E-Book, Swedish, 329 Seiten
ISBN: 978-87-11-66402-5
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark
Weitere Infos & Material
Maksim gorkij
(1868—1936) En gång i sin ungdom mycket överskattad som författare, senare på ett märkligt sätt samlad till ett stort självbiografiskt verk om det Ryssland han upplevat under sitt skiftesrika liv, den förste klassmedvetne proletären i rysk litteratur, Lenins strängt påpassade vän under de första åren efter bolsjevikrevolutionen, då han modigt framträdde som kulturvärdenas väktare, och slutligen den nya ryska diktningens samlande kraft och profet — se där bilden av Maksim Gorkij i några få drag. Denne Aleksej Maksimovitj Pesjkov, vars första steg på författarbanan vid tjugofyra års ålder var förbunden med att han antog pseudonymen Maksim Gorkij (gorkij = bitter), kom från mycket enkla förhållanden, det torde inte vara obekant för många litteraturläsare i Västeuropa. Fadern var en tapetserare i Nizjnij Novgorod — sedan 1932 Gorkij, uppkallad efter sin store son. Den allt annat än framgångsrike hantverkaren dog när sonen var fem år gammal, och pojken växte upp i sin morfars, färgarmästaren Kirsjins hus, där det till en början rådde något av ansenligt välstånd och där samtidigt »den gamla goda tiden» levde kvar, med en tyrannisk husfar, vars hustru var oändligt tålmodig och tog emot både hugg och slag. Här spirade hos dottersonen redan tidigt en kraftig motståndsanda, och hans unga sinne fylldes av hat mot detta tålamod och denna undergivenhet, ett hat som skulle växa sig allt starkare, när unge Aleksej kom ut i världen. Och det dröjde sannerligen inte länge förrän detta inträffade. Aleksejs morbröder skötte om att det rutschade hastigt neråt med färgarfamiljens välstånd, och pojken blev ett besvärligt påhäng, som måste ur vägen. Han var nio år när han sattes i skomakarlära, och inte många månader senare var han redan på väg bort från födelsestaden för att tjäna sitt bröd bäst han kunde. Under femton år drev han omkring från plats till plats, han arbetade i en ikonmålares verkstad, han gjorde många resor ner och upp för den mäktiga Volga som diskpojke på en flodångare, han hade plats hos en kringelbagare i Kazan, han var sjåare i Odessa och järnvägsarbetare i Tiflis — för att nämna de främsta etapperna under hans vandrings-och läroår. Det var i Tiflis, Georgiens huvudstad i Kaukasien, som namnet Maksim Gorkij 1892 för första gången sågs i tryck, under den lilla berättelsen Makar Tjudra, som tidningen Kavkaz tyckte var lämpad för publicering, närmast därför att den handlade om en så romantisk zigenarkärlek. I själva verket hade den vagabonderande autodidakten gått och burit på ett bagage av utpräglat romantisk prägel. Det hade börjat med de sagor och folkvisor hans mormor lärt honom, och i fortsättningen hade han under uppväxtåren haft en sömmerska att tacka för att han blivit fullproppad med fransk bulevardromantik — översättningsromaner av märken som Xavier de Montépin, Alexandre Dumas d.ä.. och en hel del andra. Man finner ett starkt inflytande av denna lektyr i de noveller han under nittiotalet strödde omkring sig i så rikt mått och som med ett slag gjorde honom berömd och rentav förskaffade honom världsrykte. Man har nu, med tidsavståndet mellan oss och Gorkijs ungdomsdiktning, inte så lätt att förstå den hänförda beundran man i Västeuropa hyste för denne författare, som man ställde vid sidan av en Dostojevskij och en Tolstoj. Gåtans lösning finner man måhända i den skarpa analys av Gorkijs diktning som gjorts av professor Nikolaj Arsenev och där han på ett övertygande sätt påvisar att den forne hantverkarsonen från Nizjnij Novgorod i själva verket — i motsats till vad den dåtida europeiska kritiken trodde — hade inom sig så ytterst lite av det typiskt ryska. Och Tolstoj, som dock hyste den största aktning för sin unge diktarbroders talang, skrev också en gång till honom: »Ni är till ert väsen egentligen inte ryss. Ni tänker inte ryskt.» Det är i detta sammanhang nog med att hänvisa till två så väsentliga omständigheter som Gorkijs totala brist på religiös känsla — han var en typisk rationalist — och hans förakt för den ryske bonden. När denne »man av folket» trädde fram ur dess djupa skikt och målade upp bilder av sitt och dess liv, var det inte heller bönder som spelade en positiv roll i dem, utan representanter för städernas proletariat. I denna egenskap av de »urspårades» tolkare var han visserligen inte den förste i rysk litteratur, han hade en ganska märklig föregångare i Vladimir Korolenko, men skillnaden var den att Korolenko behandlade sina gestalter som den utomstående betraktaren, medan Gorkij var — eller kände sig — som en av dem. Den äldre författaren, som vid Gorkijs debut redan hade en stark litterär position, tog honom under sina vingars skugga och