Klein Ich bin Berliner 2

En Berlinare i Stockholm
1. Auflage 2022
ISBN: 978-91-8057-171-5
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 1/2, 150 Seiten

Reihe: Ich bin Berliner

Efter en händelserik barndom som första boken handlade om, lämnade han Tyskland och började ett liv i Sverige. Denna bok handla om sin utveckling som människa, köksmästare, krögare, sina hobbys, alla underbara människor han träffade i Sverige och under hans resor. Hatet mot tyskar han tog med sig som tonåring i bagaget försvann snabbt. Numera är han stolt över att vara född i Berlin och vara Svensk medborgare! Trots att vara Autodidaktisk har han inte tappad mod att skriva vidare.

Olaf Klein - född i Berlin 1949 Har bod 20 år i Tyskland, gjorde sin treåriga utbildning som kock i München och arbetade ett och ett halvt år som kock i München och Berlin. Kom till Sverige 1969 som gästarbetare för sex månade men stannade för gått i Stockholm. Var verksam som köksmästare samt krögare i många år. Har skrivit en bok om sin barndom,"Ich bin Berliner"

Autoren/Hrsg.

Klein, Olaf

Leseproben

Efter att jag som tonåring lämnade Tyskland under efterkrigstiden medföljde ett visst hat mot detta land (läs första boken ” Ich bin Berliner”) Jag insåg vad jag egentligen behövde, önskade mig trygghet, ett hem, att skapa en familj i Sverige och inte irra rund i världen som kock. Världen fick vänta ett tag! Salzers Restaurang och Pub: Min första fasta anställning blev restaurang Salzers vid John Erikssonsgatan på Kungsholmen. Huset där restaurangen låg, är genuint i sitt slag, både arkitektoniskt och i en nytänkande social stil. Det byggdes 1935 efter arkitekt Sven Markelius ritningar, i samarbete med Alva Myrdal. Det kallades för kollektiv. Husets personal (21st) tog hand om centralkök, tvätteri och dagis för barnen. Kockar som lagade husmanskost som kunde beställas via husets telefonnät och maten kom upp till lägenheten via en mathiss. Genom en lucka i trapphuset kastades smutstvätten ner till tvätteriet. Huset skulle bli den moderna framtiden. Men ingen byggherre vågade satsa vidare på denna idé, det blev det enda i sitt slag. Den är sedan 1992 ett lagskyddat byggnadsminne, K-märkt. När jag jobbade där fanns intern telefonerna och mathissen kvar men inte resten av husets tidigare verksamheter. Boende kunde ringa och beställa ett glas vin redan kl. 8:00 på morgonen alla dagar i veckan innan systemet eller restauranger hade tillstånd för det! Klart de beställde mat med. Det har bott många viktiga samhällssjälar i fastigheten under åren. Tjänsten tog jag över efter en tysk som slutade för att arbeta för hovet. Jag trivdes bra och blev kvar i sju år. Ägaren hette Stefan Salzer, en tysktalande Ungrare som även han kommit till Sverige efter kriget och var den förste invandrare som öppnade en ungersk krog på Kungsholmen. Stället var känd för sina stora Wienerschnitzlar med olika fyllningar, allt gjort på kalvinnanlår som det ska. Självklart serverades även Gulasch och Letcho (paprikablandning). Vi var kända för vår egen sachertårta och vår apfelstrudel. Sachertårtan gjordes av en konditor som kom varannan vecka och bakade den på plats. Det hade tagit honom många år att återskapa detta så hemliga recept och anpassa det till tre stycken tårtor samt tillagning i gasugn. Han fick (tyvärr för oss) ett jobb på Wiens konditoriskola och skulle ta med sig receptet, men jag övertalade honom att lämna det till mig med löftet om att berätta om honom varje gång jag fick frågan om Sachertårtan. Det löftet har jag stått fast vid! En släkting till familjen Sacher besökte restaurangen och utbrast efter att ha ätit vår tårta: -Jag har smakat många försök att efterlikna vår tårta, men den här är till och med bättre än originalet! Apfelstrudeln (äppelkaka) lärde jag mig under lärotiden i München och utvecklade den så pass bra att en del tyska krogar ville att jag skulle baka den åt dom men hade varken tid eller lust till det. Vi fick besök av en veckotidning som skulle göra ett reportage om matlagning. Gav dem recept på gulaschsoppan och de tog några bilder. Frågade aldrig vilken tidning de kom ifrån. Några veckor senare hos min vanliga frisör, hörde jag ett lustigt mummel från damsidan. Min frisör berättade att de pratade om mig. – Du är med i Svensk DAM tidning. – Gratulerar, kändisen! Tyckte det var lite pinsamt då, men inte idag. Det fanns inga kända matskribenter på den tiden, förutom en liten grupp tidnings skribenter som samlades en gång i veckan och skrev om olika restauranger och maträtter. De kallade sig S.U.