en brinnande längtan efter att få vara med i hela detta brokiga, spännande liv hade gripit honom. Han hade lagt ifrån sig skolväskan på refugen och stått — på tillbörligt avstånd från cirkusplatsen — och stirrat på det färgrika sceneriet. Plötsligt — mitt i sina djupaste funderingar — blev han väckt ur sina drömmar av att en hand lades på hans axel och en röst sa: — Vakna, Archimedes! Och förlåt att jag rubbar dina cirklar! Jan vände sig om. — Nej, men är det du, Erling? Det var väldigt vad lång tid det tog för dig att bli färdig med skrivningen. — Ja, sa Erling och skrattade, — jag föredrog att få talen rätt framför att smita ifrån alltihop och skoja med matematikens sanningar. Hur klarade du dig? — Jag tror det gick fint. Jag räknade efter på alla håll och kanter, men jag kunde inte hitta något fel. — Då får vi hoppas att censorn inte kan det heller, sa Erling. — Men varför står du så här mitt ute i trafiken. Tänker du kasta dig framför en lastbil? — Nej, jag står bara och tittar på cirkusen. Erling, som efter vanligheten hade gått utan att se sig om vare sig åt höger eller åt vänster, blev nu intresserad. — Ja, vid alla höga makter! sa han och gjorde stora ögon. — Det där var grejor det! — Tja, men vi får inte mycket tid att titta närmare på härligheten, suckade Jan. — Jag har hela Mellanasien, Sydamerika, zoologien och Danmarks historia från Fredrik den andre till våra dagar liggande hemma, och innan jag har hunnit titta lite närmare på dom sakerna får jag inte en lugn stund. — Väl talat, tappre yngling, sa Erling. — Men om man delade upp sitt arbete med en liten gnutta förstånd så skulle man nog få tid över. Jag kan inte se att det ska vara nödvändigt att läsa ihjäl sig när lärarna har sagt att man måste skaffa sig lite avkoppling emellanåt. — Vad menar du? — Att vi i varje fall måste gå och se en cirkusföreställning. Jag bjuder till på köpet. — Var har du fått pengar ifrån? — Jag har inga pengar, men huvudsaken är väl i alla fall att jag bjuder. Sen får herr Krag senior sörja för den ekonomiska sidan, och det tror jag också att han gör. — Det är premiär i kväll, sa Jan. — Jag fattar inte att de kan få alltihop klart, men det kan de faktiskt. — Jag kommer hem till dig efter lunch. Ska vi bestämma det? Sen läser vi som ett par riktiga professorer från ett till sex, och i fall din förträffliga moder skulle vilja ge mig lite kvällsmat också, så kan vi hinna till premiären klockan åtta och ändå komma i säng i hygglig tid. Är du med på det? — Vi får väl se, sa Jan snusförnuftigt. — Vi kan ju i varje fall läsa från ett till sex. Och så blev det. Erlings bokliga vetande och hans förmåga att smälta det de hade läst var till ovärderlig hjälp, och när fru Helmer kom för att säga att middagen stod på bordet tyckte Jan att han faktiskt inte var så illa förberedd på de kommande proven i historia och geografi som han först hade trott. — Ännu är det ett par dar kvar innan den muntliga examen börjar, sa Erling tröstande, — och vi ska nog klara av det. Det finns ju också något som heter tur. — Tur ska man nog inte räkna alltför mycket med, brummade kommissarie Helmer som satt vid bordsändan. Han hade hört Erlings sista replik. — Om ni två kan era saker så kommer nog turen att vara på er sida, men det är nu en gång så här i världen att om man tror att turen kan täppa igen luckorna i ens vetande, då får man allt tänka om. — I våra kunskaper finns det inga luckor, herr Helmer, sa Erling med stor värdighet och skickade en blick mot det fat med pannbiff som Jans syster Lis i samma ögonblick kom in med från köket. — Ni tycker visst att ni är ena riktiga hejare, sa Lis. — Ja, sa Erling utan att förlora ett uns av sin värdighet, — men du måste tänka på att det är vi också. — Vi har hunnit med att repetera en massa av historien, sa Jan, — och jag kan faktiskt mer än jag först trodde. — Och därför, herr Helmer, infogade Erling, — skulle vi vilja fråga er om vi inte kunde få gå på cirkus i kväll … Helmer såg upp från sin tallrik: — Jaså, är det det ni är ute efter? sa han och log. — Jag trodde att ni skulle läsa? — Ja, men några timmar kan väl inte göra något, sa Jan. — Vi lovar att skynda oss tillbaka och lägga oss tidigt, och i morgon ska vi läsa hela dan! — Nåja, om ni tycker att ni har skött ert pluggande så kan jag inte finna något som hindrar att ni tar er ett par timmars vila, menade Helmer. — Vad tycker du, mamma? Fru Helmer gav fatet med pannbiffen en ängslig blick. Hon hade inte väntat sig någon gäst till middagen, och Erlings aptit var som vanligt otrolig! — Nej, sa hon, — jag tycker att pojkarna kan behöva lite förströelse mitt i allt pluggandet. Erling bockade sig så att han höll på att få slipsen i såsen: — Fru Helmer, ni är en god moder, sa han...