banade hans väg till berömmelsen. Korolenko gjorde också allt vad han kunde för att avleda den falska romantik som envist följde med skildringarna. Men betecknande är att det som i själva verket på ett alldeles särskilt sätt öppade Gorkinjs ögon för vad en sann framställning av verkligheten var i motsats till rövarromantiken, det var en rysk översättning av Balzacs Eugénie Grandet, som en vacker dag föll i hans valkiga händer. På dessa vägar fann Gorkij under de sjudande nittiotalsåren det som skulle bli högst väsentligt i hans litterära skapande. I alla dessa berättelser om vagabonder, »barfotingar», tiggare, tjuvar och över huvud »människor som varit» frigjorde han sig alltmer från sina romantiska tendenser, och när hans noveller mot slutet av decenniet kom ut i bokform — den ena volymen och upplagan efter den andra — hade han nått fram till en stark objektiv realism, som skänkte dessa bilder ur samhällets mest föraktade lager en alldeles särskild lyskraft. Det är att märka, att Maksim Gorkij alls inte framställer dessa urspårade som beklagansvärda existenser, som kröp i stoftet för att få det orättvisa samhällets medlidande. De är tvärtom människor som är medvetna om sitt människovärde och hyser ett stolt förakt för dem som har det bättre i världen. De är visserligen rena anarkister och protesterar till synes bara för protestens egen skull — här lever pojken Aleksej Pesjkovs motståndsanda upp. Men sådana den mognande diktaren småningom förmår framställa dem, som mindre löst filosoferande källarfigurer och alltmer mänskligt levande gestalter, bildar de tillsammantagna en i rysk diktning fullkomligt ny socialt medveten miljö, som verkar befriande efter åttitalets reaktionärt påverkade pessimism. På samma gång finner vi här en anknytning till marxismen, som försiktigt började slå rot i det ekonomiskt omvandlade ryska samhället och vars förste representant inom litteraturen var just Maksim Gorkij. Man kan visserligen inte säga, att marxismen verkade befruktande på diktaren Gorkijs alstringskraft. Samtidigt som han nådde höjdpunkten i sin novellistik, spände han vid sekelskiftet sina krafter på två nya arenor. Han försökte sig som dramatiker och han hade stora ambitioner som romanförfattare. Den enda av hans pjäser som röjde en viss dramatisk talang var På bottnen (1902, vars tyska översättning färgat av sig i det svenska Natthärbärget), men för dess framgång kunde han nog främst tacka två geniala iscensättare: Stanislávskij och Reinhardt — den senare trollade fram ur dess ljusdunkel något som helt enkelt blev en skimrande världssensation. Den som sett stycket i senare versioner kan knappast finna något annat i det än en svagt dramatiserad novell om förkomna individer i gammal Gorkijstil. Sin första roman, Foma Gordejev, publicerade han 1899 i den marxistiska tidskriften Zjizn, men varken den eller dess efterföljare — däribland den ganska kända sociala skildringen En mor, 1907 — gjorde hans talang någon rättvisa, och det såg under mer än ett decennium ut som om han höll på att dö sotdöden som författare. Däremot fann han utlopp för sin handlingskraft som politisk skriftställare och var efter revolutionsutbrottet 1905 redaktör för den socialdemokratiska tidskriften Novaja Zjizn — ett kort mellanspel som vid den stolta revolutionens sammanbrott slutade med att han måste lämna Ryssland. En resa till Amerika tillsammans med sin icke lagvigda maka, skådespelerskan Andrejeva, gav inte något annat resultat än en yankeereaktion i form av en obehaglig bojkott — och en i ganska grälla toner skriven skildring av intrycken från New York, Gule djävulens stad. Så slog sig den honorarmätte proletären ner i en magnifik villa på Capri, och det var ganska tyst omkring honom, ända tills världen slogs med häpnad då han 1913 sände ut första delen av sina levnadsminnen, Min barndom. Den följdes fyra år senare av andra delen, Bland främmande människor, och inom tio år, 1923, var serien fullbordad med Mina universitet. Emellertid hade Maksim Gorkij vid första världskrigets utbrott fått tillfälle att återvända till Ryssland, och han hälsade bolsjevikrevolutionen 1917 med hänförelse. På samma gång bekämpade han i sin återuppståndna tidskrift den terror som följde, höjde modigt mänsklighetens baner och slöt en fred med vännen Lenin, som gjorde det möjligt för honom att rädda kulturvärden och mången författares och vetenskapsmans liv. »Förmår revolutionen inte ögonblickligen sätta i gång med ett kulturarbete i detta land med anspänning av sina yttersta krafter», skrev han i sin tidskrift redan i juli 1917, »då har den varit förgäves och vi är ett folk utan livskraft och existensberättigande.» Det arbetet utförde han med sådan oförbehållsamhet, att bolsjeviken från 1905 nu fick öknamnet »proletariatets förrädare». Och 1921 måste han för...