Ä.U. - Svenska ute äta union. En ur gruppen kom på besök och berättade att gruppen har varit på en utflykt i Wien och där de ätit en Nationalrätt som hette Tafelspitz. – Kan du laga den åt oss, vi kommer att vara 12 personer. – Klart jag kan, svarade jag. Problemet var att min slaktare inte visste vad styckdetaljen hette, eller var den var lokaliserad på kossan. Jag ringde Werner Vögeli på Café Opera och han skrattade gott när han hörde min fråga. – Jag gick till slakteriet och pekade ut stycket som fick det svenska namnet ”Lock”. Själva receptet lyder som följer: Koka köttet med soppgrönsaker och skiva det tunt, servera med lite varm buljong. Därtill två olika kalla såser, en med rivna äpplen, vinäger och pepparrot den andra med äggula, både rå, kokt och vispad med smält smör, tillsätt citron och hackad gräslök. Därtill serveras rösti. Alla var jättenöjda med maten och jag kallades in till matsalen. Där satt 12 nöjda gäster med varsitt glas sherry i handen och utbringade en ”toast” i min ära! Jag stoppade dem – Varifrån jag kommer ifrån så har alla ett glas i handen, även den man skålar för! Jag kom med i dagstidningen DN dagen efter. Salzers fru mådde allt sämre på grund av postuma från krigsåren och de planerade att flytta och sälja krogen. Den blyga och mycket vänliga kockkollegan gillade inte att bli kallad köksmästare. Han hade en äldre mycket dominant manlig partner. De två skulle ta över krogen och jag erbjöds bli köksmästare. Jag ogillade hans äldre vän. Han var väldigt fåfäng samt framhävde sin sexuella läggning i alla sammanhang. Vid ett tillfälle kom han in i köket med en ros som han slängde i soporna för att sedan hänga över handfatet och tvätta munnen. – fan hon kysste mig på munnen, vad äckligt! Det finns liten Pub i anslutning till restaurangen som hette Propeller, (John Ericsson uppfann propellern) Puben var stängd dagtid, men den lilla uteserveringen höll vi öppen. En varm sommar eftermiddag kom två damer med en 4-månaders baby till uteserveringen. De drack 6:or Irish Coffee. Efter tredje omgången började de klaga över mängden whisky i kaffet. De tänkte inte betala för detta. Chefen såg plånboken i damens öppna handväska på stolen intill och tog hela väskan med sig, med en kommentar om att komma in och göra upp om betalningen annars skulle han ringa polisen. Båda damerna reste sig för att följa efter. Han stod i det lilla kökskontoret som är inte större än 1.5 x 2.5 m. Inredd endast med en stol och en vägghylla som bord med en telefon, som han lyfte av luren. Den ena damen med barnet i famnen, började argumentera med svordomar om att han skulle ge tillbaka väskan (den var gömd under disken). När han hotar med att ringa polisen, lämnar damen över barnet till sin väninna och börjar slå honom. Han tappade telefonen och utropar: - Olaf kom och hjälp mig! - vad vill du jag ska göra? frågade jag. – ta henne till puben och lås in henne där! Trodde aldrig min Judoträning skulle komma till användning på detta sätt! Jag tog motvillig ett grepp om hennes ena arm som jag låste på hennes rygg och pushade henne mot puben, med den andra armen började hon riva mig tills jag fick tag i den med. Den andra kvinna som hade barnet, som skrek nu högt, hon pucklade på chefen. Till slut hamnade vi alla i puben och jag släppte taget. Försökte lugna ner henne med ord, men hon hoppade på mig direkt, jag tog ett nytt armlås men hon kämpade vansinnigt emot. Jag både hörde och kände ett knack i armen, som fick mig att släppa greppet. – Nu går det för långt skrek jag - ut... ut... chefen. Vi lyckades komma ut själva och låste dörren, ställde en stol under handtaget för säkerhets skull och ringde till polisen. Polisen var på plats inom fem minuter, två manliga och två kvinnliga poliser och även de hade svårt att få kontroll på den kvinnan som bråkade mest. När de var omhändertagna satte sig en av polisen ner och frågade chefen om han ville göra en polisanmälan. Han var fortfarande så upprörd men samtidigt glad att allt var över så han svarade nej. Det skulle han inte gjort så klart! Efter två veckor, fick vi varsitt ett brev på posten från polisen. Vi skulle infinna oss för förhör, på åtskilda tider om misstanke om våldtäkt! Utredaren läste upp anklagelserna. 1. Chefen skulle ha debiterat för en Irish Coffee de aldrig fått lagt en extra drink på notan som de inte har fått. 2. Han hade tagit hennes...